Sam sätter sig ner och skriver till sin kompis. När vännen kommer dit är Sam uppjagad. På några minuter har hoppet om en framtid i Sverige tagits ifrån honom. Han får inte längre gå i skolan, och han kommer inte få någon mer ersättning. Han vågar inte infinna sig på polisstationen, istället bestämmer han sig för att gömma sig.

De skickar ett sms till en svensk kvinna som de hört hjälper dem som fått avslag. Hon svarar, och en kedja av meddelanden sprider sig. Pengar samlas in, en plan växer fram och snart bokas tågbiljetter.

Ett nätverk

Utspridda över hela Sverige finns människor som engagerar sig, gömmer och hjälper människor som fått beslut om utvisning. De är pensionärer, lärare, kuratorer, jurister. Några kom i kontakt med en person som drabbats och började engagera sig i den personens fall, andra tog med sig fika och gick till ett flyktingboende. Idag samlas de i små grupper, som i sin tur bildar ett större nätverk. De känner inte varandra, men de håller kontakten för att kunna hjälpa så många som möjligt. Kontakterna sprider sig ut i Europa, och ofta hela vägen till ursprungsländerna. I Sverige finns tusentals engagerade.

Viktoria Sterner är en av dem. Hemma hos henne är kaffet alltid varmt, och telefonen alltid på. Hon bor tillsammans med tre ungdomar som på olika sätt drabbats av Sveriges migrationslagstiftning. Under intervjun kommer vänner som också engagerar sig i asylsökande hem till henne. Det rings flera samtal till andra som är aktiva med att hjälpa. De kollar saker med varandra och hjälps åt att hitta lösningar för människor.

– Om det står någon utan boende, varför skulle jag inte hjälpa? Om jag har ett rum ledigt, är det såklart att jag vill ställa upp. Ska jag bo här själv annars? Dessutom är det en himla massa kul också, utöver allt det negativa. Vi skrattar mycket, säger hon.

En ung kille ringer till henne. Hans familj har fått beslut om utvisning. De pratar en stund om vilka möjligheter som finns och vad han kan våga hoppas på med den nya migrationslagen som ska träda i kraft nästa sommar.

– Det är ofta praktiska saker som hjälp med att fylla i papper, ta sig till Migrationsverket, hitta boende och så, men det är också ofta information de behöver. Hur saker fungerar och vart de kan vända sig, säger hon.

Hennes telefon plingar till igen, och hon tar på sig glasögonen och läser.

– Oftast börjar jag direkt när jag vaknar. Jag kollar mejl och svarar på meddelanden i sängen. Jag brukar försöka att inte hålla på sent på kvällarna, men klart att är det akut så gör jag det också.

”Lyckad integration”

Viktoria Sterner jobbar som behandlingsassistent inom ungdoms- och kriminalvård, och har haft dörren öppen för människor i hela sitt vuxna liv. När de ensamkommande och barnfamiljerna kom till hennes stad började hon engagera sig för dem. Hon lägger upp en hög med pärmar på ett bord.

– Det pratas om misslyckad integration, men vi har ju lyckats. Det är fantastiskt, de här ungdomarna har tagit studenten efter fem år och har vänner och familj här.

Men alla har inte kunnat stanna. Både barnfamiljer, vuxna och ungdomar har flytt vidare. Hon bläddrar i en av pärmarna.

– Papperslös, papperslös, sitter i förvar. Papperslös, papperslös, den här killen gömmer sig i kyrkan.

Det fortsätter. Några lever inte längre, vissa är i Afghanistan, många är gömda. Andra är i Frankrike eller Tyskland.

– En kille som stod mig nära och som bodde här med oss, Ali, han bestämde sig för att åka. Efter alla avslag vågade han inte stanna.

Gripen i Tyskland

Ali Akbari tog tåget till Tyskland, där han som de flesta togs av polisen. De tog hans fingeravtryck och höll honom i ett dygn. När de släppte honom tog han en taxi över gränsen till Belgien, där han stoppades av polis igen. De satte honom i förvar i en vecka.

– Jag hade panik, vi visste inte hur vi skulle få ut honom. Jag kopplade in alla, alla kontakter.

Hon tittar upp med ett stort leende.

