– Det här är ett stort problem som existerar och har gjort det i många år. Och inte bara hos någon enstaka kvinnojour, utan de flesta kvinnojourer erfar att det är så, eller har erfarit det någon gång, säger Zozan Inci, ordförande för Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.     

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Ekonomin styr

Problemet uppstår när en kvinna är utsatt för våld i en nära relation och tvingas flytta till ett skyddat boende tillsammans med sina barn, i en ny kommun.     

– Det finns fall där det tagit upp till ett år innan barnen placerats i en förskola på den nya orten eftersom kommunerna hamnat i konflikt om vem som ska stå för kostnaden. Det vanliga är att det tar väldigt lång tid, säger Zozan Inci.      

Enligt socialtjänstlagen är det vistelsekommunen som är ansvarig för kostnaden, men i praktiken är det inte riktigt så enkelt, förtydligar Olga Persson, generalsekreterare för Unizon, Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund.

– Det blir en konflikt eftersom det är hemkommunen som har beviljat insatsen. Och ofta har man inte gjort upp ordentligt med den nya kommunen om vem som ska betala för skola och barnomsorg, innan flytten sker. Unizon jobbar förebyggande för att upprätta formella rutiner för att detta ska kunna skötas på ett bättre sätt, säger hon.

Åtta av tio saknar rutiner

Enligt Kvinnofridsbarometern 2017 (en granskning av kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor), som tas fram av Unizon, uppger åtta av tio kommuner i en självskattning att de saknar tillräckliga rutiner för att säkra skolgång och barnomsorg för barn på skyddat boende.        

– Det handlar delvis om ekonomi skulle jag säga, men även om okunskap. Socionomer har fortfarande inte ett enda obligatoriskt högskolepoäng om våld i nära relationer. Då blir det såklart svårt att fatta rätt beslut, säger Olga Persson.   

Ett annat avgörande problem är den politiska oviljan att prioritera frågan om mäns våld mot kvinnor, menar hon.

– Det är ju knappast någon nyhet att frågan inte prioriteras av kommunerna – att de inte följer sitt lagstadgade ansvar. Vi har under lång tid arbetat med att konkretisera socialtjänstlagstiftningen, för att kommunerna ska begripa vad de är skyldiga till att erbjuda dessa kvinnor. Att det fortfarande inte sker är helt oacceptabelt, säger Olga Persson.   

Att barnen får möjlighet att gå i skola och förskola under dagarna menar hon är nödvändigt, inte bara för barnens läromässiga utveckling utan även för att de ska kunna etablera någon form av normalitet i vardagen.

– Att halka efter tre månader i skolan är som en evighet för ett barn på tio år. Det är helt orimligt. Skolan är dessutom ofta den enda trygga plats där de här barnen får ett andrum och en chans till att skapa sig sammanhang, för att göra sin verklighet begriplig, säger Olga Persson.

Sänder fel signaler

Zozan Inci poängterar att kommunernas oförmåga att ta ansvar även sänder fel signaler till de kvinnor som är i behov av skyddat boende.

– Att man sänder ut den här signalen till kvinnorna, att de inte kommer att få förskoleplats till sina barn, kan leda till att de väljer våldet före flytten för barnens skull. För de ser att det ligger till så här. Det här är oerhört viktigt att lyfta fram, för alla barn ska har rätt till att gå i skolan, säger hon.

Då kommunerna brister i sitt ansvar för barnens skolgång kliver ofta kvinnojourerna in för att tillhandahålla tillfälliga lösningar, trots att ansvaret egentligen inte ligger på dem, förklarar Zozan Inci.

– Man tar in lärare och pedagoger som erbjuder sig att jobba ideellt, för att ge privata lektioner till de här barnen. Det är inte vårt ansvar, men vi gör det ändå för att barnen inte ska behöva lida. Kommunerna behöver verkligen skärpa till sig, säger hon.

Mindre ort delar bilden

Kerstin Lenander, verksamhetsansvarig på en kvinnojour i småländska Ljungby, upplever även hon att kommunens ekonomi ofta är det som står i vägen för att barnen på de skyddade boendena ska få skolgång eller barnomsorg på vistelseorten.

– Det är sällan uttalat att det skulle handla om ekonomi, men det är ju något vi märker i vår kontakt med de ansvariga. En månad är inte så länge för oss vuxna, men för ett barn är det en evighet, säger hon.        

Kvinnojouren i Ljungby har i perioder ordnat undervisning genom ideella insatser.

– Precis just nu har vi en god erfarenhet av kommunens agerande. Vi har en familj hos oss med flera skolbarn, och de har bemötts väldigt hjälpsamt. Men vi har ju tidigare mötts av attityden att vi inte ska importera kostnader för kommunen, säger Kerstin Lenander.