Varför så fixerade vid det som är fel?

När jag läser ETC och även dagstidningen är jag ibland förvånad över den negativa ton som styr berättelserna. Det är elände och lidande och det är rasism och antifeminism, men det är väldigt sällan berättelser om det som ska skapas, eller små segrar på vägen dit. Vad beror det här på? Varför är socialister så fixerade vid det som inte fungerar istället för att berätta om det som fungerar?
Ahmed Seson

Jag tänker på det ofta själv. För min del styrs denna frågelåda av de frågor jag får. Och det är sällan frågor om positiva lösningar, utan mest frågor om problem och maktens ignorans. Sen tror jag journalister generellt har svårt med positiva berättelser. Man är mer rädd för att berätta positivt om något som kanske visar sig senare vara inte så fantastiskt, än att berätta överkritiskt om något som kanske trots allt fungerar hyfsat till slut. Kritik föder sällan kritik. Däremot motsatsen.

Socialismen som idé är den kanske mest positiva som skapats. Människors lika värde, människors frihet ovanför ekonomins bojor, alla människors rätt att fritt välja liv, identitet, nation och alla människor del i en gemenskap där man har grundlagsstyrd rätt till ett fritt liv, inte bara en ”chans”. Samtidigt föddes socialismen genom att avslöja lögnerna kring ojämlikhetens nödvändighet, själva grundtanken från Pariskommunen i mitten av 1800-talet och framåt är att en befrielse från förtryck baserad på religion, ekonomisk makt och rasism är möjlig. Det är klart en sådan rörelse är extra uppmärksam på just det förtryck – framför allt ägandets makt – som ständigt återskapas. När bankerna i Sverige gör 70 miljarder i vinst samtidigt som politiken säger att vi inte ”har råd” med rättvis a-kassa, ja då koncentrerar man sig på den lögnen, inte på vad en jämlik a-kassa innebär i vardagen (en riktig a-kassa är löntagarnas instrument för att bekämpa utnyttjande).

Det finns en fantastisk framgångsberättelse på jorden som vi oftast glömmer. Vi har mat till alla, vi har energi till alla, vi har resurser att ställa om ekonomi och produktion och resurser att utbilda hela mänskligheten till nya nivåer. Att inte se den historiska framgången i vad människor gemensamt kunnat bygga är att bli blind. Men att då inte heller se (vilket borgare har mycket svårt för) ”runt hörnet”, det vill säga hur denna kraft skulle kunna användas rättvisare och bättre än idag, det är väldigt torftigt.

Problemet de senare decennierna har varit att man som socialist fått lägga ner väldigt mycket tid på att förklara så enkla saker som att vi har råd med välfärd, arbete och rättvisa. Hela den borgerliga berättelsen handlar ju om att vi INTE har råd, befrielsen är omöjlig då den inte är lönsam.

Jag är själv djupt förbluffad över att de flesta radikala politiska aktivister fortfarande tror att offentlig sektor är skuldsatt och fattig. Det är klart att en då kanske lägger för mycket tid på att avslöja lögner än att berätta om möjligheten.

Johan Ehrenberg