Nej, jag skriver inte om Maya-kalendern som påstods ange år 2012 som världens slut. Jag skriver inte heller om eurokriser, eller om nyfattigdom i Grekland eller Portugal. Inte ens om finanskrisen 2008 som avslöjade det globala banksystemets bankrutt och höll världen i paralyserad fasa under några veckor.

Jag skriver om bristen på olja.
Peak oil.
Vad är det som inte händer?

Världen har problem. Länge har diskussionen sett ut så här. I media har berättelserna flödat kring ekonomiska problem och politikens oförmåga att lösa det hela snabbt. Arbetslöshet, valutaproblem, bostadsbrister, tåg som inte går… Varför i all världen kan det inte bli fart på det hela igen? Varför kan man inte få igång en tillväxt på tre till fem procent? Varför blir vi inte rikare så att alla kan få det lite bättre? Varför dessa ständiga berättelser om vårdköer och minskade pensioner och bonusfester och uppsägningar, ja varför inte bara sätta igång och lösa det hela, snabbare rulle och flera hjul?

I en annan medievärld, bestående av forskarrapporter som läggs ut på bloggar, i inlägg med diagramtäta texter på engelska, i text efter text som länkar till andras texter och påståenden och nya diagram i en ständig www-karusell utan ände. Och så möten i små konferenser där oroliga och likasinnade berättar för varandra om en stundande kollaps… Här råder ingen tvekan om att systemet är på väg att köra rakt in i väggen som en bensinstinn BMW utan ratt. Här finns experter som kan berätta om den aningslösa ytlighet som råder medialt. Man skakar på huvudet. Här finns kunskap som samlar tusentals människoår av akademiskt vetande. 

Och nu det märkliga.

Bägge dessa krafter består av människor som i grunden gillar det system vi lever i. De flesta är ”starka företrädare för marknadsekonomin”. Och ändå finns det inte en enda diskussion mellan grupperna. Det är som en enkelriktad motorväg med gigantiska bullerskydd mellan filerna.

Mainstreammedia – och därmed politiken – diskuterar problem men inte orsakerna.
Offstreammedia – och därmed inga politiker – diskuterar orsakerna men förstår inte problemen.

Ekonomin tar inte fart.
Världen går inte under.
Någonting är fel.

Jag har följt det här i över 20 år nu. Det började med att en vän i Umeå – Stig – skickade tjocka kopierade utredningar om USA:s, ja hela världens problem med den kommande oljebristen. Stig, med åren en äldre marxist, förstod att något grundläggande höll på att förändras i ekonomin. Och ändras ekonomin så ändras politiken och makten.

(En parantes: Allt eventuellt viktigt som sägs i denna artikel berättas diskret i en parantes: Detta är den heliga regeln. Vad som än står på kultursidor eller i nyheter, världen styrs av ekonomiska faktorer. Produktion, energi, ägande och icke ägande. Inte av tyckande, tänkande eller åsikter. Utan av produktionen. Det här är självklart och därför så bortglömt. Men de som inte äger – alltså löntagare – har bara makt så länge de kan hota störa produktionen. Och ingen politisk förändring kommer om den inte innefattar dessa som kan störa produktionen.

Gissa varför vi fick feminism och lite mera jämställdhet först när kvinnor slutade vara hemma och började jobba på 1960-talet. Gissa varför den arabiska revolten på Tahrirtorget i Egypten blev segerrik först när oljearbetarna gick med och stödde kraven. Eller: Gissa varför klimatfrågan aldrig blivit allvarlig politik.)

De ibland hundrasidiga materialen från Stig berättade om ett hot som världens börser, parlament och banker verkade okunniga om.

Peak oil. 

Det svarta guld som världens rikaste stater byggt sin rikedom på, billig och i princip oändligt flödande olja, var nu nära sin topp. ”Inom några år, kanske som mest tio”, skulle oljebrunnarna börja sina och krisen vara ett faktum.

Det var då inte längre frågan om sammanbrottet skulle komma. Utan när.

Och klockan tickar, tick, tick.

Ärligt talat tror jag inte Stig tänkte så. Han var tillräckligt skeptisk och erfaren för att veta att kriser inte är mekaniska saker, kriser förändrar ekonomi men det finns inget automatiskt slut. I en värld som överlevt två världskrig – som i och för sig mycket handlade om makt över energin på jorden – ska man vara väldigt försiktig innan man börjar sia om alltings slut.

