Var löntagarfonderna en bra idé?

Löntagarfonder var ju Rudolf Meidners stora utredning på 70-talet som till slut blev ett urvattnat förslag i riksdagen.

Grundidén var annars väldigt radikal. En viss procent av företagens överskott skulle gå till anställdas fonder som bit för bit därmed skulle öka sitt ägande.

Poängen var att skapa mer ekonomisk demokrati, lokalt inflytande och gemensam ägarkraft hos de anställda.

Förslaget urvattnades till att bli allmänna fonder som facket skulle styra och äga via börsen. Vilket givetvis inte betydde något alls maktmässigt. Lika lite som försäkringsbolagens aktieägande via börsen idag ger dig som försäkrad makt.

Efterspelet till fonderna blev nedläggning när borgare fick makten 1991. Man gjorde om dem till korrupta stiftelsefonder som skvätte pengar runt landet i olika projekt. Löntagarna fick inget av de ansamlade miljarderna.

Men varför stoppades och förändrades Meidners förslag?

Göran Greider har skrivit en hel bok om det. Min egen tes är enkel. Det blev en våldsam motreaktion från borgerligheten som samlade sig till stora folkliga protester (de kallade sig 4 oktober-rörelsen) och propagandan handlade om att nu skulle Sverige bli en socialistisk stat och frisörer förlora sina företag och allt styras av facket. (En lustig detalj: Jag har alltid undrat varför just frisörer blivit ett stående exempel. Både från vänstermänniskor, som ska visa att de INTE tycker att alla företag ska vara gemensamma, ”frisörer kan vara privata”, liksom från höger, som tar konfiskeringen av just frisörer som det allra hemskaste exemplet på statlig övermakt. Finns det inga bättre exempel? Varför inte skydda våra privata trädgårdsmästare? Eller konditorn?)

Nå, när direktörer kunde gå arm i arm med ”vanligt folk” i jättedemonstrationer blev S-ledningen riktigt rädd. Demonstrationen 4 oktober var lika stor som första maj.

Därför stödde man inte LO och Meidners förslag utan lade fram en urvattnad version.

Men hur dåligt var förslaget? Inom dåtidens vänster fanns det grupper som förklarade att det där bara var illusionsmakeri, det går inte att ”ta över” kapitalismen med fonder. (Jag tillhörde den falangen). Andra (bland annat dåvarande vänsterekonomen Klas Eklund) argumenterade hårt för att fonderna tvärtom var ett klokt sätt att förändra makten i samhället till löntagarnas fördel.

Om man idag gör en uträkning på vad Meidners fonder hade inneburit så skulle huvuddelen av svenskt näringsliv, de stora företagen, ha varit i löntagarnas ägo idag. Man skulle ha majoritet eller åtminstone vara största ägarpart.

Hade det blivit socialism?

Nja, jag tror att vi hade sett ett Sverige där kapitalismen mer utvecklades mot en tysk modell där fackliga fonder är storägare i Volkswagen och liknande (liksom de federala staterna).

Sveriges kapitalism har varit privatägd av de stora familjerna (nu är det bara Wallenberg kvar som jättedominanten) medan staten hållit sig på sin kant och ekonomisk företagspolitik utvecklats i kohandel mellan maktgrupperna och staten. Inte särskilt demokratiskt men ändå ibland debattmöjlig och spårbar. Tysk ekonomisk näringslivspolitik är gömd mellan skål och vägg, ingen har insyn och lojaliteten är total så ingen får veta vilka överenskommelser som egentligen görs.

Ett löntagarinflytande kräver något helt annat än ägande av aktier. Det kräver rörelser, makt inom företag och rätten att välja ledning. Det kräver också att man vinner den ideologiska debatten mot en borgerlighet om att verklig demokrati bör skapas.

Men det går inte genomföra något smygvägen. Vilket löntagarfonder kanske är ett bra exempel på.

All förändring bygger på medvetenhet. Politisk styrka. Inte på tekniska förslag om ökat delägande som saknar majoritets självklara stöd.

Socialism kan bara skapas genom att en stor majoritet vill det och bit för bit arbetar för det. Gemensamt ägda företag är självklart inget fel. Men det måste skapas underifrån, inte tvärtom.