Det symboliska och kulturella kapital som svenska gatunamn bär upp har på senare år kritiserats av ett flertal forskare.
Mellan 2006 och 2013 namngavs i Göteborg 20 gator efter kvinnor och 38 gator efter män – det vill säga nästan dubbelt så många namn efter män. När statistiken fördes på tal satte politikerna emellertid ner foten och beslutade att hälften av alla nya gator ska få kvinnonamn från och med i år.
”Likriktning och nationalism”
Huddinge utanför Stockholm är en annan av få kommuner som har tänkt till i frågan. År 2012 lade en vänsterpartistisk motion grunden för att en genusaspekt fördes in i riktlinjerna för hur namnsättningen av gator skulle gå till i kommunen. I beslutet konstaterades att Huddinges gatunamn dominerats av män genom alla epoker, vilket inte är förenligt med dagens värderingar och attityder.
Även i Botkyrka lämnade Vänsterpartiet 2012 in en motion till kommunfullmäktige där de redovisade att ”hälften av Botkyrkaborna är kvinnor och ungefär lika stor del har utländsk bakgrund”, men gatunamnen är till 96 procent uppkallade efter män. De två gatunamnen som uppkallats efter kvinnor var Alice Tegnérs väg och Anna Maria Roos väg. Den kulturella och etniska rikedomen i området, konstaterade motionen, var alltså närmast obefintligt återgiven i namnvalen.
Så här ser situationen ut i de flesta kommuner. Ett effektivt sätt att råda bot på den snedfördelning som gäller vore att kommunerna bytte ut manliga gatunamn och ersatte dem med kvinnliga och rasifierade personer. Men namnbyten sker mycket sällan.
”Ett feltänkande om kulturhistoria”
Det tyngsta argumentet mot namnbyten är att gatunamnen, sedan 1 juli 2000, är skyddade av kulturmiljölagen eftersom de är en del av kulturarvet. I lagens fjärde paragraf står att ”god ortnamnssed ska iakttagas”, vilket innebär att ”hävdvunna ortnamn inte ändras utan starka skäl”. Med hävdvunna menas ortnamn som funnits länge i ett område och är väl inarbetade. Vad som är tillräckligt starka skäl för att ändra ett gatunamn åligger i praktiken varje kommun att tolka.
När de äldre gatunamnen inte får ändras blir det ännu viktigare att urvalet av nya gatunamn går rätt till. Men av Sveriges 290 kommuner är det bara Katrineholm, Uppsala, Göteborg och Huddinge som arbetar enligt jämställdhetsstadgar när nya gatunamn ska väljas. Katrineholms kommun eftersträvar till exempel jämn fördelning mellan män och kvinnor i sin policy för namnsättning.
Fredrik Svanberg är forskningschef på Statens historiska museer. Han pekar på det felaktiga i att ställa mångfald mot kulturhistoria.
– Historien är ett oändligt myller av människor, händelser och berättelser. Vissa är mer betydelsefulla än andra, men vad man väljer att lyfta fram är också starkt beroende av vilket perspektiv man anlägger.
Från mitten av 1800-talet och långt fram på 1900-talet fanns en stark idé om att bygga upp bilden av en nation utifrån en kultur som speglade en homogen befolkning.
– Samlingar, museer och förvaltning byggdes inte för att representera och förvalta mångfald utan för att stötta idén om likriktning och nationalism. Mycket av den svenska mångfalden är därför osynlig i de äldre urvalen, säger Fredrik Svanberg.
Detta är troligtvis en anledning till att nästan enbart vita män kommit fram i kulturvården – och därmed på våra gatuskyltar.
– Det är delvis ett feltänkande att kulturhistoria och jämställdhet inte går att kombinera. Det är lite svårare att hitta kvinnorna, men det går, säger Staffan Nyström, professor och ordförande för Stockholms namnberedning.
Det stämmer därför bara till viss del att befintliga gatunamn speglar en förfluten tid. De personbaserade gatunamnen har valts utifrån en ideologi, en tanke om hur samhället ska se ut. Den tanken har tydligt inte varit att representera folkets mångfald vad gäller kön, könsidentitet, ålder, sexualitet, trosuppfattning, hudfärg, etnicitet eller medborgarskap. Snarare har den följt den allmänt rådande idén om homogenitet som Fredrik Svanberg talar om.
Fadimes plats ifrågasattes
Att ge gator namn efter personer, stenar eller bär är i sig ingen nödvändighet. Se på Manhattans nummersystem, som är ett annat sätt att lokalisera sig geografiskt. För det är just att ordna och strukturera som är gatunamnens primära funktion.
Men gatunamn fungerar, utöver att hjälpa brevbärare att hitta rätt, också symboliskt. Maoz Azaryahu är forskare vid Institutionen för geografi- och miljöstudier i Israel. Han menar, med många fler, att gatunamn tillsammans med museer, monument och minnesmärken, vidmakthåller dominanta gruppers makt och överrepresenterar en viss bild av historien, medan andra historiska skeenden hamnar i skymundan.
Att namnge gator och platser efter personer är en kugge i ett stort maskineri som visar hur klass-, ras- och könsfrågor förstärks bortom det som kan mätas i ren ekonomisk rikedom.
Det blev tydligt efter att Fadime Sahindal, som mördades 2002, fick en plats uppkallad efter sig i Uppsala år 2011. Bland annat en debattartikel i Upsala Nya Tidning ifrågasatte hur förtjänt hon var i jämförelse med de manliga Nobelpristagare som ännu finns kvar att hedra i staden. Det argumenterades för att man genom att uppmärksamma Fadime Sahindal även lyfte fram en mördare och hans offer, och att vi gjorde oss själva en otjänst genom att införliva hedersmord i stadsmiljön, som är så långt från våra svenska traditioner och synsätt.
Kulturnämndens ordförande Eva Edwardsson svarade på kritiken och klargjorde det symbolvärde som Fadime Sahindal står för och den kamp hon förde för kvinnors frigörelse. Att det nu finns en centralt belägen plats i det offentliga rummet uppkallad efter henne – Fadimes plats i Uppsala – får i ljuset av den övriga gatubilden ses som en viktig seger för feminism, antirasism, integration och klasskamp i samhället.
Personerna som framträder på våra gatuskyltar är en del av det pågående skapandet av vår gemensamma kulturhistoria. Än så länge arbetar få svenska kommuner för jämställda gatunamn, och det numerära överläget för de vita männen är stort. Men om utjämningstakten håller i sig kan vi cykla runt i ett könsmässigt jämställt Uppsala år 2090.
