En återkommande tanke är att de flesta SD-väljare inte är ”riktiga” rasister. De beskrivs som vanliga hyggliga svenskar som blivit lurade. Göran Greider återger just det i Dagens ETC (21 feb) när han skriver om SD-väljare:
”Räknar vi bort alla som inte är ideologer och övertygade rasister är de allra flesta som lägger rösten på detta parti helt enkelt vanliga människor. Jag anser förstås att de är vilseledda och har fel.”
Det är ingen slump att kunskapen är dålig om varför människor röstar på SD. Dels stämmer det inte med Sveriges nationella självbild att vanliga svenskar kan vara rasister. Dels tillåts inte forskare studera varför människor väljer att rösta på SD utan att drabbas av partiets mordiska raseri.
”Extrem intolerans”
Först fakta för att bemöta gissningsleken. Den internationella forskningen visar att de flesta som röstar på rasistiska partier gör det av samma skäl, som gäller för alla partier: de uppskattar partiernas politik (se exempelvis forskning av statsvetarna Wouter van der Brug, Meindert Fennema, Sjordje van Heerden och Sarah de Lange som sammanställer ett flertal internationella studier). Angående Sverige och SD har professor Peter Hedström och doktor Tim Müller vid Linköpings universitet studerat SD-väljarnas motiv (2014):
”Det som är utmärkande för SD-väljarna är deras intoleranta och främlingsfientliga attityder… I jämförelse med övriga partiers väljare framstår SD-väljarna som extrema i sin intolerans och främlingsfientlighet.”
Resultatet blev att Hedström-Müller drabbades av massivt hat.
”Formuleringarna i dödshoten hade innebörden att de två forskarna är parasiter som stjäl pengar från skattebetalarna och att de borde hålla tyst om de vill fortsätta att njuta av sina liv”, skriver Linköpings universitet.
Budskapet till svenska forskare var att inte studera SD-väljarnas rasism.
Därmed blev fältet fritt för gissningslek.
Hot del av mobilisering
Greider försvarar inte SD:s mordhotsindustri, men skiljer den från vanliga SD-väljare. Han erbjuder dock inget stöd för denna tes. Men Linköpingsforskarnas berättelse – liksom erfarenheten från alla oss som ständigt mordhotas av sverigedemokrater – erbjuder tvärtom bilden att mordhoten är en framgångsrik del av SD:s gräsrotsmobilisering.
Terrorismens enorma omfattning (en tredjedel av Sveriges alla journalister och författare lever under hot som även drabbar forskare, konstnärer, politiker, jurister och privatpersoner, med flera) vore inte möjlig utan ett brett deltagande. Vidare sker den utan att SD-väljare reflekterar över sitt partival. SD-väljare tolererar terrorismen – eller till och med uppskattar den. De tolererar även partiets nazistiska bakgrund och uttalanden som att ”judar kan inte vara svenskar”. Vissa SD-väljare är mer invandrarhatiska än andra, självklart, men ändå.
Liten socioekonomisk skillnad
Socioekonomiskt är skillnaden gentemot andra väljare existerande, men mycket liten. SD:s väljargrupp kan inte beskrivas som marginaliserad, konstaterar forskningsstudien ”Sverige-demokraternas väljare” (2018). Generellt är SD-väljare välmående svenskar ur övre arbetarklassen och medelklassen.
Frågan är varför dessa fakta inte accepteras som självklarheter. Greiders text innehåller en förklaring som är vanlig inom vänstern, nämligen klassförakt. Bildad vänsterelit kan inte kräva av arbetare att de förmår genomskåda SD på egen hand. Arbetarklassen luras ”i armarna på ett högerpopulistiskt parti som inte är något annat än kapitalets hantlangare”, skriver Greider.
Det existerar dock ingen forskning – återigen – som stöder Greiders tes om dessa SD-väljare. Rasism är förvisso en ondskefull politisk ideologi – men den är inte ointelligent. Tvärtom är rasism ett mycket effektivt sätt att producera social makt.
Genom att sparka nedåt lyfter rasisten sig själv. Genom att exkludera ”de andra” koncentreras mer makt åt rasisten. Sverige-demokrater väljer SD eftersom de anser sig tjäna på att leva i en rasistisk stat.
En ny forskningsstudie publicerad i European political science review (2020) visar att de kan ha rätt. Undersökningar från länder där demokratin avskaffats (exempelvis SD:s drömland Ungern) visar att majoritetsbefolkningen tycker livet blivit bättre under de rasistiska regimerna.
Inga SD-väljare kommer att gråta över förtryck av muslimer, bögar, romer och judar – med -flera utsatta grupper – i en fram-tida svensk rasistisk stat. Tvärtom kommer de att njuta av ökade privilegier.
Skolboksexempel på rasism
Greider ger exempel på SD-väljares åsikter och beskriver dem som icke-rasism:
”Småföretagaren som är orolig för allt, för vad ökad förekomst av svart arbetskraft gör i spåren av migration och dålig integration. Prickfria bilverkstäder som konkurreras ut för att de följer lagar och avtal.”
I själva verket är allt detta – att slentrianmässigt skylla samhälle-liga svårigheter på rasifierade människor – skolexempel på rasism.
Greiders problem är hans okunskap om rasistisk politik, då han kräver att en riktig rasist -måste vara en ”skolad rasideolog”.
Olof Palme yttrade sig klokt om detta i sitt berömda anti-rasistiska tal från 1965:
”Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret.”
Palme beskrev korrekt rasism som rädslan ”att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt”. Vad är det då som hänt med Sverige de senaste åren? Varför röstar före detta socialdemokrater på SD? Om de vore missnöjda med den nyliberala nedmonteringen av välfärdsstaten borde de ju snarare välja Vänsterpartiet.
Rödbrunt är inte svaret
Det har alltid existerat rasism i Sverige, även utanför extremistiska partier. Men människor har flera olika identiteter och åsikter. Idag har traditionen att rösta socialdemokratiskt för många övergått i att rasismen tagit över och rösten faller istället på SD. -Bytet innebär att väljarna ofta går in i en ”politisk religion” (”political religion” på forskningsengelska) präglad av hat gentemot social-demokrater. Det är därmed svårt att vända dessa frälsta tillbaka till S.
Greider har helt rätt i att känslan av otrygghet premierar rasism – men hans förslag på lösning leder ner i avgrunden. På Twitter föreslår han att social-demokratin ska ett ”steg åt höger i migrationspolitiken”, det vill säga – ännu mer än idag – anamma politiken som kommuniceras av M-KD-SD.
Olof Palme hade inte varit nådig mot ett sådant förslag. Inte jag heller. Ett rödbrunt block som svar på det blåbruna är inte korrekt väg.
Istället bör svenska progressiva blicka västerut mot USA. Joe Biden vann inte presidentvalet via imitationer av Donald Trumps rasism. Tvärtom vann Biden genom anständighet, antirasism och demokratisk ideologi. En bred majoritet av svenskarna – cirka 60 procent (högsta siffran i Europa) – är inte rasister utan känner solidaritet med medmänniskor.
Kämpande demokrater -inspireras inte av rasismens -folkliga framgångar utan av svenskamerikanen Joe Hills ord ”don’t mourn – organize” och den svarta poeten Amanda Gormans dikt från Bidens president-invigning 2021:
”For there is always light,
if only we’re brave enough to see it,
if only we’re brave enough to be it.”
Det finns alltid ljus. Om vi är modiga nog att se det. Om vi är modiga nog att vara det.
