– Inte massåtgärder där det huvudsakliga syftet har varit att kontrollera och hålla ett tryck på de arbetslösa, säger Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson.

Vänsterpartiet kräver att tvånget att införa LOV, lagen om valfrihetssystem, tas bort.

– Det är inte en lämplig modell, säger Ali Esbati.

Dessutom kräver V mer resurser till Arbetsförmedlingen redan 2020 och inte först i nästa budget, att närvaron i hela landet ska behållas och att reformen planeras och utreds innan den sätts i verket – för att partiet inte ska gå vidare med ett misstroende.

– Vi behöver veta vilka kostnader det innebär för staten och kommunerna, förklarar Esbati.

Okej, ni vill att mycket av hur AF fungerar i dag behålls. Men är det något ni vill göra om?

– Mycket behöver förbättras och för oss går det i princip i rakt motsatt riktning jämfört med den centerpartistiskt drivna överenskommelse som nu gäller. Det behöver vara enhetligt i hela landet, det är alltså mer, inte mindre, som behöver göras i egen regi. Och vi tror att Arbetsförmedlingen behöver fokusera mindre på kontroll och bestraffning och mer på att ha tid för handläggarna att odla kontakter med det lokala näringslivet och med de arbetssökande.

Dessutom understryker Ali Esbati att det behövs mer satsningar på yrkesutbildning och högkvalitativa arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kan vara dyra.

– Dyrare och mer effektiva, snarare än massåtgärder där det huvudsakliga syftet har varit att kontrollera och hålla ett tryck på de arbetslösa.

Det finns en kritik mot att AF inte får så många jobb förmedlade. 1,5 procent av alla nya jobb förmedlades av myndighetens personal, enligt siffror från SCB. Är det ett problem?

– Det är längesedan AF hade det som sitt främsta mål att förmedla jobb. AF har ansvar för etableringspolitiken, för stöd och matchning. En viktig del av arbetet har gått ut på att få människor att komma närmare arbetsmarknaden och kontrollera att de gör det de ska för att komma närmare arbetsmarknaden. Det ger ju inte utslag i form av förmedlade jobb. Sedan finns det självklart saker som AF skulle kunna bli bättre på och det är just att se till att vi får en arbetsmarknadspolitik som är så effektiv som möjligt för hela samhällsekonomin och ta in de kostnader som finns för kommunerna och försörjningsstöd.

Lars Calmfors: ”Ett farligt experiment”

I forskningen finns det inget stöd för att privata utförare generellt skulle vara mer effektiva är offentliga.

– Den forskning som finns talar snarare för motsatsen, säger Lars Calmfors, professor i nationalekonomi, som ändå vill se ett försök med privata utförare – som utvärderas noga.

Lars Calmfors hade velat se en mer stegvis utveckling där man prövar om man kan släppa in fler privata utförare och så utvärderar man om de är mer effektiva än Arbetsförmedlingen.

– Och är de det så kan man gå vidare. Är de inte det så får man göra på något annat sätt, säger han.

Hur behöver AF göras om?

– Det finns en hel del kritik mot att man inte har tillräckligt bra arbetsgivarkontakter. Det hänger förstås ihop med att man har ett annat uppdrag idag. Förr var det verkligen att matcha lediga platser och arbetslösa, men i takt med att utsatta grupper har växt så har man blivit mer och mer fokuserad på att stötta de som ska in på arbetsmarknaden. Då har det blivit närmast som en ond cirkel att ju mer man fokuserar på det, desto mindre tid har man att lägga på arbetsgivarkontakter. Och desto svårare får man att hjälpa de här grupperna in på arbetsmarknaden.

Samtidigt ser Lars Calmfors tecken på att en del privata utförare har lyckats bättre med arbetsgivarkontakterna.

– Man kan experimentera med fler privata aktörer. Det skulle också kunna trigga Arbetsförmedlingen att bli bättre. Inslag av konkurrens kan vara bra. Men det är ett farligt experiment att på förhand bestämma sig för att totalt revolutionera det och gå från ett system till ett annat med bara privata utförare.

Nu ska det utredas om kommunerna kan ta över en del av arbetsförmedlingsansvaret. Vad tror du om det?

– Kommunerna bedriver ju redan en parallell arbetsmarknadspolitik för de som har försörjningsstöd. Vi vet inte så mycket om effektiviteten i det, men det lilla vi vet tyder snarast på att de kommunala programmen har varit mindre effektiva än Arbetsförmedlingens. Kommuner kan ha fel drivkrafter. Det finns en risk att de fokuserar på tillfälliga anställningar som inte leder vidare, men som däremot innebär att de som får dem kvalificerar sig för en ny a-kasseperiod så att kommunerna slipper kostnaderna. Och man kan inrikta sig för mycket på sådant som gynnar invånarna i den egna kommunen fast man egentligen kanske borde uppmuntra till rörlighet.

Ursula  Berge: ”Arbetsförmedlingen förmedlar inte jobb”

Arbetsförmedlingen har under lång tid haft ett mycket svårare uppdrag än vad folk tror. Det menar Ursula Berge, samhällspolitisk chef Akademikerförbundet SSR.

