BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Känner du något behov av att övertyga folk om tjusningen med fotboll?
– Inte längre, jag känner inget behov av att missionera och rättfärdiga mig. Däremot stöter jag allt oftare på en genuint förbryllad hållning kring hur det kan ha blivit så stort. Då försöker jag gärna förklara. Jag tjatar ju om det här att jag ser fotboll som vår samtids största kulturyttring och vår samtids kanske största samhällsfenomen.
Men förtjänar en sport så här mycket uppmärksamhet?
– Nej, inte en sport, men så är ju fotbollen en sport i andra hand. I första hand är det ett samhällsfenomen som är oerhört betydelsefullt. Det är Sveriges bäst fungerande integrationsverktyg, världens mest utbredda kulturfenomen. Är det sunt att det är på det sättet? Nej, det är det absolut inte. Det vore mycket bättre ifall någon form av bildningsförbund hade varit Sveriges bäst fungerande integrationsverktyg istället. Men nu är det tyvärr inte så. Då får man förhålla sig till den fotboll vi har, snarare än den man tycker att vi borde ha.
Dina texter tar upp så mycket mer än bara fotboll, mål och titlar. Man lär sig om Palestina, Kosovo och det svenska klassamhället. Hur kommer det sig?
– Jag är och har alltid varit mer intresserad av världen än av idrotten. Och det är just därför, för att fotbollen har den här positionen och statusen och för att jag har de här intressena. Slutsumman av den ekvationen blir ett sådant här typ av berättande.
Blir du förvånad att den formen av journalistik går hem i de breda folklagren?
– När jag för första gången vann ett läsarpris var jag oerhört förbryllad. Jag har alltid upplevt mig som en väldigt smal fotbollsjournalist. Jag försöker berätta något om det politiska läget i östra Ukraina genom Sjachtar Donetsk, det trodde jag var oerhört marginellt. Men det visar sig att ganska många är intresserade. Det säger väl också något om fotbollens förföriska kraft. Att det är så många som är så intresserade av fotboll att de kan luras, halvt omedvetet, att ta till sig en hel massa information de annars inte hade brytt sig om, så länge det är insvept i en fotbollsflagga.
I din nya bok kretsar temat kring integration. På vilket sätt spelar fotbollen en viktig roll?
– Jag brukar måla upp en bild av det genomsnittliga svenska småstadssamhället, som är det som får ta emot de flesta nyanlända. Då kanske det kommer ett gäng killar från Syrien eller Afghanistan. Går de ner på torget så kanske de kommer mötas av en viss instinktiv oro och misstänksamhet. Vad ska den här förändringen leda till? Men om vi ser samma killar gå ner och möta Sorseleborna på fotbollsplanen, så blir den instinktiva ryggmärgsreaktionen en annan. Då är det självklart att de ska vara med och att de kan bidra. Man kan nyttja deras talang för att föreningen och laget ska må bättre. Sen finns det andra konkreta fördelar med fotbollen. Den är så pass global att det inte spelar någon roll om du kommer från Eritrea, Kosovo eller Afghanistan. Du har med dig fotbollen om du är en ensamkommande pojke. Det finns inga stora språkkrav, det är lätt att komma igång utan att kunna svenska eller engelska. Om de här killarna inte går till fotbollsplanen i Sorsele, var ska de gå då? Biblioteket? Det är ju jättebra, men den genomsnittliga sextonåringen lockas inte så mycket av Rimbaud, han lockas av Ronaldo, and thats just the way it goes. Det finns ingen annan samhällsinstitution med tillnärmelsevis samma dragningskraft. Skolorna gör så klart så gott de kan, men sen då? Ska man bara gå till förläggningen och sitta av resten av tiden? Fotbollsdörren funkar, sen finns det inte så mycket annat som funkar.
Har övriga samhället något att lära av fotbollen?
– Ja i stor utsträckning. Det är framförallt den grundläggande hållningen att man bejakar mångfald snarare än att vara misstänksam mot den. Fotbollen bejakar dessutom förändring.
Du har tidigare sagt att det är viktigt att integration verkar ömsesidigt, vad menar du med det?
– Jag menar att man inte ska fastna i en tankemodell att människor som kommer hit ska anpassa sig och rätta sig och tänka som vi tänker och att integration ska definieras av oss som redan bor här. Det handlar också om att vi ska anpassa oss och förändra vårt sätt att tänka och inse att saker kommer att bli annorlunda framöver.
