– För min del är de en stor inspirationskälla, jag vill lära mig mer om de kvinnor som funnits i Sundsvall med omnejd och bidra till att de lyfts tillbaka in i historien, säger Linde Jonsson.
– Jag tänker att vi måste förstå varför vi har det så bra som vi har det i dag, det är för att de här kvinnorna fanns och gjorde jobbet. Det tog lång tid att kämpa för det vi tycker är självklart, och det kan gå lika snabbt att förlora. Vi kan aldrig slappna av, säger Christine Persson.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Fokus på starka kvinnor
Tjejerna har sjungit och spelat teater ihop i fjorton år och sätter upp föreställningar tillsammans med sångpedagogen Heidi Jonsson.
De sätter fokus på starka kvinnor i historien och gräver sig fram till berättelser som glömts bort.
– Vi pratar med lokala människor, läser böcker, letar i arkiv. Berättelserna växer fram och sedan kombinerar vi dem med musik från trakten, ofta folkmusik eller, som i denna föreställning, musik som skrivits av Albertina Fredrika Peyron, en kvinnlig kompositör från Timrå.
I den nya föreställningen väljer Linde och Chrisse att lyfta fram kvinnor som levde i Sundsvall mellan 1880 och 1970. Det är Kolar-Anna Jonasson som tog över driften av kolmilor vid sågverket Myrnäs på Alnön när hennes man dog. Trots att hon var ensamstående med sju barn var hon en av de bästa kolarbasarna i tjugo års tid.
Dom som gick längst fram
Det är Agnes Stjernström som under slutet av 1800-talet var aktiv i föreningar som nykterhetsrörelsen och Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, satt i stadsfullmäktige och alltid stod på den lilla människans sida.
– Albertina Fredrika Peyron hade en pappa som tillät henne att utbilda sig – bara det, du hör ju: tillät! – till läkare, men hon lyckades få följa sin dröm och utbilda sig inom musik istället, säger Linde Jonsson.
Debattören, författaren och feministen Frida Stéenhoff lyfts fram liksom Märta Nordén som gick i täten för det allra första Första maj-tåget som ung tjej. Ruth Strömberg var en av de första kvinnliga kuskarna och började tävla på 1950-talet trots att hon inte fick sin proffslicens förrän på 1970-talet när travvärlden öppnades för kvinnor på riktigt.
– För vår familj, som alltid hållit på med hästar, har hon varit en stor inspirationskälla. Många av de här kvinnorna är just sådana, som kämpat och brutit ny mark. Men så hittade vi Maria Öhman och bestämde oss för att ta med henne också, säger Linde Jonsson.
Hon var diskerska på Hotell Knaust, men också prostituerad. Hon levde ett hårt liv, fick ett barn som dog av krupp, ett till som hon själv tog av daga och blev dömd till tre års fängelse för barnamord.
Hade inga rättigheter
– Vi hittade en bild på henne, en nedbruten människa, och fastnade för hennes vemod och kamp för överlevnad. Hennes historia visar så mycket varför de andra kvinnornas kamp behövdes. Som kvinna hade man inga rättigheter då, säger Linde Jonsson.
Vad har ni lärt er av att sätta ihop den här föreställningen?
– Att vi aldrig kan nöja oss. Så länge det finns sexism, så länge forskning bara bedrivs på unga friska män, så länge män får mera lön, så måste vi fortsätta. Om ingen börjat då hade vi kvinnor varken kunnat rösta eller öppna ett bankkonto i dag, säger Christine Persson.
– Jag tycker att projektet har varit både roligt och ledsamt. Det finns så många livsöden som Maria Öhmans, men också så många kvinnor som kämpat. Varje gång jag spelar så blir jag fylld av tacksamhet över de kvinnor som gått före, säger Linde Jonsson.
– Och varje gång jag spelar Frida Stéenhoff tänker jag: Nä, nu jävlar ska vi få ordning på det här, säger Christine Persson och brister ut i ett stort gapskratt.