Peak oil-teorin härstammade redan då mycket från svensken Kjell Alekletts forskning på Uppsala universitet. I kontrast mot de stora globala energiföretagen och deras samarbetsorgan (som IEA) drev han med forskarkollegor envist bevisen om den kommande oljebristen på jorden. Lade man till andra amerikanska forskare som visade på att oljebristen aldrig skulle kunna kompenseras eftersom världen helt enkelt inte investerat tillräckligt för att ersätta läckande pipelines och rostiga system så blev bilden ännu skarpare.

Det är som med vårt förstörda tågsystem. Det har ingen betydelse hur många bolag som lovar köra tågen i tid om det inte finns räls nog för dem för att klara passagerare och gods.

Energibrist om några år, uselt underhållen infrastruktur… Räkna själv.

Det här kommer inte att gå.

(Fanns det grund för pessimism? Jadå. 20 år tidigare, alltså 1975, stannade världsekonomin i sin dittills största kris eftersom oljeländerna gick samman och krävde mer betalt för oljan. Opec bildades. Världen fick sin första energikris. Sverige införde ransonering på hösten. Bilder på giriga oljeshejker spreds av rasistiska massmedier jorden runt… Det var vid den här tiden som kärnkraften expanderade över jorden. Några galna år då världens regeringar trodde på atomkraften som lösningen på oljeberoendet. Sedan försvann det perspektivet, världens rika stater hittade mer olja, nordsjöoljan blev Thatchers och Norges ekonomiska räddningsplanka. Venezuela, Brasilien, Ryssland, land efter land började fungera som nya producenter. Oljan flödade åter. Lite dyrare men fortfarande löjligt billig.)

Vem gillar inte kriser? Så kom det sig att hela världen samlades och höll andan nyåret 2000. Sekund-visaren tickade fram mot den möjliga katastrofen. Tio, nio, åtta, sju… Du kommer väl ihåg millenniumbuggen som skulle lamslå allt eftersom datorerna ju inte var programmerade att klara siffran efter 1999. Inget hände. Inget vi märkte i alla fall.

Men oj vad många miljarder som IT-industrin fakturerade de här åren. 

Och samtidigt… Under dessa år runt millennieskiftet satt det andra och väntade spänt på rapporterna om oljebrist och produktionstopp.

Kanske inte i år.

Men nästa.

Krisen kommer.

Och nu till det märkliga.

Det visade sig att de hade alldeles rätt.

(Det finns många som tror att det är viktigt att ha rätt. Jag tillhör inte dem. Världen styrs inte av förnuft, den styrs av vinsten hos de som äger.

Världen är faktiskt befolkad av många som haft rätt.

De som varnade för inmarschen i Irak. Kostnaden skulle bli enorm.
De som varnade för kärnkraftens risker. Kostnaden skulle bli enorm.
De som varnade för finansbubblan. Kostnaden skulle bli enorm.
De som varnade för Nordpolens avsmältning. Kostnaden kommer att bli enorm.
De som varnade för faran med flytspackel. Kostnaden blev, ja rätt stor.
De som de som varnade för peak oil. Kostnaden kommer…

Alla fick rätt.
Och alla fick fel.)

Peak oil inträffade 2006. Eller möjligen 2008. Ungefär. Det är inte så lätt att veta eftersom ingen pumpar upp olja om den inte används. Då sjunker ju priset. Och i vår ekonomi gäller en enkel sanning, ju mindre av en vara, desto högre pris. Men det finns en sak till. Ju mindre av en vara, desto mer vill andra göra något som ersätter denna vara till det nya högre priset. Och oljeekvivalenterna flödar.

(Ekvivalent är ett ord för ersättning. Eller ”lika som men inte riktigt lika”: koldioxidekvivalenter är växthusgaser som inte är koldioxid men omräknas till koldioxid eftersom de åstadkommer samma sak. Oljeekvivalenter är annan olja än den råolja som kommer ur sanden. Det behöver inte ens vara olja. Det kan vara gas. Ja, du förstår vartåt det börjar barka det här…)

Länge fnös IEA och finansvärldens oljeexperter åt peak oil-företrädarna eftersom ingen ju visste hur mycket olja som oljestaterna egentligen hade i reserverna. De uppgav en sak… men hur var det e-g-e-n-t-l-i-g-e-n?

