Sedan årsskiftet har barn som har utsatts för vanvård och misshandel rätt att kräva ersättning från staten. Personer som drabbades av vanvård efter att ha omhändertagits av myndigheter mellan 1920 och 1980 kan få 250 000 kronor i ersättning. Om ersättningsnämnden anser att skadorna har varit tillräckligt omfattande.
– Vi gör en samlad bedömning i varje enskilt fall. Det kan vara väldigt knepigt och vi kan göra en bedömning utifrån hur barn i allmänhet hade det. Exempelvis värderas aga och barnarbete inte lika högt på 30-, 40-, och 50-talen som på 70-talet eftersom det var vanligt för alla barn då, säger Göran Ewerlöf, ordförande i ersättningsnämnden.
I hela landet har 40 procent av dem som har sökt ersättning fått nej. Oftast på grund av att ersättningsnämnden menar att de inte har visat att de utsattes för tillräckligt grov vanvård eller missandel.
– Många känner sig kränkta och det har jag full förståelse för. Man har blivit kränkt en gång och så räcker inte den kränkningen. Många upplever det som att vi inte tror på dem, säger Göran Ewerlöf.
Jobbigt att skriva om
I Örebro län har runt 130 personer ansökt om ersättning. Hittills har bara 36 fått svar och bara 20 har fått rätt till ersättning.
Bo Skog är kontaktperson i föreningen Samhällets styvbarns lokalgrupp i Örebro län. Han tror att många har gått miste om ersättningen för att de har beskrivit vanvården för kortfattat.
En del har helt enkelt inte orkat sätta ord på allt som de har upplevt.
– Några har uttryckt att de inte har klarat av att skriva ner hela berättelsen. Det är händelser som många tycker att det är jobbigt att skriva om, säger Bo Skog.
Andra har inte förstått hur mycket de behöver skriva.
På ansökningsblanketten finns bara en ruta på lite mindre än en tredjedels A4-sida, där de sökande uppmanas beskriva vad de har utsatts för.
– Blanketten är utformad så att man lätt kan få för sig att man inte behöver skriva så mycket om vad man har blivit utsatt för. Det går att lämna bilagor, men det är inte alla som orkar. Jag får hjälpa medlemmar som inte klarar av att fylla i blanketterna själva, säger han.
Dessutom menar Bo Skog att det har varit svårt för många att veta vad man ska berätta om för att få rätt till ersättning.
– Många har synpunkter på att de blev omhändertagna, eller att de omplacerades för ofta, men det är inga skäl till att få ersättning, säger han.
Närmare hundra personer i länet väntar fortfarande på besked.
”Saknar verklighetsförankring”
En av dem är Ulf Westerblad i Askersund. Han har skrivit böcker och medverkat i dokumentärfilmer och reportage om sin uppväxt på olika anstalter i Sverige.
Han var bara några dagar gammal när han lämnades på ett barnhem i Karlskoga. Sedan följde en uppväxt där han låstes in på olika anstalter. Ibland ensam i en cell. Ibland tillsammans med vuxna patienter på mentalsjukhus.
– Jag tycker nog att jag borde få pengarna, men jag är långt ifrån säker. Juristerna är ju inte verklighetsförankrade, säger han.
Beskedet att så många får avslag gör honom upprörd.
– Jag blir förskräckt. Det är människor som har farit väldigt illa. För många i den här gruppen är pengarna viktiga. Jag har träffat så många som lever i misär. Många blir fast i missbruk, eller har dålig hälsa. Då kanske pengarna kan hjälpa dem att få ordning på livet, säger han.
Men själv är han inte orolig, trots att hans ansökan väntar på sin dom.
– Jag tar det med fattning. Jag har redan varit med om det värsta i livet. 250 000 kronor är ändå en låg summa för flera år i helvetet, säger han.
Åsa Wilson
Linnea Nilsson
Bild: Ulrika Lindahl
