Snart 40 år gammal har hon nu gett upp yrket som undersköterska inom hemtjänsten i Stockholm. Under fem års tid gjorde hon allt för att få en tillsvidareanställning, men efter separationen med sitt barns pappa fanns inte längre något alternativ – en lön på i snitt 5 000–7 000 i månaden räckte inte ens till hyran.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Då valde jag att plugga i stället. Jag tog en slumpvis kurs – det gav både en tryggare och större inkomst.
Men Annelie Andersson är inte ensam. Enligt Kommunals beräkningar handlar det om 180 600 personer inom deras organisationsområde som delar hennes verklighet. Andelen tidsbegränsade anställningar växer dessutom successivt inom den kommunala sektorn och i dag går var tredje anställd inom hemtjänsten på tidsbegränsat kontrakt.
Majoriteten av ökningen består av behovs- och timvikariat, alltså den allra otryggaste av anställningsformerna, visar rapporter från Kommunal.
Inte heller den låga lönen Annelie Andersson talar om är unik. Hur låg snittlönen är vet ingen med säkerhet. Men flera rapporter från Kommunal visar att det handlar om lönenivåer på cirka 10 000 kronor i månaden – före skatt.
Enligt Kommunals utredare Elinor Odeberg är det övergången till New Public Management, den styrningsmodell som offentlig sektor började att implementera i början av 1990-talet, som är den huvudsakliga boven i dramat.
– Man har gått från att ha ett helhetsgrepp på central nivå till att låta varje enhet hålla sin egen budget. Det har drivit fram en kortsiktighet som i dag handlar mycket om att försöka precisionsbemanna – alltså att ha en grundbemanning på miniminivå för att sedan fylla på med timmisar, säger Elinor Odeberg.
Urholkat lagskydd har förvärrat
Parallellt har Lagen om anställningsskydd, las, urholkats i flera omgångar. Senast var alliansregeringens införande av allmän visstid. Innan 2007 var arbetsgivare tvungna att ange en orsak till tidsbegränsningen – men nu finns inte längre något sådant krav.
Arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö liknar den växande gruppen, sådana som Annelie Andersson, med forna tiders så kallade daglönare – den del av arbetarklassen som i början av 1900-talet var absolut lägst stående.
– Den här typen av anställningar var så oerhört dåliga för den enskilde – och avskaffades just därför genom kollektivavtalet under 1900-talets första hälft, förklarar han.
När las kom 1974 förekom daglönare bara bland vissa hamnarbetare – men sedan dess har mycket förändrats, och Kurt Junesjö riktar skarp kritik också mot fackförbunden, i synnerhet Kommunal.
Kritik mot passivitet
Arbetsdomstolen har vid flera tillfällen låtit pröva arbetsgivares möjlighet till undantag från las där majoriteten av domarna varit till arbetsgivarnas fördel. Först ut var hotell- och restaurangbranschen i slutet av 1980-talet, och snart blev tim- och behovsanställningarna praxis också i den kommunala sektorn. En praxis som gällde även innan alliansregeringens införande av allmän visstid.
– Vad som hände var att det här fenomenet blev större och större, men Kommunal gjorde ingenting. De sket i det helt enkelt – trots att de är ett av våra rikaste förbund har de inte gjort ett skvatt, säger Kurt Junesjö.
– Orsaken är att det här handlar om en så oerhörd lågstatusgrupp att de kan bli behandlade lite hur som helst.
Eftersom las är semidispositiv (se fakta) har arbetsmarknadens parter rätt att själva komma överens om undantag. Medan industrifacken förhandlat fram ett tak på högst sex månader när det kommer till tidsbegränsade anställningar finns inga motsvarande regler inom den kommunala sektorn.
– I den kommunala verksamheten finns inte mycket regler i kollektivavtalen som förbättrar las. Man har kommit överens på central nivå om att minska antalet visstidsanställda, men det finns inga skarpa linjer. Det är inte så att du kan gå till domstol och kräva någonting, säger Dan Holke, chefsjurist på LO-TCO Rättsskydd.
Men hur kommer det sig att industrifacken kommit längre?