Senare fnös man därför att nya oljefynd gjordes, de var visserligen mycket mindre än de fynd som tömdes, men ändå… Peakåret sköts fram.

Till slut jublade man när skifferoljan började komma ur USA:s mark.

Varför denna ilska och irritation?

Egentligen sysslade ju peak oil-bloggarna bara med att ge finansvärlden ytterligare information. Sansad information som förklarade att festen snart var över.

Men vem gillar festförstörare.

Oljebolagen är världens finansiella blod. Kombinerat med banker och bilindustri är de makten över pengarna, jobben och energin. Alla bolagens ledningar lever också på börskursernas utveckling. Stora börsfall gör ledningarna fattigare, nyheter om att bonus och börsfesten är över blir inte sådär väldigt jätteapplåderade.

Oljebolagens ledningar är nämligen inte särskilt intresserade av världens kommande energibrist.

De är intresserade av vinst.

Och mindre olja kan faktiskt vara mera vinst.

Titta på Norge.

2001 producerade man 3 500 000 fat och fick 25 dollar per fat.
2011 producerade man 2 000 000 och fick 115 dollar per fat.

Om du var kapitalist, vad skulle du då föredra?

Pumpa upp mycket olja och få 70 miljarder för det?

Eller pumpa upp mindre olja och få 230 miljarder för det?

(2006 klarade oljeföretagen inte att pumpa upp lika mycket olja som marknaden ville ha. Kinas och Indiens växande ekonomier, liksom de oljeexporterande ländernas egen ökande konsumtion gjorde att oljekällorna inte hann med. Oljepriserna steg, det som förut var otänkbart, ett oljepris på över 100 dollar per fat, blev nu vardag. Fortfarande, trots år av kris ligger oljepriset på 109 dollar per fat hösten 2013.

En liter bensin kostade nio kronor år 2000. Nu är det över 15 kronor. Jorden gick inte under. Går den under när bensinen kostar 30?)

Det finns två typer av diskussioner kring peak oil. Det ena är en diskussion som använder oljetoppen till att driva tesen om ekonomins sammanbrott, tillväxtens slut och finanskapitalets kollaps då alla pengar enligt dem är detsamma som bubblor utan värde och den bubblan kommer att avslöjas när oljan blir en bristvara.

Den här gruppen är oftast radikal och använder peak oil som ett argument för ett nytt samhälle, ett energisnålt samhälle, med lokal ekonomi och kretsloppstänkande. Konsumtionen ska sjunka kraftigt liksom produktionen. Vi kommer att tvingas bli fattigare i resursutnyttjande men rikare i ett mer harmoniskt och lugnare liv.

Björn Forsberg heter en av de ledande företrädarna för de här tankarna i Sverige. En något mörkare i betydelsen dystrare grupp finns kring tidningen Effekt. Och så finns ju en bredare diskussiongrupp kallad Steg 3 som nyligen gav ut boken Tillväxtens gränser.

Vill man sammanfatta de här åsikterna skulle jag själv göra det med orden ”ställ om nu, katastrofen går ändå inte att undvika”.

Den andra diskussionen handlar om peak oil som en varningsklocka och en metod för att tvinga fram en grön ekonomi. Al Gore är kanske den mest kända förespråkaren. Det är varken ekonomin, kapitalägandet eller finansmarknaden det är fel på i sig. Det är okunskapen och lobbymakten hos oljeföretagen som gör att investeringarna inte går dit de borde gå.

Men snart kommer världens investerare inse. Den stora kolbubblan (carbon bubble) kommer att skrämma börsernas investerare. Man kommer sluta köpa kol och oljeaktier eftersom det är en finansiell risk.

Hur då risk?

Snart kommer förbuden, regleringarna och koldioxidskatterna göra dem olönsamma.

(Hur snart är snart? Tittar man framåt är snart alltid långt borta. Tio år, 20 år, kanske 30. Men vänder man sig om och tittar bakåt i sitt liv så upptäcker man att snart, det var ju alldeles nyss. Då när man började jobba och gick på Saturday night fever. När discomusiken kom? När söta unga började spela punk. När Sverige gick med i EU. Tittar man bakåt är 20 år en parantes i den egna vardagen.)

