BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Mona Hajeen är uppriven när vi ses. Medan hon själv läser svenska för invandrare i Uppsala rapporterar släkt och vänner i staden Idlib om sin rädsla, om våldet som kommer allt närmare. De gamla vännerna från universitetet i Aleppo där hon tidigare läste till förskollärare har hon förlorat kontakten med. Hon vet inte om de lever eller är döda.
När de sista kvarvarande rebellfästena i det redan sönderbombade Aleppo föll intogs staden nyligen av regimtrogna styrkor. Sedan dess har det knappt gått att få ut bekräftade uppgifter om vad som händer, däremot har nödropen om de segrande regimstyrkornas övervåld varit många. Vapenvilor och fri passage har utlovats för att sedan brytas, och när vi ses sitter mellan 30 000 och 50 000 personer fortfarande fast i staden.
Mona Hajeen, som flydde från Syrien för två år sedan, säger att hon inte är någon typisk politisk aktivist, men att hon nu inte orkar sitta passiv i Sverige.
– Nu, i den här minuten, medan vi sitter och pratar, blir någon dödad. Hela tiden. Och världen tittar på utan att ingripa.
Förra onsdagen sammankallade hon snabbt en ljusvaka för Aleppo vid Uppsalas centralstation tillsammans med nätverket Free Aleppo. Med det korta varslet dök 25 personer upp och tände ljus i tysthet.
En av dem var Monas landsman Yaseen Shawish. Han är från Damaskus och var med när upproret mot regimen startade 2011, med grundläggande krav på demokrati och yttrandefrihet. Också han är bestört över utvecklingen i Syrien, men menar att demonstrationerna 2011 var helt rättfärdiga.
– Upproret handlade om frihet. Före revolutionen kunde du inte sitta på en buss och säga något negativt om Bashar al-Assad, då kom de och tog dig. Vi ville ha frihet, först och främst.
2012 minns Yaseen Shawish särskilt hur strider bröt ut mellan regimens armé och upprorets Fria syriska armén i Damaskusförorten Barzeh, där han bodde. Flera soldater dödades, varav en från FSA, och eftersom upproret hade starkt stöd i stadsdelen ville tusentals följa med och demonstrera i den stupades begravningståg. Det hela slutade i blodbad, och Yaseen Shawish visar upp videoklipp där civila både i och utanför tåget oprovocerat skjuts ihjäl av militären.
Själv valde han att fly landet när samma militärmakt ville rekrytera honom som soldat.
– Jag ville inte slåss, inte för den armén.
Han tog sig till Egypten, sedan till Sverige. Mona Hajeen tog den farliga vägen över Medelhavet till Grekland för att resa genom Europa och så småningom hamna i Uppsala.
– Men jag är inte lycklig här. Inte när alla jag känner är kvar i våld, svält, död. Inte när alla de vackra städerna förstörs. Homs, Aleppo, inget är kvar. De tvingar folk att flytta från sina hem, det blir som med palestinierna.
– Nu flyttas alla rebellgrupper till Idlib, där min familj bor. Det ligger nära Aleppo. Man säger att Idlib blir nästa Aleppo, att de kommer att börja bomba där. Vad ska hända med min familj?
Mona Hajeen och Yaseen Shawish är frustrerade över att FN har lamslagits, då Ryssland lägger in veto mot att agera i Syrien. De tycker att USA och EU skulle kunna göra mer och sätta hårt mot hårt mot Syriens allierade, Ryssland. De ser passiviteten från världssamfundet som ett hån mot den syriska befolkningen.
Men när det gäller vanliga människor då, här i Sverige, i Uppsala. Vad kan vi göra?
– Det är inte mycket. Men tryck på politikerna för att agera. De borde också sätta press på Ryssland att dra sig ur konflikten, säger Mona Hajeen.
– Visst kan man samla in pengar också. Men det som behövs först och främst är att sätta stopp för våldet.
Liksom Yaseen Shawar tycker hon att de flesta svenskar är trevliga och båda två uttrycker stor tacksamhet över att ha en fristad i Sverige. Men de har också erfarenhet av rasism och skulle önska att fler som lever här inser vad som ligger bakom de kritiserade flyktingströmmarna.
– Jag har pratat med svenskar som tror att jag har flytt till Sverige för att jag var fattig och saknade mat. De vet att det är krig i Syrien men inte varför. Jag skulle önska att fler lärde sig lite mer om kriget, säger Yaseen Shawar.
