Vad är grejen med dansband?

Thomas Deutgen, dansbandskonnessör och konferencier på Guldklavengalan på söndag, varför är dansband så populärt?

– Jag tror det handlar om att svenskarna alltid har haft ett stort behov av att dansa. Sverige har en hundraårig tradition av dansband, hela vägen från menuett och fiol till dragspel.

Vilka är det som dansar till dansband?

– Det är verkligen alla åldrar och alla sorter idag. Det går egentligen inte att hitta någon gemensam nämnare. När dansbandskulturen slog igenom i slutet på 60-talet var det ett sätt för folk att träffas i folkparkerna och på folkets hus, men idag har dansen blivit mer av ett renodlat intresse.

Vad är det bästa med musiken?

– Dansbandsmusiken är verkligen supersvensk, vilket är lite unikt och kul. Sedan får man inte glömma att den främst är funktionell och kanske inte någon litterär upplevelse direkt, men det är inte meningen heller, musiken är gjord för att flytta fötterna på rätt sätt.

Vilka är populärast i år?

– Jag vet inte om det är tråkigt eller bra, men de band som är störst idag är samma som var störst även för 30 år sedan. Lasse Stefanz är överlägset störst i Norden idag efter 48 år. Men en tredjedel av publiken på deras spelningar är säkert under 30 år.

Hur är det med jämställdheten?

– Den är inte noll, det ska jag inte säga, men vad gäller dansband med kvinnliga sångare finns det tyvärr väldigt få.

Varför är dansbandskulturen så åsidosatt i medierna?

– Det är nog lite så att det som inte händer i Stockholm händer inte. Framförallt finns en väldigt avog inställning hos journalister, så fort det handlar om dansband halkar de in på fördomar och klichéer och skriver om tomtar i Jämtland och Värmland som studsar runt i kofta, istället för att faktiskt åka till Malung och se att det också är tusentals ungdomar som buggar en hel vecka.

Vilka är de vanligaste fördomarna du möter?

– Att dansband är töntigt, att texterna bara handlar om hjärta och smärta – jo, precis som all annan musik! Skillnaden är bara att det sjungs på svenska och inte av en halvfull rockpoet som stönar fram några bittra kärlekssånger på engelska.