– Vi ringer honom.

Ali bor idag i ett ljust hus hemma hos en familj. Han har sökt asyl i Belgien och går i skola där nu.

– Det var jobbigt att lämna Sverige. Jag har vänner där och kan språket, men jag kunde inte stanna. Jag skulle skickas till Afghanistan, och jag har problem där. Jag kan inte åka dit, säger han.

Efter en vecka i förvar släpptes han. Han fick hjälp att hitta från förvaret till en buss genom att skicka bilder till en kvinna som guidade honom. Hon mötte honom när han klev av.

– Målet var Paris, men jag fick hjälp här och en advokat sa att jag har en chans att få asyl. Familjen här sa att jag får bo kvar hos dem, så jag stannade, säger han.

– Det är så fint. Jag är så glad att han har dem, säger Viktoria och torkar tårarna som letar sig ner längs hennes kinder.

– Viktoria! Jag vill inte att du ska gråta, ropar Ali genom videosamtalet.

Viktoria skrattar.

– Men det är ju för att jag är glad!

Ali väntar på att få svar på om han får stanna i Belgien. Han vill fortsätta studera, antingen till svetsare eller på byggprogrammet.

– Jag vet inte var som händer sen, men det känns jättebra nu. Jag mår bra här, säger Ali.

När de lagt på suckar Viktoria.

– Vissa människor berör en väldigt starkt, och det känns fruktansvärt när de åker. Jag är så glad att det går bra för Ali.

Dömd för människosmuggling

En bit norrut, i mellersta Sveriges inland, bor en pensionär som kallas för ”Smugglerskan”. Kerstin Larnesjö dömdes för att ha köpt 33 båtbiljetter till Tyskland.

– Jag blev kallad till polisen, som sa att det var tyska polisen som höll förhör med mig genom den svenska, och att jag var anklagad för människosmuggling. Jag tänkte att jag har ju inte smugglat någon, säger hon.

I Tyskland hade barnfamiljerna som Kerstin hjälpt stoppats, och polisen registrerade att hennes namn återkom på biljetterna.

– Jag sa att jag har ju inte betalat biljetterna, det hade jag aldrig haft råd med. Familjerna har kämpat, vissa har plockat flera hundra liter bär, men de får inte ha betalkort och biljetterna bokas och betalas online, så jag hjälpte dem med det.

Hon fick välja mellan att betala 26 000 kronor eller spendera 150 dagar i fängelse. Hon skrev ut på sociala medier vad som hänt, och efter en vecka hade hon fått ihop pengarna.

– Det var så många som ville hjälpa, och några av ungdomarna jag stöttat var med. En kille ville sälja sin bil, det fick han såklart inte, men det var fint att han tänkte så.

Kerstin har inga planer på att lägga sitt engagemang åt sidan, men nu letar hon lagliga vägar.

– Det går inte att sluta hjälpa människor. Jag har alltid ömmat för de som är utsatta, och jag vill kämpa för dem som har det svårare än jag. Nu är vi många, och vi är inte beredda att ge upp. Vi som gör det här håller ihop och pratar med varandra varje dag, och tillsammans är vi starka.

Lämnar Sverige

Det har gått en vecka sedan Sam fick sitt brev. Nu sitter han i en våningssäng hemma hos den familj som gömmer honom. Han är trött. Den senaste veckan har han inte kunna sova på nätterna. Sam kom till Sverige som barn. Nu har han bestämt sig för att fly vidare.

– Jag är rädd. Jag måste åka så snart som möjligt, säger han.

Familjen har köpt underställ, ryggsäck och sovsäck åt honom. Nu får han hjälp att planera resan och han får kontakt med andra som ska fly. De ser till att han alltid ska ha någon att ta kontakt med och berättar att polisen med största sannolikhet kommer gripa honom i Tyskland, men att de släpper honom efter ett dygn. Han ska ta taxi över gränsen och han får ett telefonnummer till engagerade som finns på plats i Frankrike, dit han ska fly.

– Jag kom hit för att få ett liv. Det är tungt att lämna vänner och tryggheten jag känner i Sverige, men det finns ingen framtid för mig här. I Frankrike finns det en chans, och jag måste ta den.