När man läser boken lär man känna ett par spännande fotbollsföreningar som gör ett viktigt socialt arbete. Vilka är dessa klubbar?
– Grejen är inte att några få föreningar håller på med någon sorts spjutspetsarbete. Grejen är att den här typen av arbete pågår i alla svenska samhällen, veckans alla dagar. Men det som till exempel Dalkurd och Östersund har gjort är att de har definierat och konkretiserat sitt arbete. Vad är det vi gör, varför gör vi det, vad vill vi med det? Man upplever att de ligger något längre fram än övriga fotbollssverige.
Vad är det de gör i sitt arbete?
– De bejakar mångfald, de bejakar förändring, de bejakar nytänkande. De ser till sig själva som samhällsaktörer med ansvar, snarare än fotbollsföreningar som ska vinna matcher. De har tagit klivet och accepterat att de är mer än fotbollsklubbar och gör något av det.
När vi pratar mångfald och integration känns det på sin plats att även prata klass ...
– Det måste man göra, annars blir man inte alls heltäckande i sin tankemodell. Traditionellt är ju fotbollen arbetarklassens eller till och med underklassens idrott. Det är i stor utsträckning en migrantsport och har alltid varit det. Här har ju dock Sverige skilt sig, för när våra gamla brukssamhällen i högre utsträckning blev välmående småstäder och där min föräldrageneration flyttade från landsbygd eller från miljonprogram till områden med högre social status, så följde fotbollen med. För fotbollen i Sverige var en folkhemsidrott, som gick från att vara arbetarklassport runt bruken på 50-talet, till att bli en villakvartersidrott på 80- och 90-talet när jag växte upp. Det var den resan det svenska folkhemmet hade gjort. Så det svenska herrlandslaget, och för den delen damlandslaget, var ju i flera generationer i ovanligt hög grad bestående av spelare från välmående, trygga villakvarter. Så var det inte i stora delar av den övriga världen, där var fotbollsspelarna från höghusområdena.
– Sen hände det saker i och med att Sverige i högre grad blev en tydligare immigrantnation under efterkrigstiden. Då kom ju fotbollen att mer och mer flytta tillbaks till områden där den tidigare halvt försvunnit ifrån. Nu är det återigen en mycket större blandning än vad det var på 80-talet. Nu är det även många immigrantsöner, och även elitsatsande killar som flyttat fokus från handelshögskolan till fotbollsplanen och har ett oerhört karriärmedvetet driv. Så nu är det en större blandning än någonsin tidigare. Vi har ett herrlandslag som inte tydligt är definierat av någon klass. Vi har arbetar-, underklass, immigranter och en elitinriktad överklass i samma lag.
Men är arbetarklassen den dominerande klassen inom barn- och ungdomsfotbollen?
– Jag är rätt övertygad om att det är det. Eftersom fotbollen är så oerhört dominant framför allt i miljonprogramsområdena. Det kostar ju som sagt nästan ingenting att hålla på.
Jag älskar fotboll, men som feminist kan jag ibland känna att fotbollen odlar mycket av det jag avskyr; irrationellt hat och machobeteende. Vad tänker du om det?
– Jag håller med till hundra procent. Det är mycket värre med machokulturen runt fotbollen än vad det är på många andra platser i samhället. Det är lätt att folk missuppfattar mig. För när jag pratar om fotbollens progressiva kraft och fotbollens samhällsnytta och kvaliteter i att ligga före gator och torg, då pratar jag just om integration och inkludering. Pratar vi om jämställdhet och feminism så ligger fotbollen efter gator och torg.
– Det jag tror kommer hända sett till att marknadskrafterna styr och det går att följa pengarna, är att damfotbollen kommer att få högre status, mycket mer resurser. För att det är där nästa ekonomiska exploatering går att göra. Det är rätt svårt att försöka profitera så mycket mer på snubbars globala fotbollsintresse. Många marknadsanalytiker gör nog bedömningen att det finns många tjejer som skulle ha lättare att relatera till och betala för, global damfotboll. Det är en deppig anledning till att statusen höjs, men det är i alla fall någon form av ljus i tunneln.
En vanligt förekommande paroll bland fansen på allsvenska läktare är “Mot den moderna fotbollen”. Vad menar de?
