Vården missar den mänskliga dimensionen

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I den färska avhandlingen Vid utmattningen gräns har doktoranden Ann-Kristin Eriksson vid Mittuniversitetet intervjuat ett antal personer som sökt vård för utmattningssyndrom, och deras vårdgivare.

Studien visar bland annat att synen på livet förändras kraftigt hos den som drabbats av utmattningssyndrom. Existentiella frågor väcks och många beskriver hur de känner sig maktlösa och att man kört fast. 

– Utmattning drabbar både fysiskt och psykiskt. Många upplever en tomhet och vet inte hur de ska gå vidare.

Hjälp att förstå

Att enbart få antidepressiva mediciner hjälper inte.

– Förändringen skapar ett behov av att förstå sin livssituation för att kunna hantera den. För vårdtagare kan reflektion kring existentiella frågor och möjligheten att dela erfarenheter vara avgörande för att kunna komma vidare, säger Ann-Kristin Eriksson.

Men det perspektivet tas inte ofta om hand i vården där fokus på rehabiliteringen ofta ligger på det kroppsliga.

– Många av intervjupersonerna fick kämpa för att få den hjälp de behövde. Om de hade fått stöd att sätta ihop livspusslet tidigare av någon som sett helheten hade de kanske återhämtat sig snabbare, säger Ann-Kristin Eriksson.

Under press

Vårdgivarna var medvetna om behovet men att möjligheten att ingripa är begränsad.

– Många jobbar under tidspress, har inte rätt kompetens eller vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till mer reflekterande frågor. De är rädda att tappa sin professionalism och att förändra det är något som kräver mod, både av patient och vårdgivare.

Hur kan det bli bättre?

– Samhällsekonomiskt är det viktigt att bromsa det i tid, helst innan man kommer över gränsen till utmattning. Samtidigt ges det lite utrymme i praktiken och därför är det viktigt att diskutera hur den resursen kan tas tillvara på ett bättre sätt, säger Ann-Kristin Eriksson.