Är det första gången PLU-koder förekommer i en diktsamling? Troligen. Kassörskorna är knappast en yrkesgrupp som förekommit mycket alls i litteraturen. Möjligen kan de dyka upp i en hämndfantasi. Tänk: en skolgårdsdrottning som får sitt straff i vuxen ålder – genom att hamna bakom kassan på ICA. The Horror, the horror! I Arvidssons diktsamling däremot får kassörskan revansch. Med nåderik blick möter hon alkisarna som fipplar med småsedlar liksom pensionärerna som behöver terapi. Dessutom får vi veta hur berikande arbetet är – Arvidsson utvecklar rentav en kassörske-filosofi i sina nyenkla strofer. I en av diktsamlingens sista poem är det som om författaren bemöter alla kommentarer om kassörska-jobbet som straff:
Att vara lika trevlig mot alkoholisten han som är sur inte se slöja annan hudfärd störiga barn att inte göra skillnad ingår i beskrivningen
Mitt Ica är världen i miniatyr en övning i att ständigt förhålla sig jag blir bättre av att vara här.
Arbetsstolthet. Över att utföra nyttiga samhällstjänster, i rusningstid och när förmiddagssolen blänker i kassastålet. Arvidssons bok är på intet sätt någon skönmålning – en stor del av diktsamlingen ägnas åt ett rån och den posttraumatiska stressen efteråt. Vi får läsa om utslitna axlar och en utarbetad kollega som dör i affären. Men det man bär med sig från denna diktsamling är ändå stoltheten: ”bara lita på mig. / Jag är din kassörska”.
På så sätt liknar ”Vänligen bygg inga berg: betraktelser från kassan” mycket annan poesi som kommit det senaste årtiondet. I lyriken har det nämligen skett något av en revolution. När man tittar tillbaka är det slående hur mycket poesi som utspelat sig på platser som sällan skildras i litteraturen: förskolor, demensboenden, hemtjänsten, Systembolaget. Spontant låter det kanske märkligt: hur kan dessa anti-poetiska miljöer generera så mycket lyrik? Och är det verkligen läsvärd sådan? Men den poesi som strömmat ut ur tjänstesektorn de senaste åren är inga platta jobbskildringar hemmahörande i arbetslivsforskningens arkiv – utan estetiskt innovativ dikt som det slår gnistor om.
Det hela började 2008. Då publicerades två diktsamlingar som numera betraktas som moderna klassiker. Den ena var Johan Jönsons ”Efter arbetsschema”. En hård och kantig bok på nästan 800 sidor om poetens 25 år inom LSS och industrin. Där blandades jordnära arbetserfarenheter, reflektioner över det egna skrivandet och samhällsanalyser på ett akademiskt uteslutande språk. I en recension i Expressen beskrev Ulf Olsson dessa oregelbundenheter som ett slags noise-musik: ”litteraturens väsen är här oväsen” (31/7 2008). Han liknade vidare texten vid en maskin som producerade ”jagiskhet”, vilket säger något om närheten till den konceptuella poesin. Denna diktsamling blev oväntat en stor succé och gav poeten fyra tunga utmärkelser (bland annat en nominering till Nordiska rådets litteraturpris 2009).
Den andra boken var Helene Rådbergs ”Det gula rummets små terapistycken”; ett av 2000-talets mest originella och inflytelserika verk överhuvudtaget. Där tog författaren sig an sina erfarenheter som förskolelärare och skapade en helt unik form av politisk poesi; ömsom fylld av jollrande barnramsor, ömsom av samplingar från ”Kommunistiska manifestet”. Om man föreställer sig att en radikaliserad Sonja Åkesson wallraffade på ett dagis för en diktsamling om privatiseringen av offentlig sektor – då får man ”Det gula rummets små terapistycken”.
I min bok ”Arbetarlitteraturens återkomst” har jag beskrivit hur det tidiga 2000-talets estradpoesi – med sina vardagsnära betraktelser – fusionerade med en framväxande arbetarlitteratur. Ett typiskt exempel i sammanhanget var Jenny Wrangborg. Hon hade en bakgrund i restaurangbranschen. Parallellt med detta hade hon uppträtt som estradpoet, med en tydlig politisk inriktning. 2010 debuterade hon med diktsamlingen ”Kallskänken”. Det var en form av berättande dikt, stigen ur spoken word-traditionen, som gestaltade en restaurangarbetares pass i köket.
Rent stilistiskt var ”Kallskänken” något nytt genom att den korsade estradpoesins individualistiska berättande med agitationsdiktens kollektiva tilltal. Precis som flera andra poeter efter henne använde sig Wrangborg ofta av ett ”vi” istället för ”jag” i texterna. Emellanåt lät det nästan som den tidiga klasskampslyrik som publicerades i arbetarrörelsens första tidningar i slutet av 1800-talet. Bertold Brecht sade någon gång att skriva demonstrationsparoller är den svåraste av konster, och är det något som präglar Wrangborgs dikter är det just denna paroll-mässiga enkelhet.
Ytterligare en sak som är intressant med ”Kallskänken” är att den publicerades på det lilla, kortlivade förlaget Kata. Den recenserades ingenstans, men genom ett idogt arbete från ABF blev den ändå långlivad. Diktsamlingen har tonsatts av Vänsterpartiets blåsorkester, den har satts upp som teater och Wrangborg har turnerat landet runt med den. Sammantaget har den renderat 40 000 lyssningar på Soundcloud och sålt i 8000 exemplar; en försäljningssiffra som mycket få diktsamlingar kommit upp i under 2000-talet.