– I grunden att de är emot den ekonomiserade fotbollen och dess konsekvenser. Min bild är att fotbollen har förändrats mer under de senaste 20 åren, än vad den har förändrats under de 120 åren som ledde den fram dit. Den har blivit globaliserad, medialiserad, men framförallt har den blivit kommersialiserad. Kommersialisering har lett till en fotboll som smalnar av ju närmare toppen man kommer. Där det bara finns plats för några få, både på plan och på läktaren, och dem det finns plats för är dem med pengar. De klubbar som har råd att köpa världens bästa spelare, de åskådare som har råd att betala tusen spänn för en enkel biljett. Och det traditionella, det som fanns under de första 120 åren där den blinda lojaliteten omfamnade hela fotbollen och där man spelade för den klubb man växt upp i närheten av. Där den som byggde lag bäst blev framgångsrik på sikt. Den fotbollen är satt ur spel och jag tror att det i grund och botten är det man är emot.
– I Sverige har dock ekonomiseringen inte alls hunnit lika långt. Förutsättningar för att genomdriva den har inte varit lika goda. Det gör bland annat att våra lag har hamnat efter fullständigt i och med att vi inte har någon konkurrenskraft. Vi har inte lyckats göra pengar på vår fotboll och det gör att vi inte har råd att köpa och behålla några bra spelare.
Uppsidan av det är att folk fortfarande har råd att gå på fotboll. Går man på storstadsklubbarnas matcher så ser man unga förortskids på läktaren. Det är helt uteslutet att en 14-årig invandrarunge i någon av Västeuropas storstäder har råd att gå på Chelsea, Arsenal, PSG eller Madrid.
Var står du i frågan om den moderna fotbollen?
– Jag kan ta på mig en against modern football-tröja utan problem. Det skulle jag lätt göra.
Jag har fått bilden av att du är vänster i någon mening.
– Ja så är det, vilket jag inte skäms för att säga.
Vi tänker oss en socialistisk utopi, en socialistisk värld, utan en kommersialiserad fotboll. De summor som finns idag inom fotbollen skulle inte accepteras. Hur mycket sämre skulle själva fotbollen bli jämfört med idag?
– Rent kvalitativt kommer den nog vara märkbart sämre. Sen vet jag inte i vilken utsträckning man rullar tillbaks en utveckling som redan drivits på. De bästa lagen i den utopin skulle ju vara chanslösa mot de bästa lagen av idag. Idag har ju några få dominanta aktörer samlat alla de bästa spelarna. Så bra som dagens FC Barcelona är, ett så bra lag har ju aldrig funnits förr. Och ett så bra lag hade förmodligen aldrig kunnat skapas i den utopin. Men det tycker jag är jävligt underordnat. Jag tittar inte på fotboll för att någon ska sätta ett världsrekord i fotbollskvalitet. Jag tittar av oerhört många anledningar, men inte den. Så lagen skulle vara sämre, och det är möjligt att de enskilda spelarna skulle vara lite mindre benägna att viga precis hela sina liv åt att skulptera sig till de bästa fotbollsrobotar som det någonsin går. Men det skulle inte vara någon jätteförlust. Jämför kvalitén på det EM som ska spelas nu med den kvalité som var under den första stora VM-turnering jag följde 1986, det är 20 gånger högre kvalité idag. Spelarna är mer vältränade, snabbare, starkare och bättre på att behandla bollen men fotbollen är inte roligare att titta på för det. Under VM 86 hade ju den lynnige, halvtjocka, politiskt drivne och rökande bollartisten Sokrates möjlighet att uttrycka sig på planen, det hade han inte haft idag.
Förutom bra förutsättningar till fler Sokrates-profiler, vilka andra fördelar ser du med den socialistiska visionen jag målade upp?
– Det är ju att fotbollen räddas från sig själv. Det som verkligen hotar fotbollens popularitet och kraft är att den gör sig själv för förutsägbar. De har ju lyckats döda den franska ligan totalt och på god väg med den tyska och spanska. Just för att det har blivit den här koncentrationen att drömmen om framgång är förunnat ett eller två lag och det kommer folk att tappa intresset för. När bara två klubbar har en rimlig chans att vinna ligan. Det tror jag är det största hotet mot fotboll som allenarådande dominant idrott. Det är att man slutar bry sig för att 90 procent av alla aktörerna inte har en chans redan på förhand. Det är intressant om man tittar på USA. Där har man fattat att det måste finnas utjämningsmekanismer. Det går inte att tillåta att en klubb bygger upp rikedomar som gör dem omöjliga att konkurrera med. Det finns utjämningsmekanismer där den sämsta klubben får välja spelare först och så vidare.
