Jonathan är 24 år och de som möter honom tar honom antagligen för en student på Södertörns högskola.
Den som tittar närmre skulle dock lägga märke till hur hans händer härdats av två hårda vintrar i hemlöshet.
Bredvid honom står Adam. De träffades igår, eller var det kanske i förrgår. Sak samma. Vad som gäller är, som alltid i drogernas rus, här och nu. De är på drift tillsammans.
I natt sov de på härberget Udden i Sollentuna. Natten var kaotisk. På toaletterna låg kanyler och de var minst tre personer i varje rum. Jonathan sov knappt, vaknade av ljudet av hostningar och synen av hur de äldre hukade sig av rädsla för att smittas. När morgonljuset sakta bröt igenom nattens mörker blev de utkastade, så är reglerna: Ingen får komma in före klockan 19.
– De som insjuknat såg ut som om de inte visste om de skulle överleva dagen, säger Jonathan.
Mardrömmen följde med
Till Udden vill han inte återvända och innan klockan fyra måste han till sin socialsekreterare i Täby för att söka nytt boende. Annars riskerar han att återigen hamna på gatan. Men hur hamnade han där?
Hans farfars sista önskan var att få sin aska spridd i havet från en finlandsfärja. Någon anknytning till sina föräldrars hemland fick Jonathan inte under sin uppväxt i Skogås. Inte förrän han fyllde nitton och det finska medborgarskapet ledde till obligatorisk värnplikt.
Han värvades till den svensktalande brigaden som kallades ”de kvarglömda karolinerna”. I fält briserade en handgranat av misstag och en kamrat miste livet. Mardrömmen förföljde honom hem till Sverige. Han började självmedicinera och föll för det vita pulvret som sköts in i armen och fick honom att glömma världen. Hennes namn var heroin och hon tog allt.
Drömmen finns
Nu har Jonathan fått 300 kronor av socialen till nöjen. För pengarna vill han bjuda sin vän på café. Men Adam kommer på andra tankar och smyger ner handen i Jonathans jackficka innan han tar rulltrappan upp mot högskolans bibliotek.
– Jag kommer strax, ska bara tvätta händerna, säger han med skuggan av ett leende.
Burger King, fyra lökringar och ett hamburgermål senare. I cola-muggen guppar isbitar runt som små isflak.
– Min dröm är att bli sjökapten, säger Jonathan. När jag var liten berättade min pappa om den första svenska expeditionen till Nordamerika. Om hur besättningen på fartygen Kalmar Nyckel och Fågel Grip lämnade sina gamla liv och skapade kolonin Nya Sverige. Det låter som en saga, men det står på Wikipedia, säger han och sträcker sig efter sin mobil. Då upptäcker han att den är borta.
– Helvete! Hur kunde jag lita på honom.
Tillit den enda valutan
I en värld där alla är skyldiga är det inget brott att stjäla från varandra. I tjuvarnas värld är dumhet den enda synd som räknas. Tillit den enda valutan, och det är den svagaste valutan i världen. Nu är han blåst, och klockan är kvart i fyra.
Utanför fönstret på pendeln susar Huddinge centrum förbi, tätt följt av Stuvsta och Älvsjö. En främling lånar ut sin mobil till Jonathan som ringer till sin kontaktperson på socialtjänsten. Han berättar om natten på Udden, om drogerna och rädslan för att smittas av coronaviruset.
– Du låter påverkad, säger mannen på socialen.
– Nej, jag har precis fikat med en kompis, svarar Jonathan.
– Vi kan tyvärr inte hjälpa dig med nytt boende innan måndag.
Jonathan tystnar, seglar iväg i tankarna.
– Hallå, är du kvar? upprepar mannen på socialen.
Inte helt ensam
Tåget passerar på bron över Årstaviken. Den första vårdagen börjar långsamt lida mot sitt slut. Jonathan tänker högt om det tillfälliga skydd som trappuppgångarna ger. Hur han vaknar till ljudet av applåder för sjukhuspersonalen.
Känslan av hopp och värme, som snabbt kallnar när han en timme senare blir utslängd på gatan av samma händer han nyss hört applådera.
Men han är inte ensam, inte helt ensam. Hon finns.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