Det finns en enkel matematik bakom kolbubbelteorin. Världen vet idag hur mycket mer växthusgas man kan släppa ut och samtidigt hålla temperaturhöjningen till två grader. Nämligen 800 gigaton. Rättare sagt, då är chansen att vi klarar det två på tre.  66 procent. 

En normal försiktighetskalkyl skulle naturligtvis då minska de möjliga totala utsläppen med kanske 200 gigaton. Inte ens en bank accepterar ju en säkerhet på bara 2/3. Sänker vi utsläppstaket blir risken mindre.

Men det är det ingen som gör.

Orsaken är att mänskligheten redan släppt ut väldigt mycket gigaton. Det finns nästan inget kvar i budgeten, åtminstone inte så mycket att man hinner ställa om ekonomi och produktion. Ja, inte ens 800 gigaton räcker. Speciellt inte om de fattiga länderna ska ha en chans att ”komma ifatt”.

Alltså förhandlar IPCC – FN:s klimatpanel – med varandra och skriver tillslut att vi har kanske 1 000 gigaton kvar att spendera. Förutsatt att havet och skogen fortsätter ta upp hälften av utsläppen. Vilket de faktiskt inte lovat göra.

(Man kan bli lite cynisk över sådant här. Vetenskapen kommer fram till en siffra, men politiken behöver en annan. Litegrann som företag som köper varandra till överpris i bokföringen skriver upp det hela som ett nytt värde kallat ”goodwill”.  Man tjatar och förhandlar och nattmanglar och gör en kompromiss som varken har med ekonomi eller klimatvetenskapen att göra, det är ett tak på 1 000 gigaton för att man måste ju skriva något. Inte sant? Världens samlade möjliga koldioxidutsläpp är ungefär 3 000 gigaton. Vi har fram till idag släppt ut 2 000 gigaton. Hälften av dessa ton har skapats de senaste 25 åren. Do the math.)

Det finns ett annat sätt att se på IPCC-siffran. Wow, några årtionden av utsläpp kvar alltså. Oljeindustrin jublar, kolkraftindustrin jublar, skiffergasindustrin jublar. Det rapporteras om nya små oljefynd i norska vattnet, Lundin oil jublar och gör ännu en resa uppåt på Stockholmsbörsen. Finansbolagen jublar.

Enligt OECD investerar de 200 största börsnoterade olje-, gas-och kolbolagen 674 miljarder dollar enbart under 2012 på att hitta och utvinna nya fyndigheter. Alltså 4 400 miljarder kronor. Wow, vad mycket vi satsar! Och så kommer Al Gore och Tomas Kåberger med flera och talar om kolbubblan.

En gång till: Världens kända olje-, gas- och kolreserver består av cirka 3 000 gigaton växthusgas. Alltså tre gånger mer än vi kan släppa ut ens med IPCC:s optimistiska utsläppsgräns.

Förstår du det gigantiska?

Världen har tre gånger så mycket fossil energi vi kan använda. Tre gånger undergång. Det här gör att hela peak oil-resonemanget blir rätt ointressant. Fast vi nått gränsen för hur mycket olja världen kan pumpa upp kan vi ändå förstöra jorden tre gånger om eftersom vi inte stänger av kranarna och pipelines och skrotar dagbrotten av kol.

Varje lyckorubrik i affärstidningarna är meningslös. Ingen av de nya fynden kommer att kunna utnyttjas, även om det visar sig att Nordpolens botten är lika rik på olja och gas som Mellanöstern så förändrar det absolut ingenting.

Vi kan inte ta upp det.

Punkt.

Hur mycket pengar handlar det om? Enligt Al Gore ligger ungefär 7 000 miljarder dollar i företagens bokförda värden av olja, kol och gas som de inte kan ta upp.

Vad mycket pengar som de plötsligt inte längre har.

I Al Gores värld, där det finns ett förnuft i människans privata ägande av produktionsmedlen, blir slutsatsen att kolbubblan, alltså den övervärdering av olje-, kol- och gasbolagen som världens börser innehåller, nu kommer att pysa ut. Eller kanske snabbkrascha.

Alla värderingar av energi-bolagen är ju tokfel. Två tredjedelar av deras värde kan inte tas upp, det är bara ”goodwill” i företagen, inte värda något alls.

