I veckans tidning möter vi Erika Wasserman som skapat filmen ”Året när jag slutade prestera och började onanera” där stress, prestation och kropp problematiseras.
Lina El Yafi
Spårvagnsförare, 44 år, Stockholm
– Långvarig stress ger mig dålig sömn, spänningar i kroppen, att jag glömmer saker och blir sämre på att lyssna.
– Regelbunden träning brukar funka för mig men när när jag är i en riktigt stressperiod kan det nästan förvärra genom att klämma in ett träningspass. Då är det bättre att ta en promenad än köra ett jobbigt träningspass.
– Men det är viktigt att ha dagar när man inte behöver göra något alls, bara slöa och vara.
Åse Bengtsson Helin
Formgivare, 48 år
– Min kropp tog stryk redan i tjugoårsåldern, med magkatarrer, smärta och sviktande minne. Tack vare en akut situation på en bra arbetsplats fick jag hjälp i bland annat gruppterapi, och har efter det både haft turen att få ett arbete där jag kan jobba 80 procent, men också styra rätt mycket över tid och plats där jag jobbar.
– Fysiska smärtan har jag tagit hjälp att tackla med hjälp av en Feldenkrais-pedagog, och är idag smärtfri. Jag tar en helt annan hänsyn till att ha det ”hållbart”, både i jobbet och privat. Jag har insett att min kropp är jag.
Nanna Castillo
Verksamhetsledare för Kulturparken i Uppsala, 47 år
– Som kvinna är jag van att ständigt försvara och förklara hur min kropp är politik eller åtminstone politiserad. Jag bär stressen av att vara sexualiserad, exotifierad och bagatelliserad och det skapar ett behov av att vara tydlig i mina gränser men också att inte bli gaslightad av dem som aldrig haft dessa upplevelser.
– Våra kroppar härbärgerar inte bara vår egen historia utan vibrerar av våra mödrars och mormödrars kamp, eller tystnad. Men det är inte dessa minnen som är skadliga för kroppen. Det är hur andra reagerar på eller förnekar våra historier och krav, som gör oss sjuka.
Vill du fortsätta läsa?
Bli prenumerant på ETC nyhetsmagasin!
Om du redan är det
loggar du in här
.