– Jag tycker också att det är konstigt. Den enda förklaringen är väl att det är en typ av könsdiskriminering som hängt med i alla tider. I kvinnodominerade sektorer är man van vid att inte behöva planera, säger Dan Holke.
Facket ser steg i rätt riktning
Lenita Granlund, avtalssekreterare på Kommunal, menar att förbundet visst tagit de otrygga anställningarna på allvar – och att överenskommelsen med SKL från 2013 om att heltid ska bli norm är ett viktigt steg i rätt riktning.
– Jag kan inte svara på vad som hände innan min tid, och det är väl alltid så att man borde ha gjort saker och ting tidigare, men problemet tidigare var inte lika stort som det är nu, säger Lenita Granlund till Dagens ETC.
Övergången till heltid som norm har en tidsram på fem år – tanken är att kommunerna ska få den tid som krävs för att göra omorganiseringar.
– Men det klart, om ingenting händer – om det visar sig att de otrygga anställningarna fortsätter att öka, då kan det såklart bli så att vi måste ta till regleringar i kollektivavtalet, fortsätter Lenita Granlund.
Bland de fackligt anslutna lyser de tim- och behovsanställda med sin frånvaro. Oganisationsgraden är låg, och inom vård och omsorg är bara hälften anslutna till facket. Motsvarande siffra bland de tillsvidareanställda ligger på omkring 80 procent.
– De har blivit bättre nu, men när jag jobbade var deras organisationsstrategi kanske inte den bästa. Många timmisar som jag träffat har varit jätteengagerade men att få några förtroendeuppdrag har det inte varit tal om, säger Annelie Andersson.
Fotnot: Annelie Andersson vill inte träda fram med sitt namn. Hon heter egentligen någonting annat.
Las – Lagen om anställningsskydd
Enligt Lagen om anställningsskydd, las, finns sedan den 1 juli 2007 fem tillåtna tidsbegränsade anställningar: allmän visstidsanställning, vikariat, säsongsanställning, provanställning och pensionär som fyllt 67 år. För en allmän visstidsanställning behöver arbetsgivaren inte ange något skäl till tidsbegränsningen – men om en anställd varit i allmän visstidsanställning i sammanlagt två år under en femårsperiod hos samma arbetsgivare övergår anställning automatiskt till tillsvidareanställning. Las är semidispositiv, vilket innebär att las gäller om inget annat avtalats mellan arbetsmarknadens parter.
Inget nytt problem
Problemet är långt ifrån nytt. Andelen tidsbegränsat anställda var som lägst år 1991, då var 16 procent tidsbegränsat anställda inom det offentliga. Åtta år senare var andelen 21 procent, och i början av 2000-talet började utvecklingen vända för att sedan öka igen i mitten av 2000-talet.
2014 hade 31 procent av arbetarna inom den kommunala sektorn en tidsbegränsad anställning, vilket innebar en ökning med 6 procentenheter sedan 2008. Majoriteten av ökningen bestod av tim- och behovsanställningar. Detta samtidigt som de tidsbegränsade anställningarna dessutom kryper allt högre upp i åldrarna. Bland kommuner och landsting ligger medelåldern på 37 år.
Kritik från EU
l Det är inte ovanligt att arbetsgivare låter bli att förlänga avtalet eller byter kontraktsform strax inför att anställningen enligt lag eller avtal ska övergå i en tillsvidareanställning. Kommunals rapport ”Visstid på livstid” visar till exempel att majoriteten av Kommunals medlemmar arbetat i tidsbegränsade anställningsformer i mer än tre år.
l För detta har EU-kommissionen riktat kritik mot Sverige vid upprepade tillfällen. EU-kommissionen hävdar att Sverige saknar ett effektivt skydd mot missbruk av upprepade tidsbegränsade anställningar hos samma arbetsgivare.
27
... procent av arbetarkvinnorna var tidsbegränsat anställda 2014
– 17 procentenheter högre än tjänstemannamännen och 9 procentenheter högre än arbetarmännen. Allra vanligast är anställningsformen bland vårdbiträden där andelen ligger på hela 61 procent.
