Här kan du läsa vittnesmål från personalen.
De tre största Stockholmssjukhusen meddelade i höstas att 800 anställda ska sägas upp. Detta för att klara en budget där enbart Karolinska väntades göra ett underskott på 1,6 miljarder kronor 2019. Bara några månader tidigare, i maj, hade Karolinska lagt ett varsel om 550 tjänster, då inom administration. När det blev klart att ytterligare 800 vårdtjänster skulle försvinna på Stockholmssjukhusen, från en vård som redan är pressad, kände ST-läkaren Laura Björnström att hon var tvungen att göra något.
– Situationen var ohållbar redan innan. När det kom besked om varslen kände jag att vi måste berätta hur illa det är. Kristillståndet på stockholmssjukhusen är inget undantag längre, inget som bara sker vid storhelger, säger hon.
Tillsammans med Akil Awad som också han jobbar som ST-läkare på Södersjukhuset drog hon igång Stockholms sjukvårdsupprop. Här uppmanar de läkare och annan vårdpersonal att dela med sig av sina erfarenheter. Och sedan uppropet drog igång har vittnesmålen strömmat in. Laura Björnström är inte särskilt förvånad över det som berättas.
– Vi som jobbar inom vården vet ju att det tyvärr ser ut så här. Nu blir det också tydligt att problemet är strukturellt, vi ser ett mönster, det handlar inte om enstaka händelser, säger hon.
Larm från flera håll
De senaste veckorna är det heller inte bara sjukvårdsuppropet som har slagit larm. Vårdpersonal från olika sjukhus vittnar om en situation där patientsäkerheten är hotad. Överläkaren Uffe Hylin skrev till exempel i ett uppmärksammat Facebookinlägg om hur alla avdelningar är fullbelagda eller överbelagda, och att han avrådde folk från att bli sjuka.
Andra har berättat om kaos, om akutmottagningar med väntetider på uppemot ett dygn, om svårt sjuka patienter som får ligga oövervakade i korridorer, och om patienter som till och med har dött till följd av den bristande vården. Laura Björnström menar att läget är akut.
– Människor ska inte behöva dö bakom ett skynke på akuten. Även om det är extremfall, så har det hänt att patienter har dött för att de inte kunnat få vård i rätt tid. Samtidigt har vi personal som snart inte orkar längre. Vi fasar för vad som kommer hända när uppsägningarna har gått igenom, säger hon.
Krisläge varje vecka
Ansvariga sjukvårdspolitiker menar att problemen framför allt har uppstått under vissa helger när bemanningen är lägre – som under trettonhelgen då det dessutom inträffade två IT-störningar samtidigt. I en intervju med SVT tidigare i veckan menar Anna Starbrink (L), hälso- och sjukvårdsregionråd i Stockholm, att normalt är det inte så illa.
– Vi kan konstatera att det är ett mycket ansträngt läge. Trettonhelgen var extremt ansträngd, men riktigt så ser det ju inte ut idag, även om det alltid är tufft, säger hon.
Men Laura Björnström delar inte bilden.
– Det krävs inget exceptionellt för att vi ska få ett krisläge, det kan räcka med att en person är borta, sådant som sker varje vecka. Det finns inga marginaler. Vi kan inte ha det så här. Patienterna drabbas på ett sätt som inte är acceptabelt.
Dog i väntan på vård
Kvällspass på akuten, (…) en patient som sökt redan på förmiddagen för misstänkt lunginflammation har fått vänta länge. Inga kontroller var tagna sedan flera timmar eftersom dagens personal fastnat på ett larm. (…) Jag lämnar patienten i några minuter för att hämta sjuksköterskan, när vi kommer tillbaka är patienten medvetslös. Ett internlarm dras och på akutrummet konstateras septisk chock. (…) Försämrades drastiskt i väntan på vård och dog sen under natten.
Slet ut livlöst barn
En kvinna med fullgången graviditet. Långdraget förlopp i förlossning. Överfull förlossning, barnmorskorna sprang mellan salarna. Plötsligt dåliga fosterrörelser hos kvinnan. Jag var upptagen med en annan urakut patient. Bakjouren opererade. Så fort jag var klar sprang jag till henne och konstaterade urakut snitt. Slet ut ett livlöst, blött och slappt barn. Att möta blicken hos det barnlängtande paret var fruktansvärt. Barnet hade möjligt kunnat överleva om det fanns fler barnmorskor och läkare som kunnat ingripa tidigare.
