BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I sitt forskningsarbete har hon tittat på så väl kommunalt drivna verksamheter som traditionella, ideellt organiserade kvinnojourer. Ett problem som hon lyfter fram med de kommunala enheterna är att behandlingen i regel är öppen för både kvinnor och män, såväl våldsoffer som förövare.  

– Även om det givetvis är bra att en bredare målgrupp kan vända sig till de kommunala enheterna för att få behandling är det inte alltid helt optimalt att blanda de här två målgrupperna på en och samma plats, säger Sara Helmersson.

Våld i nära relationer

På de kommunala behandlingsenheter som vänder sig till både kvinnor och män riskerar den mest utsatta gruppen, vilket är kvinnor som drabbas av våld i nära relationer, att stundtals hamna i skymundan, konstaterar hon.

– Våldet de utsätts för kan tyvärr hamna i skymundan när fokus läggs på beteende och bådas gemensamma ansvar. Ibland tappar man bort våldsutövandet och lyfter fram helt andra saker som: ”men han är ju en bra pappa ändå”, säger Sara Helmersson.

I sin forskning har hon identifierat två huvudtyper av stödideal, det kvinnoemancipatoriska och det behandlingsfokuserade. 

Det förra företräds vanligtvis av traditionella kvinnojourer med en feministisk grundsyn på våld i nära relationer, medan det senare representeras av de kommunala stödenheterna. 

– Det kvinnoemancipatoriska idealet går ut på att frigöra den våldsutsatta kvinnan genom att tro på hennes berättelse, att avlasta från skuld samt att stärka hennes inre potential. Allt för att främja och uppmuntra det egna beslutsfattandet. Det har tidigare förts fram kritik från socialtjänsten mot kvinnojourerna, som har handlat om att de stödsökande kvinnorna överomhändertas och passiviseras i sin offerroll. Men min uppfattning är att det inte alls stämmer, säger Sara Helmersson.

Det behandlingsfokuserade idealet fokuserar mer på båda parters ansvar för våldsspiralen.

– Kvinnan uppmanas att ta ansvar för sina relationer, för barnen, för sitt beteende och sina negativa karaktärsdrag. Indirekt skuldbelägger man kvinnan för våldet, även om man inte uttryckligen säger att hon provocerat fram det, säger Sara Helmersson.

Hon poängterar att det givetvis är en bra sak att socialtjänsten står för kvinnojourernas kostnader.

– Men problemet är att kvinnojourerna i och med det blir en utförare av socialtjänstens verksamhet och att de därmed inte kan leva upp till sin ambition om att vara ett ideellt och oberoende alternativ. Fokuset på behandling gör att man riskerar att missa de kvinnor som efterfrågar ett praktiskt inriktat stöd snarare än behandling.