Utanför en kiosk på Vårväderstorget i Biskopsgården vinkar GB-clownen till solglasögonprydda förbipasserande som, trots dagens skarpa vårljus och spirande blomknoppar, ser alldeles för frusna ut för att vara sugna på glass. Inne på konditoriet Ramziyes Coffee Shop är det betydligt varmare och livliga diskussioner förs på olika språk runt flera av borden.
Vid ett av dem sitter Kemal Solmaz, Yilmaz Sahin och Turan Polat. När de blir tillfrågade om sina tankar kring Biskopsgården, brottslighet och trygghet är Yilmaz Sahin inte sen att haka på. Han har bott i området i sex år och menar att det finns ett grundproblem som måste hanteras innan man försöker lösa olika besvär med hjälp av polis.
– Vi som bor här känner inte varandra. Är det politikernas fel, är det Biskopsgårdens fel, är det människornas fel? Vi bor här i Sverige, vi är samma människor. Vi måste känna varandra.
Så som det ser ut i områden som Nya Hovås och Askim är hur borde vara överallt, tycker han.
– Varför inte här? Varför flyttar de inte hit? Vi måste blandas och lära känna varandra.
Ett uppdelat område
Han får medhåll av Kemal Solmaz som med dov basstämma berättar att han bott i Biskopsgården i snart 50 år.
– Det är inte så mångkulturellt här, inte någonstans i Sverige. Granne känner inte granne. Det blir lite kulturkrock. Politikerna borde lära känna kulturen först och sedan bli politiker. Man ska inte åka hit och prata tomt.
Förr var Biskopsgården inte lika uppdelad, tycker Kemal Solmaz. Det var mer blandat, alla kände alla. Men det har förändrats i takt med nedskärningar i området, säger han. Fritidsgårdar så väl som bank- och postkontor har lagt ner.
– Vad ska barnen göra om de inte har fritidsgårdar? De har skurit ner allting där invandrare bor. Nu ser man ingenting kvar här. Det ska politikerna ta ansvar för. De snackar mycket och gör lite. Så det är synd om ungdomarna.
”Kommer när de vill ha röster”
Det är inte bara själva stadsdelen som blivit mer uppdelad, utan även familjerna som bor i området, menar Kemal Solmaz. Han tror att det hänger ihop med ekonomi; när föräldrar är tvungna att jobba morgnar och kvällar hinner de varken träffa varandra eller sina barn, som i sin tur riktar sig utåt.
– Det är där det börjar, kriminaliteten. De tar de som är svaga, gäng och sådant. Så man ska ta hand om sina barn och uppfostra dem på rätt sätt. Om man inte ger något i grunden så får man ingenting tillbaka. Vattnar man inte blommorna, växer de inte.
Pizzabagaren Turan Polat, som har bott i Biskopsgården i 35 år, låter helst de andra prata.
– Fråga mig om pizza, det kan jag. Capricciosa, Hawaii.
Men lite senare säger han att det beror på att hans svar kommer bli så långa om han börjar förklara. Han har tre vuxna barn och tycker inte att Biskopsgården är en dålig plats att växa upp på. Men kriminalitet är ett problem och han anser att politiker gör för lite. Dels menar han att lagarna när det gäller småkriminalitet borde skärpas och dels anser han att politiker behöver satsa mer på utbildning, arbete och utveckling av området. Men han tror inte de förstår sig på invånarna i Biskopsgården.
– De kommer bara ut och presenterar sig när de vill ha röster, sedan glömmer de bort det. Det är så överallt i hela världen.
Stannar hemma på kvällen
På en bänk på torget sitter en kvinna, som vill bli kallad för Aisha istället för sitt riktiga namn, och avnjuter en kaffe i solen. Hon passar på medan hon känner sig relativt pigg; hon har en sjukdom och tar mediciner som gör att hon sover under stora delar av dagen. Mycket tid tillbringas i sängen vid lägenhetsfönstret en bit bort, där hon har god uppsikt över gatan där hon bor.
– Men jag känner inte till deras förhandlingar och vad de gör, ungdomarna. Det är upp till dem.
Hon kan också somna lite varstans och därför har hon oftast något av sina vuxna barn på telefon när hon är ute, till exempel för att gå och handla på kvällen.
– Det är främst för att hantera min sjukdom. Men om jag har någon bakom mig, då blir det hjärtklappning, alltså. Stället där jag bor, ja, man kan vara lite rädd.
Eftersom Aisha känner sig otrygg på kvällarna håller hon sig hemma efter niotiden. Samtidigt frågar hon sig vad hon ska göra ute på natten. Hon är mest fokuserad på sina barn och barnbarn och anser sig ha det bra i Biskopsgården.
– Jag tycker att det är tryggare än andra områden. Jag är en mamma som bor ensam och behöver hjälp av mina barn, men jag har blivit tryggare och tryggare.
Det har varit mycket skjutningar i området säger Aisha och berättar att hon känner mamman till en man som sköts framför Vår krog och bar när han skulle hämta pizza.
– Hon sörjer fortfarande. Men det har blivit så lugnt här det senaste året, tack vare polisen.
”Tack gode gud att de finns”
Aishas relation till polisen är motstridig. På grund av dåliga erfarenheter i Makedonien, som hon flyttade ifrån när hon var 16, får hon fortfarande panikångest när hon ser polis och säkerhetspersonal, berättar hon. Samtidigt är hon full av lovord för polisen i Biskopsgården, som hon tycker är bättre än de som jobbade i Bergsjön, där hon bodde tidigare.
– Jag tror att den bästa polisen på jorden finns i Biskopsgården. Du ser bilar som patrullerar och de är på plats, tack gode gud att de finns.
Ytterligare något som gör att hon känner sig tryggare på Vårväderstorget är att videobutiken som förut hade nattöppet har börjat stänga tidigare på kvällen. Hon minns tiden då hon hjälpte till att laga mat och ordna discon i föreningar som hennes barn var med i. Till följd av neddragningar finns föreningarna inte längre kvar och då har ungdomar istället sökt sig till häng utanför butiken, tror hon.
– Var ska en 13-åring vara på en fredagkväll?