Olja som inte kan pumpas upp är trots allt inte mycket att ha. 

Enklare uttryckt. Alla aktier i alla olje-, kol- och gasbolag är värda en tredjedel av vad de idag säljs för.

I en väl fungerande marknadsekonomi skulle det här ha betytt sammanbrott för oljebolagen för länge sedan. 

”Marknadens information” som ju ska avgöra priset, har ju funnits i minst tio år nu. Ändå har ingen justering skett. Tvärtom pumpar stater och pensionsbolag in mer och mer pengar i ny fossil energi. Runt 5 000 miljarder per år (enligt OECD) är direkta statsstöd jorden runt till ny fossil energi.

Visst är det fantastiskt.

Människan åker skrattande fritt fall på väg mot sammanbrottet.

(Jag har pratat om peak oil själv i tio år nu. Jag har med tiden upptäckt att mina slutsatser skiljer sig alltmer från andra debattörers. Jag tror det beror på att jag för länge sedan bestämde mig för att det inte är förnuft eller kunskap som styr utvecklingen. Det finns ingen osynlig hand som leder ekonomin. Det finns däremot en pengamakt, ett egenintresse kallat ägandet. För mig är det obegripligt varför den som studerar klimathotet inte rätt omgående blir socialist.)

Hur ska man sammanfatta skillnaden mellan borgerlig och icke borgerlig?

Felet är att de förra tror att förnuftet styr ekonomi. De andra att ekonomin styr förnuftet.

Ett enkelt exempel. Alla känner till bankernas stora problem efter krisen 2008. Bankerna litade inte på varandra, deras internlån stannade upp, ingen bank lånade ut till någon annan bank och hela finansvärlden stod stilla. Det här löstes genom statliga stöd, riksbankerna gick in med tusentals miljarder dollar. Finanslånebubblan löstes med nya pengar utlånade av staterna. Det här betydde först att bankernas värde föll rejält. Aktierna blev mindre värda. Men när bankerna fick stöd började värdet stiga igen. Börskursen blev efter några år som den hade varit.

Det här är ju lite märkligt.

Börskursen borde rasa när bankerna visade sig vara konkursmässiga, deras värde borde minska med varje stöd de tvingades ta emot.

Istället blev stödet ett sätt att rädda aktievärdet.

Börsen speglar helt enkelt inte ett bolags värde, det speglar bara vad investerarna tror om att få tillbaka de insatta pengarna några sekunder, timmar, dagar eller veckor senare.

(Jo, börsen är ett casino. Och dina marker är värda noll om ingen växlar in dem.)

Det här är lätt att förstå när man talar om företag som egentligen inte gör något nyttigt. De producerar varken mat eller energi. Banker gör ju inget utom flyttar pengar. 

Men hur är det med företag som verkligen jobbar med reala saker. Sådant som fysiskt betyder något för människors liv, arbete och hälsa.

Verksamheter som äger något ”riktigt”.

Som energiföretagen. Vattenfall, Eon, Fortum… de äger produktionsanläggningar, ledningar, fjärrvärmeverk och hus och patent och… Verkliga saker. Men de här energibolagens samlade marknadsvärde (alltså värdet på aktierna) har sjunkit rejält de sista fem åren. Krisen 2008 ledde till energiprisfall och därefter har klimatfrågan och energifrågan gjort bolagen allt mindre intressanta för finansmarknaden. 

Enligt Dagens Industri (16/10 2013) har bolagen tillsammans minskat med 500 miljarder euro i värde! Det är mer än bankerna föll. Bara Eon har förlorat 75 procent av sitt börsvärde.

Och nu den intressanta frågan. Hur kan de då finnas kvar? Varför är de inte bankrutta? Varför är det inte energibolagen som är omfamnade av statliga stöd för att rädda energiproduktionen i länderna?

Det är viktigt att förstå skillnaden mellan kapital och företag.

Energiföretagen går bra. Inte lika bra som före 2008, men bra. De gör vinster och de har sina kunder. Alla behöver värme och el. Börskursen är spekulanternas arena. De som spelar på uppgångar och nedgångar. Finansmarknaden. Valparna. Denna marknad kan utan problem överleva att börskursen sjunker med 500 miljarder euro, alltså över 4 000 miljarder kronor.

