Personer som lever på försörjningsstöd har halkat efter övriga samhället ekonomiskt. Om det berättade Dagens ETC i går. Men möjligheten att få hjälp skiftar också stort beroende på var man bor. Utöver den norm för ekonomiskt bistånd som slagits fast av regeringen kan kommunerna skjuta till extra hjälp till fritidsaktiviteter för barn, bevilja pengar till busskort samt kostnader för dator och internetuppkoppling.

Men en genomgång av riktlinjerna i några av landets kommuner visar att skillnaderna är stora. I Uppsala finns det möjlighet att få extra pengar till kurslitteratur och enklare lexikon. I Malmö har man beslutat att barn ska kunna få extra pengar till fritidsaktiviteter som simning, musikskola och cykel.

– Vi har försökt göra någonting lite extra med barnens bästa för ögonen, säger kommunalrådet Carina Nilsson (S), men tillägger att kommunernas ekonomi är ansträngd.

I Vimmerby säger riktlinjerna att barnfamiljer med långvariga bidragsbehov kan få pengar till köp av begagnad tv och telefon. Många kommuner har också beslutat att hjälpa utsatta familjer med glasögon och busskort, medan andra inte lämnar något extrastöd alls. Däremot saknas det statistik över hur mycket det rör sig om i kronor och ören.

– Tidigare forskning visar att det kan variera avsevärt mellan kommuner, men också inom kommuner beroende på vad det handlar om, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö högskola.

”Kommunerna har blivit snålare”

När Majblomman förra året undersökte vilka av landets kommuner som beviljade extrapengar till barnfamiljer inför sommarlovet visade det sig att skillnaderna var stora. Bara drygt 30 kommuner svarade ja på frågan.

Lena Holm, Majblommans generalsekreterare, säger att kommunerna blivit snålare. Och barnperspektivet saknas ofta helt, menar hon.

– Fattigdomen drabbar barnen värst. Sådant som är fullständigt självklart för en del har andra inte råd med. Och när de inte ens kan få hjälp från socialtjänsten blir det ett dubbelt utanförskap. Man skäms för att man är fattig, och har inte heller råd att göra det som andra gör, säger hon.

Tvingas söka bidrag

Maria, som egentligen heter något annat, är en av dem som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Hon bor i Alvesta och lever på sjukersättning sedan några år tillbaka på grund av en värksjukdom. När elräkningen går upp under vinterhalvåret räcker ersättningen inte till och hon har tvingats söka bidrag. Hon tycker att reglerna borde se likadana ut över hela landet.

– Det är en rättvisefråga. Annars är det som ett lotteri om man bor i en bra eller dålig kommun, säger hon.

Maria tycker att socialtjänsten i Alvesta är bra, men önskar att det fanns utrymme att få hjälp med lite mer än det mest akuta. Idag har hon varken råd med gymkort trots att hennes läkare ordinerat träning för att hon ska må bättre, eller städhjälp för att skona kroppen.

– Det påverkar hälsan negativt, jag är sjukare än vad jag hade behövt vara. Det är också svårare att få den rehabilitering man behöver. Jag har inte heller råd att umgås med vänner som inte bor runt knuten. Den sociala biten blir väldigt lidande, säger hon.

”Vi måste hålla budget”

Jimmy Hammarström från det lokala partiet Alvesta Alternativet är ordförande i nämnden för individ- och familjeomsorg, som ansvarar för försörjningsstödet.

– Vi försöker att ta någon form av mänsklig hänsyn. Det som är viktigast är barnperspektivet, om det finns barn i familjen försöker vi underlätta så långt det går vad gäller utbetalningar. Samtidigt måste vi hålla budget, säger han.

Enligt Anette Agenmark, sakkunnig på Socialstyrelsen, finns det inga juridiska bekymmer med att olika kommuner gör olika satsningar. Hon säger också att det finns både för- och nackdelar med systemet.

– Det kan handla om lokala förutsättningar. Det ser inte likadant ut överallt i landet. Man kan behöva stärka upp vissa saker i glesbygden och andra saker i städerna. Tanken är att man ska kunna anpassa sina satsningar efter utifrån behoven på lokal nivå, säger hon.

Tapio Salonen menar dock att det är problematiskt att det går att få bidrag för en cykel i en kommun medan en annan säger blankt nej.

– Principen om kommunalt självstyre kolliderar med likabehandlingsfrågan. Ofta är det kommunernas hänsyn som kommer att dominera framför de bidragsbehövande hushållen. Den individuella behovsprövningen gör det också svårt att veta om besluten är rättssäkra. Risken är att bara de som är duktiga på att föra sin talan får sina behov tillgodosedda, säger han.