En man frågar fotografen från lokaltidningen vad orden på svenska betyder. Mannen sitter och tigger i en svensk småstad, han får höra glåpord och svordomar nästan varje dag. På andra ställen har det blivit våldsamheter. Bilar och tältläger har bränts upp. I Huskvarna dör en tiggare efter att ha blivit misshandlad grovt.
Emotionell och psykisk kraft
Varför väcker människor som tigger en sådan avsky? Det har forskaren och kulturgeografen Erik Hansson försökt ta reda på i en ny doktorsavhandling vid Uppsala universitet. Genom att ta del av ett stort material av medierapportering kring tiggeriet i Sverige, och koppla det forskning inom psykologi och kulturgeografi, har människors inställning till ”tiggare” analyserats.
Erik Hansson har grovt delat in de känslor som människor som tigger väcker i tre delar: Sympati, antipati och apati. Ofta kan en och samma person få alla känslorna i olika form. Men att vi har en grundläggande empatisk förmåga, och kan leva oss in i andra människor gör också att det kan skapas ångest när vi möter en tiggare.
– Det som händer när man möter en tiggare som uppmärksammar en och ber om hjälp är att den här empatiska förmågan verkligen aktualiseras med en väldigt stark emotionell och psykisk kraft. Man måste verkligen måste svara och fatta ett beslut: om man ska hjälpa eller inte hjälpa. Även om man ignorerar personen så måste man ändå fatta det beslutet, säger Erik Hansson.
Skapar ångest
Det kan på ett underliggande plan uppfattas som att tiggaren utövar en makt över en, genom att man måste förhålla sig till uppmaningen att skänka pengar.
– Det kan då skapa ångestkänslor av att inte känna sig som herre över sitt eget hus. För att den andra människan blir så påtaglig, på något vis, säger han.
Erik Hansson har använt psykoanalytisk forskning, teorier kring hur vi ständigt försöker skapa en gräns mellan vårt jag och vår omgivning. Tiggaren utmanar den gränsen.
– Det kan ge en relativt naturlig ångestkänsla, att känna sig pressad eller utpekad, vilket man inte brukar annars I det offentliga rummet. Det närmaste är försäljare som vill att vi ska skriva på något, men då finns inte den etiska dimensionen. När någon ber om hjälp så blir det relaterat till din självbild också, säger han.
Blir en provokation
Den ångestkänslan möter sedan bilden i media där människor som tigger beskrivs som utlänningar, ofta romer.
– Det kan registreras av vissa som att de tigger för att det är en del av deras kultur, eller för att de på något sätt njuter av det. Det i sin tur uppfattas som en provokation, och vissa upplever det nästan som en invasion i gaturummet, ett slags intrång i en själv och i ens omgivning.
Många kan uppleva den här ångestkänslan i mötet med tiggaren, de allra flesta agerar inte på den. Men det kan också vara en bidragande orsak till det hat och det våld som många tiggare utsatts för, menar Erik Hansson.
Rasistisk dimension
I avhandlingen beskrivs en lång rad av de trakasserier mot tiggare som rapporterats i medier, och hur tiggarna själva upplever detta.
– Den rasistiska dimensionen ger också vatten på kvarnen. Den yttersta konsekvensen av det kan bli hot och våld mot tiggarna.
Avhandlingen tar också upp tiggeriets historia i Sverige, och varför samhället inte har lyckats hjälpa de väldigt utsatta människor som tvingas tigga idag. Det kan finnas en koppling till ångestkänslan och den ”dåliga stämning” som skapas när människor tigger. Problemet löses inte på sedvanligt sätt utan diskuteras utifrån moral .
– Den moraliska dimensionen av tiggeriet blockerar den politiska möjligheten för faktisk fattigdomsbekämpning. Det blir fråga om att vara snäll eller dum, vilket i sig inte angriper problemet med fattigdom, säger Erik Hansson.