Det är nämligen inte deras egna pengar som försvinner. Utan pensionsfondernas. Hela världens börser lever på att en finanselit förvaltar tusentals miljarder i löntagarnas pensionsfonder.

Dessa placeras på börsen, ju mer som stoppas in, desto mer kan de stiga.

Eller sjunka.

Pensionsfondernas pengar ska inte användas förrän om några decennier, det stora kapitalet ska ”växa” och hämtas ut lite varje år. Kapitalismen har skaffat sig världens största krockkudde genom att pensionspengar flyttats från löntagarna till fonder och börser.

Sjunker energiföretagen med 4 000 miljarder är det synd om kommande pensionärer, men herregud, det är långt dit.

Energikrisen är här. Men de stora bolagen bryr sig inte. Kapitalismen fortsätter så länge värdeförstörelsen betalas av någon annan. Det är först när förstörelsen går ner i själva produktionen som systemet får problem.

När elen stängs av.

När maten blir för dyr.

När tåg och bussar inte längre går. 

Vad händer då?

Det finns gränser. Tillbaka till Tahrirtorget. 100 000 människor i våg efter våg störtar till slut en korrupt regim. Samma sak händer i Tunisien, i Libyen, i… Den arabiska våren förklaras med Twitter och Facebook och trötthet över korruption, men Mubarak föll inte förrän oljearbetarna anslöt sig till upproret. Och orsaken till människornas protester var bröd och energi. Allt dyrare mat, allt dyrare energi.

De oljeutvinnande staternas subventioner av billig energi till medborgarna var den morot som inte fick försvinna. Ingen diktatur klarar sig om folk ständigt får det sämre. 

Men hur klarar demokratin en värld där alla får det sämre. Ja, alla och alla… säg att alla utom de tio procent rikaste får det sämre. Så som det varit nu några år. Hur länge väntar människor på att ”det snart ska vända”?

(Påminner om ordet snart. 20 år framåt är en lång tid. 20 år bakåt en kort. En politik som löser problem 20 år framåt är därmed alltid obegripligt långt borta.)

Juli 2008 kostade oljan 147 dollar per fat. Finanskrascherna då handlade om att amerikaners energipriser började bli för dyra för de vanliga inkomsttagarna. De belånade bostäderna blev för dyra. Krasch, boom, bang.

Sverige importerar all sin olja. Runt 300 000 liter per dag. Det är fortfarande landets största energikälla, vad regeringen än säger om Sverige som ett land med ”ren energi”. Om oljan kostar 110 dollar per fat kommande år så betyder det att 140 miljarder kronor används till import.

Det är inte så mycket. Sveriges BNP är trots allt runt 3 600 miljarder kronor. Säg att bensinen går upp till 30 kronor litern. Om några år, då Norge och Danmark inte längre har olja att exportera så är det ett troligt scenario. Men det betyder en prishöjning motsvarande de skattesänkningar Fredrik Reinfeldt gjort. Det klarar kapitalismen. Samtidigt ökar matpriserna med en fjärdedel. Det klarar den också.

Men klarar politiken det?

Nej.

Det kommer att bli precis tvärtom.

Politiken kommer att satsa på mer smutsig energi.

Det har ju redan skett. Svensk kolkraft har ökat med 50 procent sedan regeringen tog bort kolskatten på kraftvärmeverk förra året.

Storbritannien satsar på ett jättelikt kärnkraftverk som kinesiska och franska företag ska bygga och som för att klara finansieringen garanteras ett elpris på en krona. Ja, staten garanterar så det kan bli lönsamt. Och att både Kanada och Australien vägrar sluta klimatavtal beror på de enorma satsningarna på kolkraft och oljesand.

Men den största nysatsningen har skett i USA där små oljebolag kört om de stora jättarna vad gäller nyproduktion. Skifferolja och skiffergas har blivit en succé med enorma börsuppgångar hos ett litet antal bolag. 

Det här är en teknik som förbättrats, man kan nu slå sönder skiffer långt nere i marken och därigenom suga ut den gas och olja som finns bundet. Att metoden dessutom slösar bort och förstör vatten och riskerar framtida grundvatten är en annan sak.

Det händer ju… sedan.

Om några år.

Ganska snart.

När aktierna är sålda.

