Robotar som tar över allt fler arbetsuppgifter, fabriker som flyttar till låglöneländer och ett Europa i ekonomisk kris. Utvecklingen har gjort djupa avtryck inom den svenska industrin. På mindre än femton år har långt över hundratusen jobb inom gruvnäringen och tillverkningsindustrin försvunnit.

På Rexcells pappersfabrik i dalsländska Dals Långed dånar ljuder av valsarna fortfarande och på monitorer inne i manöverrummet kan man följa hela produktionsprocessen. Men fabrikens tid är utmätt. I oktober nästa år tystnar maskinen och nästan 50 personer här blir utan jobb. Beskedet om nedläggning kom i september och arbetslaget som samlats gör en kaffepaus i manöverrummet är dämpade.

– Det är jättesynd för hela samhället. Katastrof, säger Bettan Utter, som jobbat på fabriken sedan 1993.

Nedläggningen skapar oro

Orten har omkring 1 450 invånare. 50 arbetstillfällen här motsvarar 30 000 jobb i Stockholm om man räknar till folkmängden. Det är inte svårt att föreställa sig att nedläggningen skapar oro.

Och kollegorna i Dals Långed är inte ensamma. Det är inte bara i den lilla bruksorten väster om Vänern som jobben försvinner. Sedan år 2000 har antalet personer som jobbar inom industrin i Sverige minskat med drygt 163 000, från omkring 720 000 personer till ungefär 557 000 förra året. Det innebär en minskning med en femtedel. Det visar en ännu opublicerad rapport från IF Metall, som bygger på data från Statistiska centralbyrån.

– Man ser väldigt tydligt att den tendens vi sett länge – att industrin förlorar jobb – accelererar vid finanskrisen, säger Maja-Malin Ekelöf, utredare på IF Metall och den som gjort sammanställningen.

Hon betonar dock att en del av jobben flyttat sig snarare än försvunnit. Dit hör jobb inom industrins tjänstesektor som outsourcats till rena tjänsteföretag. En annan del är bemanningsbranschen som inte heller klassificeras som industriarbeten i statistiken.

Vill bara satsa på servetter

Anledningen att fabriken i Dals Långed lägger ned är att moderbolaget Duni beslutet att sluta med produktionen av hygienmaterial eftersom den var olönsam och ledningen bedömde att underskottet skulle öka kommande år. Istället ska man satsa enbart på servetter och dukar. I valet mellan vilken av fabrikerna som skulle få vara kvar drog Dals Långed det kortaste strået. Maskinen i Skåpafors har högre kapacitet.

– Samordning och högre produktionskapacitet ger effektivare drift. I Dals Långed skulle vi ha slagit i taket kapacitetsmässigt, säger Thomas Gustafsson, vd för Rexcells moderbolag Duni.

Avvecklingen av hygienproduktionen innebär dock att 30 jobb försvinner även i Skåpafors. Totalt handlar det alltså om ett 80-tal jobb inom koncernen i Dalsland. En av dem som ser ut att bli av med jobbet är Magnus Oksvold. Han har jobbat på bruket 15 år och för två år sedan köpte han och hans fru hus på orten. Nu snurrar tankarna kring framtiden i huvudet på honom.

– Jag har två ungar i skolan. De har sina kompisar och sin trygghet här. Det känns inte helt rätt att rycka upp dem. Det blir nog att man får försöka hitta jobb inom pendlingsavstånd, säger han.

Det är inte mer än åtta mil till norska Halden, men den senaste tiden har det börjat ta stopp även i den norska industrin som tidigare skrek efter personal.

Inge Larsson är ordförande i den lokala fackklubben och tillhör dem som har jobbat längst på fabriken. När han började 1986 hade bruket 190 anställda. När varslet kom i september var bara 51 av dem kvar.

Dals Långed har en lång historia som pappersbruksort. Inge Larsson berättar att han är fjärde generationens pappersbruksarbetare. Där Rexcells ligger i dag låg tidigare ett annat bruk som under sina glansdagar sysselsatte nära 400 personer innan det lades ned.

”Ingen idé att kämpa emot”

Kollegorna runt kaffebordet på Rexcell vet att det finns dem som tycker att industrinedläggningarna är en naturlig del av att Sverige förändras. Att det inte är någon idé att kämpa emot.

– Så kan man ju inte tänka när man är här. Men man måste ju förnya sig, det fungerar inte att köra på med det gamla hela tiden, säger Ulrika Holm.

Erica Sjölander, ekonom och utredningschef på IF Metall menar att det finns mycket samhället kan göra för att stötta drabbade personer och orter. Att det inte handlar om att hålla liv i fabriker som inte bär sig.

– Det är sällan svart eller vitt. Det finns ofta saker man kan göra. Om en fabrik läggs ned så kan man från samhällets sida hjälpa till med omställning för arbetskraften eller arbeta för att locka dit andra företag. Från vårt håll brukar vi försöka vara pragmatiska och se om det finns någon del av verksamheten som kan vara kvar.

Hon tycker inte att stödet från samhällets sida i dag är vad det borde vara.

– Det finns, men jag tycker att omställningssystemet skulle behöva stärkas på olika sätt. Man har dragit ned på det från samhällets sida. Man går mer åt hållet att låta marknaden styra, men som jag ser det handlar det mycket om att ha ett tänk som går ut på att vi vill utveckla och behålla industrin i Sverige. Det klarar inte marknaden själv, säger hon.

På fabriken i Dals Långed börjar kaffepausen gå mot sitt slut. Magnus Oksvold gör sig redo att gå ut igen. Han är lagledare och chef för fem kollegor under passet, men det är sällan han behöver dela ut order.

– Man är så sammansvetsad med sitt lag. Man vet vad den andre tänker, så jag behöver aldrig säga åt någon vad den ska göra, säger han och nickar mot whiteboardtavlan på andra sidan rummet.

Där finns statistiken som bekräftar att det han säger är sant antecknad. Tre produktionsrekord på en vecka. Magnus kan inte minnas senast det hände att arbetet flöt på så perfekt.

– Men det är inte någonting värt nu. Beslutet är fattat.