Vanvårdade fosterhemsbarn nekas skadestånd

För ett år sedan beslutade riksdagen att ersätta personer som utsatts för vanvård i fosterhem och barnhem. Eller åtminstone en del av de drabbade. Siffror från Ersättningsnämnden visar nämligen att över 40 procent nekas ersättning. Av de 921 beslut som Ersättningsnämnden hittills har tagit, har 390 inneburit avslag.
– Vi följer en ganska detaljerad lag, som en hel del faller utanför. Det kan handla om att man varit fosterhemsplacerad före 1920 eller efter 1980, att man varit omhändertagen privat eller att vanvården ägt rum hos den biologiska familjen, menar Teresia Lindgren, informatör på Ersättningsnämnden, som är en statlig myndighet som fattar beslut om ersättning för vanvårdade fosterhemsplacerade.

”Av allvarlig art”

Lagen, som infördes vid årsskiftet, kräver dessutom att vanvården ska ha varit ”av allvarlig art”, vilket innebär att den antingen måste skett upprepade gånger eller ha varit grov.
– Bestämningarna är ganska snäva; de gäller exempelvis inte vanvård som skett på sjukhem eller institution. Många har också svårt att minnas vad som hänt, säger Teresia Lindgren, som betonar att hon inte kan uttala sig om själva lagens utformande; hon menar att Ersättningsnämnden följer den lag som riksdagen beslutat om.

50-årige Robert Rockemar, Nässjö, är en av de över 3 000 personer som hittills har sökt ersättning och liksom de flesta väntar han fortfarande på besked; väntetiden är över ett år. Han är kontaktperson för organisationen Samhällets styvbarn, en intresseorganisation för personer som är eller har varit omhändertagna genom samhällets barnavård. Av dem som regelbundet träffas i Jönköping har hälften hittills sökt ersättning och samtliga väntar fortfarande på besked.
– Jag är besviken på lagen – den är ett hastverk, menar Robert Rockemar, som själv bott på pojkhem och i fosterhem.

Arbetade som 6-åring

Eftersom Robert inte kunde bo kvar hos sin biologiska mamma blev han omhändertagen och hamnade på fosterhem. Han berättar om hur han fick börja arbeta som 6-åring, att han var dåligt klädd och att han ofta gick hungrig. Han blev dessutom utsatt för övergrepp.
– Jag saknade det känslomässiga förhållandet som brukar finnas mellan föräldrar och barn; i fosterhemmet var det kärlekslöst. Det är ju naturligtvis jättesvårt att säga hur jag har blivit den jag är, men jag är helt säker på att tiden i fosterhem har påverkat mig.

Men Robert kan inte vara säker på att få ersättning, trots att han bland annat blev tvingad till barnarbete. Lagen bedömer nämligen olika beroende på tidpunkt; barnarbete och aga som ägt rum i mitten av förra seklet bedöms inte lika hårt. Det beror på att det anses ha varit vanligare i samhället i övrigt, trots att förbud mot barnaga i fosterhem infördes redan 1948.
– Om jag skulle bli nekad ersättning så skulle ursäkten bli totalt värdelös för mig, det tror jag att många skulle känna. Först ber de om ursäkt till alla, men sedan har de snäva begränsningar, säger Robert Rockemar och syftar på den upprättelseceremoni som ägde rum i Stockholms stadshus, där alla fosterhemsbarn som upplevt vanvård fick delta, ”utan förbehåll och förmildrande”.

Rädda för avslag

Robert spekulerar kring om det hade varit bättre om det betalats ut en differentierad ersättning – olika hög summa beroende på vanvårdens omfattning. Kanske kunde då fler ha fått ersättning.
– Hälften av medlemmarna i vår lokalgrupp har inte ansökt om ersättning än. Många är rädda för att inte kunna hantera ett nej.

Hanna Eklöf