I söndags, under det dygn som markerade 17-årsdagen av USA:s invasion av Afghanistan dödades 54 personer. I genomsnitt dödas varje dag 30–40 personer tillhörande Afghanistans säkerhetsstyrkor och minst 13 civila. Förra veckan samlades ett stort antal Afghanistanexperter och forskare för en konferens i Stockholm på temat ”How safe is Afghanistan”, som arrangerades av en grupp aktivister. Under dagen växte bilden av ett allt mer oförutsägbart säkerhetsläge fram. Från att våldet i viss mån har varit undvikbart, om man som civil inte hamnar på ”fel plats vid fel tillfälle”, har situationen förvärrats och våldet har blivit allt mer oberäkneligt. Fel plats har brett ut sig och fel tillfälle inträffar allt oftare. Dödsfallen har stadigt ökat och civila har blivit allt mer utsatta.
William Maley, professor i diplomati på Asia-Pacific College of Diplomacy, i Australien, och författare till flera böcker om Afghanistan talade på konferensen.
– Det finns inga säkra områden i Afghanistan. Ett område som verkar säkert idag kan vara i våldsam konflikt imorgon, sa han.
En annan effekt av det försämrade säkerhetsläget är att informationen från landet blivit sämre. Liza Schuster, sociolog från City University of London, som forskat om situationen för deporterade till Afghanistan, med flera års fältarbete i landet bakom sig, berättade att det är få oberoende forskare utifrån som är verksamma i landet. Europeiska myndigheters information om läget på marken kommer ofta i form av rapporter skrivna av människor tryggt förskansade bakom skyddsmurar, som sällan lämnar ambassadområdena.
William Maley berättade att han för länge sedan slutade förlita sig på ambassadernas landinformation när det gällde säkerheten landet.
– Jag litar på min egen instinkt snarare än säkerhetsföretags eller ambassaders bedömningar. Ambassaderna har låst in sig bakom cement och sandsäckar. Det som passerar som landinformation är ofta skapat i en ekokammare, där rykten florerar i en instängd miljö, snarare än utifrån egen research.
Det saknas också kunskaper om vad som händer med de återvändande efter deportationen. Migrationsverket följer inte upp. Sociologen Liza Schuster berättade att 80 av de tvångsdeporterade snart befinner sig på flykt igen. Anledningarna till den första flykten finns kvar eller har förvärrats och fler skäl har ofta tillkommit, som skuldsättning efter den första flykten. Bland övriga är det en del som blir drogberoende och hemlösa, en del som dör och en del rekryteras till militanta grupper. Ett fåtal återintegreras. Att det saknas uppföljning kring vad som händer med barn och unga som deporteras lyfter även Rädda barnen fram i en kommande rapport som presenterades på konferensen. Rapporten innehöll intervjuer med barn och familjer med barn som skickats tillbaka till Afghanistan. Vart femte barn Rädda barnen varit i kontakt med för rapporten berättade om försök till rekrytering eller annan interaktion med väpnade grupper.
Therese Pettersson, forskningskoordinator och projektledare för Uppsala Conflict Data Program berättade om det stigande antalet döda sedan 2001 i Afghanistan. Hon påpekade också att Kabul som många regeringar ser som ett säkert internflyktsalternativ, säkert att deportera människor till, sticker ut som en av få platser där fler civila än stridande parter dödas. Bilden som målas upp av forskarna och de sakkunniga på konferensen ser helt annorlunda ut än den som syns i Migrationsverkets rättsliga ställningstaganden, där Kabul senast i mitten av september bedömdes som ett rimligt internflyktsalternativ. I år beräknas Afghanistan gå om Syrien och bli världens blodigaste konflikt. En ny säkerhetsbedömning behöver göras snarast och talarlistan från konferensen vore en bra start för Migrationsverkets research.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