Efter Wrangborg, Jönsons och Rådberg har det publicerats mängder av lyrik om arbete. En del diktsamlingar påminner om Arvidssons – med sina ljusa skildring av litteraturens vita fläckar. Elliot Barons nyligen uppmärksammade diktsamling från hemtjänsten ”Vi kommer med hjärta hem till dig” är ett sådant exempel. Men det finns också de som mer liknar Johan Jönsons malande litania om livet i senkapitalismen. Som Andreas Lundbergs ”Gerontion”; en suggestiv litterär rapport från ett demensboende. Några av dessa diktsamlingar tillhör det bästa som publicerats under 2010-talet. Som Marie Norins knivskarpa uppgörelse med marknadiseringen av gruppboendena i ”11.05.05-14.10.17”. Och Anamarija Todorovs ”Fröken Forever” med sina på samma gång röststarka och fjäderlätta dikter om förskolan. För att inte tala om Emil Boss ”Acceleration”, en supersmart bok om att jobba på Systembolaget; som ursprungligen trycktes på en kvittorulle. Påfallande många diktsamlingar utspelar sig inom vårdsektorn. Detta – att skriva lyrik om vårdarbete – är egentligen ett märkligt fenomen och något helt nytt i litteraturhistorien. Märkligt för att omsorgsmiljön med sina lysrörsbemängda korridorer, skröpliga kroppar och oinspirerande personalrum knappast inbjuder till lyriska betraktelser. Samtidigt tycks det vara just detta som omvårdnadspoeterna går igång på: att skriva en avskalad, anti-lyrisk poesi med drag av konceptkonst.
Vad beror då detta genomslag för arbetarpoesin på? Det finns det givetvis en mängd svar på. I boken ”Head, Hand, Heart” citerar författaren David Goodhart en undersökning från International Social Survey Programme som visar att Sverige är ett av de länder där statusen för arbetaryrken fallit kraftigast mellan 1990 och 2014. Goodhart menar att vi har blivit blinda för hur avancerade många av dessa yrken är: hur många kalkyleringar krävs inte bara för att ratta en buss genom stadstrafik? Och hur mycket kunskap och mognad krävs inte för att bada en dement på ett värdigt sätt? Kanske kan man läsa de många och långa beskrivningarna av konkret arbete som ett svar på detta.
Det viktigaste svaret handlar dock om den litterära konjunkturen. Under 2000-talets första decennium befann sig poesin i ett experimentellt tillstånd. Dominerande i sammanhanget var tidskriften OEI och diskussionen om den så kallade ”språkmaterialismen”. OEI var en avantgarde-tidskrift för poesi grundad 1999. Runt mitten av 2000- talet kretsade många av dess texter runt möjligheten att ”demokratisera” litteraturen. Ett sätt att göra detta – enligt tidskriftens skribenter – var att skriva in ”brus” i texten och medvetet skriva obegripligt. På så sätt kunde dikten ”decentraliseras” när läsaren tappade fattningen om vad som var viktigt och vad som var oviktigt (”brus”) i texterna.
I efterhand är det intressant att betrakta OEI-kotteriets anspråk på att skriva sant ”demokratisk” litteratur. För vad menas egentligen med begreppet i sammanhanget? De språkmaterialistiska poeterna lästes knappast av någon bred folkmassa. OEI var och är en elittidskrift, med sin akademiska jargong, sin svårgenomträngliga formgivning och sina texttunga sidor. Så har avantgarde-tidskrifter ofta sett ut, men anspråket på att skriva en sant demokratisk litteratur var något relativt nytt.
Samtidigt innebar språkmaterialismen en politisering av poesin. När lyriken under 2010-talet vände sig mot arbetet var det inget uppror mot 2000-talets poesi. Både Jönson och Rådberg var poeter som låg nära traditionen. Snarare handlade det om att poeterna vände sig utåt. Det är alltså inte så mycket en litterär vändning – som en förändring av poetens position. Detta kan jämföras med övergången mellan 1950- och 1960-tal. Essäisten Nina Burton har diskuterat detta, och i boken ”Den hundrade poeten” jämför hon årtiondenas typiska lyriker. Under 1950-talet rådde ett högtidligt författarideal; den gemene poeten satt vid en sjö och funderade på metaforer. 1960-talspoeten däremot, skriver Burton, ”gick till dagis med ungarna, handlade på snabbköpet och tänkte på Vietnam”. I 2010-talets typiska poesi är det poeterna själva som jobbar på förskolan och sitter i snabbköpets kassa. Ibland berättar de om det i nyenkel stil, ibland inspirerat av språkmaterialisterna.
1960-talet var en period då det romantiska konstnärsidealet ifrågasattes, och med det avtog rädslan för kulturen. Numera förknippar vi 1960-talet med kluriga konstexperiment och explosionen av konstnärliga -ismer, men vad man ofta glömmer är den bakomliggande ideologin som kan sammanfattas med termen kulturdemokrati. Idag är det framförallt lyriken från tjänstesektorn som demokratiserar dikten.
Det är här PLU-koderna från ”Vänligen bygg inga berg” kommer in igen. Under läsningen funderar jag länge på varför de har fått en så central plats i diktsamlingen. Omslaget är täckt av koderna, boken inleds med numret för spetskål och i ett poem räknas de koder som inte längre används upp. Som om poeten upprättat en PLU-kyrkogård mitt i diktsamlingen.
Kanske är det en reminiscens av det tidiga 2000-talets grus i maskineriet. Kanske är det också en lite mallig uppvisning av kassörskans encyklopediska kunskap om butiken. Med det i åtanke blir det därför helt logiskt att Arvidsson i en av samlingens sista dikter uppmanar läsaren att citera ett nummer på hennes begravning. Streckkoden för kallrökt lax: 7 39 34 23 00 11 54. Vissa dagar, skriver hon med svällande stolthet, kan hon den utantill.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.