– Är det något människor känner idag så är det att vi behöver varandra. Att ensam inte är stark. Partivänner, det svaga samhället har nått vägs ände.

Visserligen handlade talet också om segregation och kriminalitet, om hur varje sten måste vändas på för att brottsligheten ska bekämpas. Men fokus låg ändå på välfärden. Några veckor senare förflyttade sig Magdalena Andersson ännu en bit vänsterut. Åtminstone kunde det tolkas så. 

För första gången på flera år hade Socialdemokraterna förhandlat med Vänsterpartiet, och tillsammans med dem och Miljöpartiet nått en uppgörelse om pensionerna. Förhandlingen var i och för sig nödvändig för att Vänsterpartiet skulle släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, men ändå, visst betydde det något? ”Signalen var tydlig – de rödgröna återsamlade efter januarisamarbetet och V:s isolering. Ett steg åt vänster”, skrev DN:s ledar­redaktion. 

”Krävs mer än ord”

Nu, drygt sju månader senare, är vänstersvängen inte lika tydlig. Magdalena Andersson har visserligen fortsatt prata om välfärden, och partiet går till val på att de ska ”ta tillbaka kontrollen” över den – men i praktiken är den påstådda vänsterförflyttningen svårare att se. Det menar i alla fall Daniel Suhonen, chef på fackliga tankesmedjan Katalys och en av grundarna till S-föreningen Reformisterna. 

– Visst har Magdalena Andersson varit tydlig och markerat i ett antal frågor som skulle kunna ses som mer vänster, som utbyggnaden av välfärden, vinststopp, klimatinvesteringar. Men risken är att det mest blir valretorik. Ska något hända krävs mer än ord.

Samtidigt gör det parlamentariska läget det svårt att genomföra vänsterpolitik. Ett exempel på det är regeringens förslag att förändra skolpengen, så att friskolorna inte skulle gynnas på samma sätt som idag. Det röstades ned i riksdagen. Likaså förslaget att begränsa möjligheten att köa till friskolor. Marja Lemne, statsvetare och tidigare aktiv inom Socialdemokraterna, ser också skolförslagen som exempel på hur retorik och praktik inte alltid går ihop – Magdalena Andersson vill ha ett vinstförbud, men de förslag som läggs fram är betydligt försiktigare än så. 

– Hon har varit tydlig med att hon vill se ett vinstförbud för skolorna, och det kan ju ses som en vänsterpositionering, men det som sedan läggs fram är ganska urvattnade förslag. Och dom får hon ändå inte igenom. Det kanske vore bättre då att vara lite modigare och visa vad man faktiskt vill, säger Marja Lemne.

Nej till miljonärsskatt

Att ord mattas av och inte alltid blir till handling är kanske allra tydligast i den ekonomiska politiken. Förra sommaren släppte Socialdemokraterna en idérapport författad av en grupp socialdemokrater ledda av Magdalena Andersson. Rapporten, Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa, har lyfts fram som Magdalena Anderssons manifest för hur landet ska styras. I den föreslås bland annat att det ska införas en miljonärsskatt, att bankskatten ska fördubblas, ett tak på ISK-konton och att taket i rut-avdraget ska sänkas. Men i princip alla förslag om ökad ­kapitalbeskattning röstades några månader senare ner av partistyrelsen. Daniel Suhonen kallade det redan då ”världens kortaste vänstersväng”.

– S vacklar mellan att faktiskt vilja öka beskattningen av de rika, och att inte våga gå fram med konkreta förslag. Visst, det finns inte majoritet i riksdagen, men man kan ändå opinionsbilda kring problemet med dagens skatter. Ska jämlikheten öka måste de rikaste betala mer. Det här borde vara en viktig fråga för S, något de verkligen driver, inte bara som valrörelseolja, säger Daniel Suhonen.

Högerorienterad politik

Sedan pandemins slut har det också återigen blivit viktigt för Magdalena Andersson att hålla hårt i plånboken. Hon har visserligen öppnat för att det så kallade överskottsmålet ska bli ett balansmål, men att låneinvestera och på så sätt kunna satsa på både välfärden, arbetslöshetsåtgärder och klimatomställningen, verkar hon inte intresserad av. När Dagens ETC ställde frågan till henne om hur hon ser på låneinvesteringar efter hennes första maj-tal, var beskedet tydligt: Det är inte vänster att slarva med statsfinanserna. Även det här menar Daniel Suhonen gör att vänstersvängen går att ifrågasätta. 

– Regeringen vill uppenbarligen bryta utvecklingen med ökade klyftor, ändå finns ett sådant motstånd mot att ändra det ekonomiska ramverket, som ju vore den allra enklaste åtgärden. Jag kan inte se det som annat än ett politiskt självskadebeteende att inte gasa ekonomin, låneinvestera till klimatomställningen, till bostadsbyggande och till andra behov vi står inför. Att inte göra det innebär i praktiken en högerorienterad ekonomisk politik, säger Daniel Suhonen.

Anna Almqvist, ekonom på LO, ser inte heller att S tagit några stora kliv vänsterut när det gäller den ekonomiska politiken. 

– Magdalena Andersson vill ha en översyn av det finanspolitiska ramverket, och skrev i en debattartikel att översynen bör tidigareläggas. Hon hade säkert gärna sett ett balansmål istället för ett överskottsmål. Men det är egentligen inte en ny hållning, i sak går det inte att peka på några större förflyttningar varken när det gäller skattepolitiken eller finanspolitiken.

Om något talar för en vänstersväng så är det snarare Magdalena Anderssons retorik på andra områden, menar Anna Almqvist. 

– Hon lägger stort fokus på att den demokratiska kontrollen av välfärden ska tas tillbaka, till exempel. Nu har hon suttit kort tid, men hittills har det kanske inte resulterat i så mycket. En del förslag läggs kanske heller inte fram eftersom det inte finns stöd för dem.

Både Anna Almqvist och Marja Lemne återkommer till det oundvikliga dilemmat – det finns ingen röd majoritet. Inte heller en rödgrön. Magdalena Andersson måste balansera mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet. Och mellan vad hon vill och vad hon kan. Mellan visioner och pragmatik.

– Lovar hon för mycket inför valet kan vi mycket väl få en svekdebatt. Samtidigt måste hon visa vad hon vill. Ska hon bara gå fram med förslag där hon vet att hon kan få Centerpartiet med sig blir det inte mycket Socialdemokratisk politik kvar, säger Marja Lemne.