– Jag var helt utmattad av allt kämpande sedan jag kom hit och hade mycket oro, ångest och låg energi men mår mycket bättre idag, säger Valeriia, som inte vill ha med sitt efternamn i artikeln. 

Vantrivs som städerska 

Några andra saker har också förenklat hennes liv. Hon har fått ett svenskt personnummer, blivit bättre på svenska och fått ett mer permanent boende. Tidigt efter att hon kom till Sverige fick hon jobb som städerska och arbetar måndag till fredag med att städa privata lägenheter på Östermalm. 

– Jag är glad över att ha pengar, men jag trivs inte jättebra. Det är tråkigt och dåligt betalt. Jag har tillräckligt mycket för att betala hyran och att leva men jag är väldigt rädd för att fastna här, det är min största rädsla för mig personligen just nu. 

När flyglarmet ljuder

I Ukraina är många av vännerna kvar och en del släktingar, hennes föräldrar gick bort när hon var yngre. De flesta av Valeriias vänner är gifta och vill inte åka ifrån sina partners och några är inte redo för att flytta till ett annat land. Valeriia berättar att en av hennes vänner flyttade till Wien men säger att det varit för svårt för henne med en ny kultur och ett nytt språk så hon åkte tillbaka. Dnipro är än så länge inte ockuperat och vännerna lever inte i frontlinjen, hittills har de klarat sig. 

 – När flyglarmet ljuder försöker de gömma sig i skyddsrum, men de hinner inte alltid. De måste också sköta sina jobb och andra sysslor. 

För mig var det viktigt att få ha min säkerhet. 

Samtidigt har Dnipro attackerats flera gånger. Bland annat i slutet av oktober då Ryssland utförde en robotattack mot staden och flera personer dog och skadades. 

 – För mig var det viktigt att få ha min säkerhet. Jag ville bara komma till en säker plats och så har det löst sig sedan även fast det inte varit enkelt. 

”Jag har många minnen”

Valeriia kom först till Malmö men flyttades till Stockholm. Sedan dess har hon flyttat runt på ett par olika adresser i huvudstaden innan hon nu landat i den nya bostaden i en norrförort till Stockholm. 

– Den första tiden var väldigt märklig eftersom jag inte visste hur länge jag skulle vara här och så var det svårt att komma ensam och alltid vara omringad av främlingar, säger hon, och fortsätter: 

– Generellt vet jag inte riktigt vad jag känner för Sverige, det är en helt annan kultur. Men jag tycker om vissa saker. Det är ett välorganiserat samhälle med lagar som fungerar bra, i alla fall om man kommer härifrån. För mig har det inneburit ganska mycket förvirrande pappersarbete. Men jag uppskattar att det är tryggt. 

Mest saknar hon vardagen i hemstaden. Att träffa vännerna, promenera runt, bokhandeln hon arbetade i, att gå på bio, fika och universitetsåren hon hade i staden. 

– Det var inget extraordinärt liv men jag saknar det mesta. Jag har många minnen knutna till vissa platser där även fast Dnipro inte är en särskilt vacker stad. 

Julfirande med pojkvännen i Bålsta 

Valeriia nämner en annan sak som gjort 2024 till ett bättre år än de föregående. Hon har träffat en pojkvän, en svensk kille som hon träffade på internet. Varje gång han kommer på tal ler hon stort. 

Det är verkligen sant det som alla säger om att det är svårt att få vänner i Sverige. 

Till skillnad från förra julen, då hon satt ensam hemma, kommer den här att tillbringas med hans familj i Bålsta. 

– Men det var helt okej att fira ensam eftersom jag ändå inte bryr mig så mycket om högtider. Generellt har jag känt mig ganska ensam här och inte lyckats få så många vänner. Det är verkligen sant det som alla säger om att det är svårt att få vänner i Sverige. 

Julen blev storpolitik

Ukraina fick förra året en ny dag för julafton. Tidigare firades ukrainsk jul den sjunde januari. Det nya datumet är den 25 december. Ändringen skedde efter ett förslag från det ukrainska kulturdepartementet med syftet att bryta med ryska traditioner och att närma sig västvärlden. 

Valeriia berättar att hon inte längre hinner med eller orkar hänga med i nyhetsflödet om vad som händer i Ukraina varje dag.

– Det är ledsamt, tragiskt och väldigt smärtsamt att läsa om alla döda och att kriget fortfarande pågår. Om alla civila som dör och de som förlorat sina familjer. 

– Men ibland känner jag ingenting eftersom det är så ofta och det går inte att känna sig orolig hela tiden. Jag läste idag att flera personer dött efter en attack och det är helt fruktansvärt ledsamt men det är svårt att ta in allting.

Ångesten över Putins hot

Under nästa år hoppas hon framför allt på att hela världen ska lugna ner sig. 

– Jag har också väldigt mycket ångest över hotet om kärnvapen från Ryssland som funnits under några år, det är väldigt läskigt. Jag hoppas att de hoten lugnar ner sig. Och sedan hoppas jag såklart att mina vänner och släktingar kommer att fortsätta vara trygga och inte känna sig rädda.

 Jag känner inte att det är mitt val och att jag inte har någon kontroll.

På ett personligt plan önskar hon sig en större stabilitet och möjligheten att planera sitt liv framåt. Hon är fortfarande ung och funderar över frågor som om hon ska bilda familj eller inte och var hon ska bo. 

– Jag har ingen tanke på hur det kommer bli efter kriget. Det är omöjligt att veta hur det kommer sluta. Det är väldigt tufft att inte kunna planera mitt liv och min framtid. Folk frågar ofta om jag vill stanna i Sverige, men jag vet inte om jag kan svara, jag känner inte att det är mitt val och att jag inte har någon kontroll. Jag vet bara att jag inte vill leva så här under hela mitt liv.