Peak oil kommer inte innebära slutet på den fossila energin. Det kommer bara innebära ännu mer smutsig förstörande energi.

(Nej, nej, nej ropar nu httpwwwkolonslashslash. Bloggarna berättar. Skiffergas och skifferolja och oljesand och smutsiga biobränslen som tar maten ur munnen på hungrande… Alla är dödsdömda för att de för det första snart peakar de också och dessutom har de för låg EROI.

Vadå? EROI!

Ännu en förkortning att lära sig. Energy return of investment. EROI var förut att man satte in en energikraft – typ borrade ett hål i marken – och fick ut 100 typ oljetunnor fyllda med råolja. Numera är det att man lägger ner en energikraft på att gräva upp sand, koka, rena, separera och i slutändan kanske få ut fyra tunnor konstgjord råolja.

Om inte priset på oljan kommer krossa världsekonomin så kommer EROI att göra det, säger man.

Fel igen.

För EROI är inget problem för ett ekonomiskt system som bara jagar vinster, så länge man kan få någon annan att betala det. Och det finns faktiskt någon annan som kan betala. Du till exempel.)

Ursäkta en upprepning. Peak oil, kolbubblan, EROI… alla är de begrepp som visar det som sker men som inte förklarar det som sker. Kapitalismen kommer inte göra något åt problemet så länge man har en springnota.

Och världens största springnota är klimatförstörelsen.

Ja, jag hävdar att det som ligger bakom alla sammanbrott i de internationella förhandlingarna är detta enkla:

Rör inte min springnota!

(Det finns en sanning bakom klimathotet som hela tiden försvinner in i prat om ”förändrad livsstil” eller ”medveten konsumtion” eller ”cirkulärekonomi” eller ”hållbarhetsmål” eller ”räntefri ekonomi” eller… ja alla intressanta httpwwwkolonslashslash debatter.

Missförstå mig rätt. 

Allt det där är viktiga och spännande diskussioner om hur vi ska leva våra liv men de har inget med klimathotet att göra. Av världens klimatutsläpp kommer 75 procent från smutsig fossil energiproduktion. 25 procent kommer från fossil gödning av jordbruket.

Det här betyder att vi kan bli veganer allihop eller återanvända våra telefoner hundra gånger och vi kommer ändå inte komma åt klimathotet.

För energibolagen kommer fortsätta producera med fossil energi så länge de får göra det. Så länge dörren för springnotan står öppen.)

Det finns en detalj som förändrar klimatdebatten. Det är inte ”världen” som står inför peak oil. Det är inte heller ”världen” som släpper ut för mycket växthusgas. Det är 90 företag. Så få företag står för två tredjedelar av utsläppen på jorden.

De styrs var och en av en person. En vd. Det är ensamt på toppen som vi alla vet.  90 personer fattar därmed dagligen beslut om att fortsätta vandringen mot smältande havsis och en temperaturhöjning som gör livet på jorden väldigt otrevligt.

Snacka om minoritetsstyre.

Och vinnaren är?

Jag vet, man kan bli deppig av klimatfrågan. Stora multinationella företag som har politiken i sin hand eftersom ingen kan ta de där besluten som måste tas då de faktiskt innebär höjda energikostnader, ökad arbetslöshet och dyrare mat. Vilket valprogram!

Och drömmer om peak oil som ett sätt att bromsa förstörelsen, eller tron på börsens uppvaknande från kolbubblan… Nej, det är mörkt i koltunneln.

Och ändå – solen har sin gång.

Det är egentligen rätt enkelt det hela.

Om skatten höjs på smutsig energi och priset sänks på förnybar energi (skatterabatt) så kommer världen klara klimathotet.

Det är som med kärnkraft. Ingen bygger kärnkraft om företagen är ekonomiskt ansvariga för olyckor och avfall.

Ingen driver kolkraft om det kostar mer än att installera vågkraft, solkraft eller vindkraft.

Ingen förstör om man förlorar på det.

Varken peak oil eller EROI eller kolbubblor på börsen kommer stoppa klimathotet. Det finns ingen automatik. Ingen tvingande logik, inga geologiska argument som kan ändra förstörelsen.

Vi kan httpwwkolonslashslasha om det i en evig loop. Men ekonomin styrs inte av förnuft, den styrs bara av möjlig vinst nästa vecka. Så länge politiken tillåter de 90 förstörarna att fortsätta så kommer de att fortsätta.

