BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag har kommit till vägs ände. Antingen måste jag engagera mig eller så flyttar jag tillbaka till Norge och jobbar, säger Katarina Nilsson Reian, som är intensivvårdssjuksköterska.
– Då följer jag med, tillägger operationssjuksköterskan Karin Klarin.
Vårdupproret är sprunget ur snack runt fikabord och i sjukhuskorridorer. Ilskan över förhållandena inom vården har bubblat länge, men tidigare i år bestämde sig tre sjuksköterskor i södra Sverige för att försöka samla alla typer av vårdpersonal till en gemensam manifestation. Nu på söndag hålls demonstrationer i drygt 20 orter över hela landet, däribland Umeå. Rubriken är "Slut på rean – en annan vård är möjlig". Kravet är att politikerna tar vårdfrågan på allvar. Vårdplatserna måste öka, patientsäkerheten stärkas, förhållandena för de anställda måste bli bättre ifråga om arbetsbelastning, miljö och lön. Kommunal, Svensk sjuksköterskeförening och Vårdförbundet ger sitt stöd till manifestationen.
Personalproblem
I Umeå brottas sjukvården med stora personalproblem, både inom kommunal omsorg, primärvård och på Norrlands universitetssjukhus. Det råder en skriande brist på kompetenta undersköterskor, men även på specialistsjuksköterskor. Vårdplatser har dragits in, så kallade "satellitpatienter" slussas runt eftersom de inte får plats på avdelningar där de egentligen ska ligga, och operationsköerna är i vissa fall förödande långa.
– Vi körde med sommarstängda vårdplatser under hela förra kalenderåret. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med personal för att hålla igång vanlig verksamhet, berättar Martin Jonsson som är operationssjuksköterska på endoskopienheten på Nus.
På många plan
Problemen inom sjukvården ligger på många plan, säger de nio runt bordet. Det handlar också om styrsystemet. Flera runt bordet menar att staten borde ta ansvaret för den sjukvård som landstingen i dag bedriver – detta för att man ska ha en enda huvudman och därmed en mer likvärdig vård.
Flera andra pekar på att sjukhusen i dag styrs efter ett New Public Management-tänk, där ekonomin blir viktigare än något annat. Likaså att en tystnadskultur råder, där den som larmar kan bli bestraffad. Och så enas alla om hur totalt utleda de är på att inte bli lyssnade på. Varje sommar slår sjukvårdspersonal larm om otillräckliga resurser. Varje sommar svarar ansvariga landstingspolitiker och tjänstemän att läget är under kontroll och att problemen inte är så stora som personalen vill göra gällande.
– Det är tröstlöst. Det känns som ett svek. Många chefer verkar ta larmen som personlig kritik, men jag tycker gott att de också kan gå med i demonstrationen, för vår ilska riktas ju uppåt, mot politikerna på riksnivå, säger Elisabet Roos, som är undersköterska och vårdlärare.
Det är inte svårt att hitta statistik som bekräftar en alarmerande utveckling inom vården. Sjuktalen bland vårdanställda bara ökar. Enligt Försäkringskassan var sjukfrånvaron (längre än 14 dagar) bland sjuksköterskor uppe på 141 fall per 1 000 anställda under 2014. Det är en ökning med åtta procent sedan 2012. När det gäller vård- och omsorgspersonal är siffran ännu högre, med 171 sjukfrånvarofall per 1 000 anställda. Samtidigt börjar personalbristen inom vården bli akut – SCB förutspår att det år 2020 kommer att fattas drygt 200 000 anställda inom sjukvård och omsorg.
Siffrorna borde vara grund för kraftfulla politiska åtgärder, men vårdfrågan märks sällan av i riksdebatten. Den lyftes definitivt inte fram i partiledarnas sommartal, där skolan och bostadsbyggande dominerade.
– Jag blev snopen. Det har ändå varit mycket debatt om vården i media och det är så många av oss som har gått ut och sagt att det är nog nu. Men det är som att politikerna inte ser och hör. Frågan är väl för svår och ansvaret ligger på för många parter, tror Martin Jonsson.
Vad är det ni vill ska hända?
– Vi vill ha ett svar från sjukvårdsminister Gabriel Wikström. Frågan måste upp på agendan i regeringen.