– Det är egentligen inte en förmedling där lediga jobb kan matchas ihop med de som söker, säger hon.

Ursula Berge är kritisk till att Centerpartiet och andra går ut och kritiserar Arbetsförmedlingen för att det bara är några procent av alla jobb som förmedlas via myndigheten.

– Det är ju det som är meningen. De som kan söka och hitta jobb själva ska göra det. De ska inte ha hjälp av Arbetsförmedlingen. AF ska hjälpa de som står långt från arbetsmarknaden.

Hur ser ni att AF skulle kunna göras om för att fungera bättre?

– Arbetsmarknadsutredningen som presenterades tidigare i år föreslår att myndigheten ska byta namn till Arbetsmarknadsmyndigheten för det ska bli tydligare att det som myndigheten ska göra är att rusta och stödja människor så att de kommer närmare arbetsmarknaden. Det kan vara en idé. Vi efterlyser en sorts studie- och yrkesvägledningsfunktion för vuxna. Det finns inte alls idag. En stödfunktion för människor som kanske behöver ställa om och som funderar på vad nästa jobb kan vara.

Ursula Berge menar att arbetsmarknadspolitiken behöver bli utbildningspolitik.

– I dag är det bara några tusen per år som får arbetsmarknadsutbildning och de utbildningar som finns är inte anpassade efter de som har akademisk utbildning från andra länder. Det finns inga upparbetade rutiner för att de ska komma i jobb i paritet med den utbildning de har.

Ni har kritiserat tempot i reformen av AF. Varför?

– Det behövs forskningsstöd för de reformer man väljer att göra. Vi behöver testa vad som passar för LOV och vad som inte gör det. LOV kanske inte funkar för svetsutbildning i Sveg. Ska 15 olika leverantörer bygga upp 15 olika svetsutbildningar i Sveg som de arbetssökande ska välja på? Är det bästa sättet att använda resurserna? Eller är det bättre att staten upphandlar en leverantör i Sveg. Vi vet inget om detta idag. Det vi vet att det inte finns forskning som visar att privata leverantörer är mer effektiva än AF. Och vi har testat etableringslotsar och jobbcoacher med ett ibland katastrofalt resultat.

En annan kritik från SSR är året 2021 som slutpunkt för reformen.

– Är det för att det då är ett år till nästa val och man vill kunna visa upp att man har gjort något? Den som vill ha en bra reform att visa upp borde inte göra så här och kasta sig huvudstupa in i något.

Adnan  Habibija: ”Vissa delar av landet riskerar stå utan stöd”

LO befarar att privata aktörer inte kommer att etablera sig över hela landet.

– Vi har sett vid privatiseringar av andra verksamheter att företag inte ser det som lönsamt att täcka hela landet, säger Adnan Habibija, utredare på LO som vill behålla Arbetsförmedlingen som garant och satsa på utbildningar.

LO konstaterar att när det gäller privata aktörer finns en koncentration av företag till storstadsregioner där kundunderlaget är stort och jämnt.

– För de arbetssökande riskerar stödet att variera beroende på var man bor. Och i vissa delar av landet är vi rädda att det inte kommer finnas något stöd alls. Vi vill att Arbetsförmedlingen ska finnas kvar som garantileverantör där privata aktörer inte etablerar sig, säger Adnan Habibija.

Behöver AF göras om alls?

– Givetvis finns det problem att ta tag i inom arbetsmarknadspolitiken och myndigheten. De senaste åren har vi inte haft den sortens rustande arbetsmarknadspolitik som vi har haft under flera decennier tidigare i historien. Tidigare har samhället erbjudit väldigt mycket utbildning till de arbetslösa. På 90-talet var det upp mot 50–60 000 som deltog i yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningar, idag är det mindre än 5 000.

Han menar att ett allvarligt problem dessutom är att 8 av 10 av de som genomgår arbetsmarknadsutbildning är män.

– Kvinnor får läsa omställningsutbildning på egen hand och i större utstäckning finansiera den själva. Män får fortfarande läsa de här yrkesutbildningarna inom till exempel bygg och maskin med arbetsmarknadspolitisk ersättning. Därför föreslår vi att man också ska få läsa på komvux, yrkesvux och till viss del också universitet och yrkeshögskola med bibehållet aktivitetsstöd. Då skulle man till exempel kunna läsa till barnskötare eller undersköterska på Komvux och behålla sin ersättning.

LO hävdar att en sådan utveckling skulle vara ett sätt att mildra arbetskraftsbristen men också se till att får en mer rustande arbetsmarknadspolitik.

Vad säger LO om att ha privata aktörer överhuvudtaget i arbetsmarknadspolitiken då?

– I debatten påstås ofta att ungefär 60 procent utförs av privata aktörer idag. Det är en siffra som är missvisande, skulle jag säga. Det kan stämma om man tittar på kostnaderna. Om vi tittar på hur många personer som har genomgått insatser från privata aktörer så är siffran lägre, kanske runt 30–40 procent.  Att då gå till 100 på två år, det är orimligt – väldigt förhastat!