För några veckor sedan meddelade Fi att partiledaren Sissela Nordling Blanco sjukskrivits för utmattningssyndrom efter flera års ideellt politiskt engagemang. Samma sak drabbade Josefin Brink (V) för några år sedan. Hon kom tillbaka till politiken ett tag men har nu åter dragit sig undan offentligheten.

– Utbrändhet bland aktivister är ett mycket större problem än lathet bland aktivister om man säger så. Jag skulle tro att ungefär hälften bränner ut sig i någon mån, att man får perioder då man inte pallar, säger Karin Kali, psykolog och medlem i nätverket Aktivistsupport som hjälper ideellt engagerade med stress och trauman.

Bilden bekräftas av Sarah Andersson, asylaktivist sedan över tio år och medlem i Nätverket Ingen människa är illegal. Hon har själv tagit på sig alldeles för mycket i perioder och upplever att det är väldigt vanligt att aktivister går in i väggen. Ingen människa är illegal försöker hantera aktiviststressen genom regelbundna stödsamtal. Behövs det deltar kurator.

– Vi har handledning en gång i månaden. Träffarna är till för att man ska kunna lätta på trycket och få råd och stöd av varandra.

Kan vara destruktivt

Stresspsykologins term ”prestationsbaserad självkänsla” beskriver hur människor bara mår riktigt bra efter att ha utfört något. Karin Kali menar att det genomsyrar samhället generellt men att det inom aktivistkretsar också kan uppstå en ”prestationsbaserad gruppkänsla”.

– Det handlar att vi finns och har gemenskapen bara när vi gör saker tillsammans. Den kan driva gruppen och vara bra, men kan också vara väldigt destruktivt om det är det enda det baseras på, säger Karin Kali.

Gör saker som inte kräver något

Hennes råd är att göra saker tillsammans som inte kräver någon prestation alls. Dessutom är det väldigt viktigt att skapa en accepterande kultur i gruppen där ingen skäms för ett ”nej”.

– Om man inte pallar att prestera kan man ibland känna att man inte tillhör gruppen, eller om man väl blivit utbränd och inte kan gå på möten så blir man jättedeppig. Det är viktigt att skapa en kultur av förståelse för att alla inte kan prestera på topp hela tiden. Många i aktivistkretsar är väldigt normkritiska och det är intressant eftersom man missar att kolla på sin egen prestationsnorm.

Karin Kali tycker det är särskilt konstigt med den normen inom vänsterkretsar.

– Vänstern som ska vara så himla kritisk mot makt och dåliga löner. Om chefen kom in och sa att du skulle jobba 60 timmar i veckan skulle du aldrig acceptera det. Då skulle du gå till facket. Men bara för att det är ideellt ska det vara okej att bete sig som en slavdrivare mot sig själv.