”Varifrån kommer nyliberalismen?”

Nyliberalismen hette faktiskt nyliberalism när den skapades 1938 i Paris av Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises m.fl. När Milton Friedman och hans skola började få makt i USA på 1970-talet försvann begreppet som särskild skola, nyliberalismen blev detsamma som all nationalekonomi, åtminstone bland de ekonomer som använder dess teorier. Och det var nog klokt. Idén med dagens ekonomiska debatt är att det finns en huvudväg och sen detaljer kring hur den ska vandras. Men det finns ingen diskussion kring själva grundteorierna.

Det gör att nyliberal politik kan skifta väldigt snabbt. Från extrem inflationsbekämpning till minusränta. Från statskuldsfixering till gigantiska stödlån från ECB till finansmarknaden och så vidare.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

På nittiotalet skrev jag en del böcker om den här förändringen (det finns också kapitel om det i Ekonomihandboken). En gång samlade jag lite citat från dåtidens ledande ekonom. Såhär lät det före nyliberalismen:

”Det kan nämligen inte råda något tvivel om att socialisering är en mycket effektiv metod att bryta maktkoncentrationen inom näringslivet, d.v.s. att skapa mer demokrati inom det ekonomiska livet.” (Tiden 1954)

”Det är viktigt att observera att valet mellan marknadshushållning och administrativa system inte är identisk med frågan om ägarstrukturen i ett land. Man kan tänka sig marknadshushållning i ett land med nationaliserade eller på annat sätt kollektivt ägda företag.” (DN 14/7 1969)

”Jag har varit socialdemokrat i hela mitt liv och ser det som det bästa alternativet i en imperfekt värld. Sverige är kanske världens mest lyckade experiment som socialt och ekonomiskt system, och jag bevakar därför svartsjukt varje tendens att förstöra detta system.”

”Jag vill poängtera att jag inte talat emot en växande offentlig sektor. Tvärtom anser jag att den måste växa men att den i ökad omfattning måste finansieras avgiftsvägen.”

”Det finns två socialistiska traditioner, en centralistisk och en decentralistisk. Vad jag vill göra är att varna för risken med detaljregleringar och central styrning. Men jag erkänner att min kritik av entusiasterna i kanslihuset var alltför generell.” (DN 26/2 1972)

Orden är Assar Lindbecks. Det är alltså inte någon röd revolutionär som i ungdomligt oförstånd skriver att man kan socialisera för att bryta maktkoncentrationen, som förklarar att nationaliserade och kollektivt ägda företag inte står i motsättning till marknadshushållning, som entusiastiskt talar för en växande offentlig sektor.

Men det finns ingen ”uppgörelse” ingen ”kritik av det jag sagt” inom nationalekonomin, det finns bara byte av åsikt och teori.

Att de nyliberala ekonomerna haft grundfel gång på gång påverkar inte debatten.

Den fasta valutan 1990 är kanske det mest pinsamma exemplet. Alla hade fel.

Samma sak med bankkrisen 2008.

Liksom effekterna av avregleringarna av valuta och banker på 80-talet.

Egentligen borde nationalekonomerna för länge sen vara förvisade från ”förklaringsscenen” eftersom man haft så fel. Enda anledningen till att nationalekonomer fortfarande styr den politiska debatten är att såväl media som politiker inte vet vilken auktoritet de istället ska hänvisa till.

Det man fruktar mest är svarslösheten.

Det finns en regel som gäller i alla mansvärldar. Den lyder: ”Om du är tveksam, så tveka inte”.

Den nationalekonomiska världen består av män som uttalar sig tvärsäkert om utvecklingar och förslag, de föreslår alltid det nödvändiga, alla andra alternativ leder till sammanbrott. Det är med andra ord ett klimat som borde skapa konkurrens och mod. Men i verkliga livet händer motsatsen. Den nationalekonomiska världen är en liten värld där jobben, de prestigefyllda extrauppdragen och medlemskapet i medieljuset, inte tillåter några utsvävningar. De få som vågat kritisera inifrån har snabbt försvunnit ut i kylan.

Den globala finansekonomins sammanbrott 2008 gjorde att många trodde att nyliberalismen skulle dö. Det har inte hänt. Se hur IMF styr debatten runt länder som Grekland eller Ukraina. Se hur nyliberala idéer om kraftigt sänkta ingångslöner biter sig fast hos borgerligheten

Eller se hur banksystemet fått koncentrerats än mer i privata händer och nu till och med fått rätt att ta över spararnas pengar för att rädda sig dåliga år. (Kallas för ”bail in”).

Teorierna har misslyckats med det de påstod sig vilja åstadkomma, däremot har de lett till precis det som kritikerna påstod skulle hända.

För mig är det här inte en ekonomisk teori i största allmänhet, det är en extrem borgerlig ideologi som i grunden handlar om att minska offentlig sektor, hindra omfördelning från rika till fattiga och skapa ett stort låglöneproletariat som odlar en maktlös ilska.

Att den fotfäste djupt in i konservativa och liberala borgerliga ideologier säger en del om dess makt. Ännu värre är att de ekonomiska teorierna också accepteras som riktmärken av socialdemokratin och den gröna rörelsen.