Missade blödning i hjärnan
En patient kom in till akuten medvetandepåverkad. Man misstänkte att patienten var berusad och lät hen ligga på en brits. P.g.a. mycket hög belastning på akuten och samtidig personalbrist gjordes ingen noggrann undersökning av patienten. Man hade missat att upptäcka att patienten hade en sårskada i tinningen (…) När man tittade till patienten flera timmar senare upptäckte man att hen fortsatt var ännu mer medvetslös. Man upptäckte först nu såret i tinningen och en omedelbar skiktröntgen (CT) av hjärnan beställdes. På denna undersökning såg man en mycket stor hjärnblödning. Blödningen var så pass stor att det var för sent att operera. Patienten avled på akuten en stund senare.
Kaos och fullt på huset
Arbetar kväll på akuten. Det är totalt cirka 100 opåtittade patienter. Det är kaos och fullt på huset. Precis när jag börjat ser jag en äldre patient som mår dåligt. Hen har påtagligt svårt med andningen och ligger med syrgas. Det visar sig att ingen förutom triaget (förstasorteringen) träffat patienten. Hen drabbas cirka 60 sekunder senare av hjärtstopp. IVO- och lex Maria anmälan gör förstås. Men vad spelar det för roll.
Avled i väntan på inläggning
(…) En patient behövde läggas in på intensivvårdsavdelning men blev kvar på akuten hela natten pga platsbrist. En annan patient avled på akuten i väntan på inläggning. Många patienter försämrades i väntan på läkarbedömning. Flera som behövde opereras akut fick vänta onödigt länge, först för bedömning sen på inläggning.
Prover kollades för sent
En patient med känd kronisk njursjukdom kom till akutmottagningen. Tre timmar senare togs prover som inte uppmärksammades förrän morgonen dagen därpå i samband med att läkare bedömde patienten. Blodproverna visade på absolut intensivvårdsbehov.
Lämnade jobbet på akuten
Jag har varit sjuksköterska i tio års tid. (…) För två år sedan valde jag att lämna min arbetsplats på Akuten då jag upplevde att jag och mina kolleger inte fick de förutsättningar som behövdes för att kunna leverera en värdig vård. (…) Äldre personer låg hela dagar i sjukhuskorridorerna utan mat (…) Självskadande tjejer, misshandlade kvinnor och människor som nyss begått ett självmordsförsök fick inte heller det stöd som de skulle behöva. (…) Läget blev under de fem åren jag jobbade inom akutsjukvården allt värre.
Patient dog på vägen hem
En patient som sökte vård på grund av buksmärtor. (…) undersköterskorna och sköterskorna hade för mycket att göra på grund av hög arbetsbelastning och hann därför inte ta EKG. Patienten upplevde att buksmärtorna försvann och avvek därför från akuten på grund av lång väntetid utan att hunnit träffa läkare. Patienten avled i hjärtinfarkt på vägen från sjukhuset.
Väntetid på 8–10 timmar
Inte ovanligt med över 20 patienter per sjuksköterska. De högst prioriterade patienterna går före, de lågt prioriterade får vänta i evigheter. Läkarna jobbar så snabbt de kan men ändå är väntetid över 8–10 timmar standard. (…) Att hänvisa till vårdcentral går inte för de får inte tider.
Hur ska jag kunna prioritera?
Oräkneliga är alla de pass då jag fått skippa rasten, inte har varit på toa en enda gång (både på grund av tidsbrist och på grund av att jag inte hunnit dricka) och stannat kvar på övertid. (…) Och exakt hur prioriterar jag mellan t.ex en patient som gråter av smärta, en som kaskadkräks blod och en som håller på att både dra bort nålarna och kliva över sänggrindarna?
Finns inte plats på intensiven
Tidigare frisk patient inkommer akut. Kan knappt prata, behöver syrgas. Provtagning visar misstanke om blodpropp i lungan (vilket bekräftas med skiktröntgen) men även störd blodlevringsförmåga, alltså stor risk för blödning. Mycket farlig situation att behandla. Det finns inte plats på vår intensivvårdsavdelning (IVA) och inte heller på någon närliggande intensivvårdsavdelning. Ingen plats på avdelning heller. Patienten blir liggande på akuten i över tolv timmar.
Skjuter på viktiga åtgärder
Dagligen tvingas vi skjuta på patienternas viktiga cytostatikabehandlingar och det enda skälet för detta är brist på vårdplatser. Detta leder förstås till oroliga patienter som vet att de borde ha behandling och som också vet, precis som vi, att det är viktigt att ”hålla tempot” i behandlingsprotokollet. Vidrigt att läkare ska behöva prioritera vilka som har turen att få behandlingen i tid och vilka som måste vänta.
