Det var vid ett så kallat mixcafé på asylboendet Englagård i höstas som det började. Boende i närområdet och andra intresserade kom på besök till asylboendet för att prata svenska med de asylsökande och uppleva saker tillsammans. Det blev fest, med dans.

– Jag dansade med lilla Habiba. Och när vi satte oss ned då somnade hon i mitt knä. Då var jag fast, säger Camilla och skrattar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Hon erkänner att hon var ganska skeptisk först. Till att det skulle startas ett asylboende på orten överhuvudtaget och till att hon skulle engagera sig. Hon hade ju hört talas om kommunens andra asylboende som från början hade kantats av problem och konflikter. Sådana problem ville hon inte ha här. Men Susan drog med henne på handarbetsträffarna som kyrkan anordnar. Om inte annat så kunde de ju lära sig något nytt. Och så inleddes det som har blivit en djup vänskap.

Plats för alla

Idag är vi hemma hos Susan i Åsbro. Sommarstugan som har blivit ett året runt-bonde är inte stor men det finns plats för alla. Barnen har slängt sig framför tv:n. Men Habiba sitter i Camillas knä, precis som hon gjorde första gången de träffades, och övar på Imse vimse spindel. Det dukas fram kaffe och hembakad äppelpaj med vaniljsås.

– Vi har förklarat det här med det svenska fikandet. Inget blir gjort utan kaffe klockan elva och tre, säger Susan och ler.

Det är förstås ett banalt exempel på svenskhet. Och inte helt allvarligt menat. Men faktum är att det är alla de små detaljerna som gör att familjen känner att de sakta men säkert närmar sig det svenska samhället.

– Innan vi lärde känna Susan och Camilla så fanns det inget som förband oss med Sverige. Jag kände mig som en total främling. Men nu har jag något här som jag kan känna är mitt. Något som jag känner kärlek till. Och då blir jag angelägen om att bli en del av Sverige och att verkligen lära mig språket, säger Samar.

I bilen på väg hit förklarade Samar att de har haft tur. Att alla asylsökande skulle behöva ha en egen Susan eller Camilla. Och det håller Susan och Camilla med om.

– Tänk om fler svenskar och asylsökande kunde matchas ihop, det skulle bli så mycket enklare då. Och inte bara för de som kommer hit, utan även för oss. Vi lär oss så mycket. Och de där båtresorna över Medelhavet som man läser om i tidningen, de blir så mycket verkligare för oss som känner den här familjen som faktiskt har gått igenom det, säger Camilla.

Betydelsefull vänskap

Samar och Ahmad börjar räkna upp saker som Camilla och Susan har hjälpt dem med och som de inte hade klarat på egen hand, för att visa vad betydelsefull den här vänskapen är för dem.

– När jag kom till Sverige hade jag bara en uppsättning kläder. Jag fick tvätta dem och sätta på mig dem igen, tvätta dem och sätta på mig dem igen. Nu har Camilla och Susan hjälpt mig att hitta nya. Habiba blev sjuk och jag försökte förklara för läkaren på vårdcentralen vad som var fel. Men vi fick inte rätt medicin. Då hjälpte Camilla oss. Omar vill så klart se ut som och ha samma kläder som de svenska killarna i skolan. Men hur ska vi klara det. Vi har ju inga pengar. Då fick vi kläder från Camilla som hennes son har vuxit ur. Och Muhammad som älskar att simma fick följa med Susans dotter till simhallen.

De skrattar och pratar om det som de har gjort tillsammans. Som besöket i Uffes lada till exempel, den stora loppisen. Och det som de ska göra framöver. Ahmad drömmer om att få besöka en gård eller en jordbruksmässa för att få se vilka maskiner och grödor som används här i Sverige. Och efterhand som relationen har utvecklats har de närmat sig svårare och svårare ämnen. Som graviditeter, preventivmedel, synen på kärlek och religion.

– För mig är det väldigt viktigt att få visa vad islam verkligen är. Det finns grupper som ger islam dåligt rykte. Jag vill visa att de inte representerar oss, säger Samar och visar genom att tvinna ihop fingrarna att för varje samtal så blir kopplingarna mellan hennes familj och Susan och Camilla starkare.

Tar hål på myter

Susan och Camilla kan å sin sida ta hål på andra myter och rykten som familjen har hört om Sverige. Som att svenska myndigheter skulle ta flyktingarnas barn.

– Vi hade hört flera sådana berättelser. Om att de tar barn som är högljudda. Som en kvinna vi läste om på Facebook som förlorade sin dotter när hon dragit henne i armen för att hon inte skulle gå ut i vägen. En svensk ringde polisen och sa att kvinnan misshandlat sin dotter, säger Samar.

Susan och Camilla har förklarat hur systemet fungerar. Att ingen tar ett barn bara för att de är högljudda. Och inte heller för att man rycker dem i armen.

– Det här har oroat mig så mycket. Det var så skönt att få veta hur det faktiskt är, säger Samar.

Sedan det där första mötet på mixcafét har vännerna träffats regelbundet. Susan som är ledig på dagarna besöker familjen minst en gång i veckan. Hon ser att väntan på uppehållstillstånd och besked om framtiden tär på dem. Men samtidigt som hon hoppas att de snart ska få veta vad som ska hända så är hon rädd för vad det beskedet kommer att betyda.

– Tänk om de måste flytta till Malmö eller Luleå. Jag vill ha dem kvar i mitt liv nu, säger Susan.