Återigen, jordens fossila resurser är tre gånger vad vi kan släppa ut.

Tänk att sitta på kistan med tre gånger så mycket fossil energi som får användas och veta att du bara har några årtionden på dig!

Slutsatsen av det här är rätt enkel.

Det handlar inte om geologi eller om penningsystem eller om kommande bubblor. Det handlar om politik.

Politiska beslut om att göra fossil energi dyrare och förbjuda investeringar i förstörelse kommer ordna det hela. Och vill man vara positiv (det är rätt bra att vara det när man befinner sig där vi nu är) så finns det mycket som tyder på att energirevolutionen faktiskt kan vinna.

Trots att politiken satsar tio gånger mer på ny fossil energi så ökar sol och vind. Det energislag som ökar mest på jorden är nämligen solenergi.

Näst mest är vind. Hade världen börjat så 1980 så hade klimatfrågan aldrig funnits.

(Vi pratar om 30 förlorade år. Eller låt oss kalla det ”nya 30-åriga kriget” där Sverige varit med precis som förra gången och härjat i norra Tyskland. Fossila företag styr politiken. Ett år till. Och ett till…)

Ren energi är den stora vägen ut ur klimathotet. Ren energi innebär att vi kan få rena transporter, ren produktion och det innebär att vi får ren konsumtion.

Du och nio miljarder människor till.

Själv är jag fullt övertygad om att varken Antarktis kommer att smälta eller att Sibiriens metansjöar kommer att tina upp.

Jag tror du kommer att stoppa det.

Du och några miljoner du till.

Nej, jag tror inte på undergången.

Jag tror på ren energi. 

(Det finns naturligtvis siffror även på detta. Solen ger jorden 120 000 TW. Mänskligheten använder 16 TW i hela sin energikonsumtion. Det är alltså 140 160 TWh per år som mänskligheten använder. Det motsvarar tio stycken solcells-paneler per person!

Vill vi kan världen från solen få 5 000 gånger mer energi än vi behöver. Vinden kan ge oss 58 gånger världens konsumtion. Det finns inget energiproblem, det finns bara ett ekonomiskt och politiskt problem.

Kortsiktigt är fossil energi mer vinstgivande.

För 90 stycken bolag.

Känner du en slags aha-upplevelse?)

Vi människor fascineras av problem. Hot. Alltings slut. Eller nåja, slutet på den värld vi ser just nu. Men sammanfattar man alla dessa hot och tar sedan en utflykt till skönlitteraturen och science fiction så kan man snart se att alla dessa hot är rätt enformiga i sin fantasilöshet. När jorden går under blir det krig och förtryck. De som driver teorin om tillväxtens gränser, sammanbrott och peak oil har med andra ord problem med sin kommunikation. Vem blir engagerad av tanken på att allt kan bli sämre?

Måste man verkligen studera ekonomi och energi för att förstå tillväxtdebatten. Nej. Jag rekommenderar istället alla att läsa mer science fiction.

Faktum är att hela tillväxtdiskussionen och krisdiskussionen kan sammanfattas i två genrer inom sf-litteraturen.

Allt är redan beskrivet.

Å ena sidan har du dystopierna. Sammanbrotten. Om du inte vill läsa de tusensidiga berättelserna i bokform så har du i all fall sett filmerna. Terminator, Matrix, Blade Runner. Oblivion. Elysium. Utvecklingen stannar upp i ett ständigt krig om resursbristerna. Överbefolkning, sjukdom, elände.

Å andra sidan har du rymden. Peter Hamiltons galaxer med miljarder världar. Maskhålen mellan stjärnorna. Eller varför inte Ian Banks gigantiska Culture worlds där maskiner och människor blir goda ihop. Eller Doris Lessings fantastiska romaner där människans jord är undantaget som bekräftar de övriga fria tänkande varelsernas enorma kraft.

Eller ta filmer som Star Trek eller Star Wars eller Solaris…

Oändlig energi. Oändligt liv. Oändlig framtid.

Vem är du?

Vilken framtid väljer du att fascineras av?
Ren energi, ren tillväxt eller sammanbrottet?
Välkommen till en värld av hopp bortanför springnotan.