Vilken paradox med tanke på att det är USA vi pratar om.
– En oerhörd paradox. Det är klart att entreprenörerna i världens mest kapitalistiskt drivna land inte gör så för att de tycker det är ideologiskt tilltalande. De gör det för att det måste vara så. Det är så idrotten behöver fungera, annars dödar den sig själv. Det är oerhört svårt att förstå att den västeuropeiska toppfotbollen inte klarar av att ta till sig den tanken.
Hur tror du att framtidens fotboll ser ut?
– Det jag tror kommer hända är att den utveckling vi idag ser kommer drivas på så att fotbollen skiktas upp mer. Vi kommer få en fotboll som är hyperkommersialiserad och globaliserad. En stängd superliga med typ femton klubbar, från Västeuropa, arabländerna, Kina och USA. Den fotbollen kommer jag själv ha svårt att känna entusiasm inför. Det kommer vara hisnande bra fotboll som spelas men jag kommer nog inte engagera mig i det eller viga mitt yrkesliv åt det. Men det kommer inte betyda att fotbollen i övrigt stannar upp. All annan fotboll som är kvar här nere bland oss kommer vara lik den fotboll vi har idag. Den fotbollen kommer man fortsätta känna sympati för och den kommer vara samhällsnyttig.
Som fotbollsfan håller du på Tottenham. Om laget i framtiden blir en del av en stängd global superliga är det då inte dags att överge dem och omfamna typ Dalkurd istället?
– Det var den svåraste frågan hittills. Jag vet inte. Jag förstår ju att min relation till Tottenham i grunden är irrationell. Det är inte en klubb jag har valt på intellektuell grund. Jag hade hellre sympatiserat med en klubb jag hade en tydligare lokal förankring till, eller som hade fått kämpa mot oddsen i högre utsträckning.
Det är svårt att komma ifrån Zlatan, vår störste fotbollsspelare. Vad har han betytt för Sverige och fotbollen?
– Zlatan är ju svår att utvärdera, eftersom han har betytt så många olika saker. Han har givit hopp till oerhört många unga människor som behöver det i ett Sverige där de ofta känner att det inte finns en självklar plats eller väg. Det är tveklöst hans viktigaste samhällsgärning. När det gäller damfotbollen, har han ju inte stärkt den utan snarare bidragit till att cementera en situation där den betraktas som mindre värd.
Nu drar EM igång. Är du orolig för terrorhot i Frankrike under de kommande veckorna?
– Det är jag. Det är fullt rimligt att tro att något dåligt kommer att ske i Frankrike under den här månaden. Jag är orolig för att det sker ett terrordåd, vilket vore tragiskt för de drabbade och förödande för Europa och världen, det skulle generera så oerhört mycket skräck och oro. Jag är obekväm med att prata i de här banorna och spä på oro och så vidare men hotet finns där definitivt.
Finns det något spännande som vi ska spana efter under EM-veckorna?
– Ja, det är ju det vi har turneringen till. Att förstå kontinenten vi bor på, vad som hänt och vad som håller på att hända. Det europeiska ödet går att läsa in i hela turneringen. Det finns så fantastiskt mycket. Ta det belgiska landslaget, spelarna där måste i flera fall förhålla sig till att de blev fotbollsmiljonärer medan killarna som de växte upp med blev terrorister i stället. Ta landslagen från Ungern och Turkiet som numera tydligt och konkret utnyttjas i taggtrådsnationalistiska syften av ländernas politiska ledning. Hur förhåller sig fotbollslagen till det? Frankrike, värdnationen som hela tiden befinner sig mitt i den europeiska diskussionen om centrum och periferi, om slynglarna från förorten och deras rätt att representera den gamla anrika kolonialmakten. Schweiz-Albanien, halva det schweiziska landslaget är etniska albaner, halva det albanska landslaget är uppvuxna i Schweiz. Det är Balkankriget och dess följder. Det går inte att hitta en enda match som inte innehåller väldigt stark symbolladdning om man väljer att leta efter den.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
