I två decennier mellan 2001-2021 arbetade tusentals svenskar med Sveriges engagemang i Afghanistan som biståndsarbetare, militärer, poliser, diplomater och andra experter. Förutsättningarna var alltjämt urusla. Landet präglades av USA:s krig i skuggan av 11 september-attacken, storskalig och samhällshotande korruption, regionala krigsherrars knarkproduktion och narkotikahandel, och talibanernas religiösa krig.

Och den svenska insatsen fick ett abrupt slut hösten 2021 när Kabul föll och talibanerna tog tillbaka makten i landet. 

Internationella samarbetspartners och militära styrkor evakuerade snabbt under dramatiska eldstrider och kaosartade scener med stora folkmassor ute på landningsbanorna på Kabuls internationella flygplats. 

2 000 personer evakuerades från Afghanistan till Sverige. Det nya islamiska emiratet utropades och i ett svep omintetgjordes omfattande förändringar, politisk infrastruktur och pågående biståndsarbete.

Svenska mål ”önsketänkande”

Under två år har en parlamentarisk kommitté utvärderat insatsen, intervjuat hundratals sakkunniga, hållit rundabordssamtal och gått igenom ett omfattande material. Man har även särskilt undersökt svenska insatsers påverkan på kvinnors och flickors situation i Afghanistan. 

– Utvärderingen visar tydligt vilket omfattande engagemang Sverige har haft i Afghanistan under två decennier. På ingen annan plats i världen har en så betydande och långvarig svensk insats genomförts av så många svenska statliga aktörer. Det är viktigt att det utvärderats och att vi kan dra lärdomar från arbetet, säger utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) på en pressträff.

Och det är en enig kommitté som nu slår fast att den svenska insatsen misslyckades med att nå de flesta av de uppsatta målen.

Sveriges mål har dessutom varit vaga, för breda och präglats av önsketänkande snarare än en realistisk bedömning av sakförhållanden i Afghanistan.

Professionaliseringen av de afghanska säkerhetsstyrkorna uteblev, korruptionen och biståndsberoendet göddes, bristande samordning och ett komplext landskap med många aktörer försvårade för biståndsarbetet, och uppföljning skedde i för liten utsträckning och försvårades säkerhetsläget.

Det var svårt att arbeta i en komplex och farlig miljö med så pass många och olika internationella aktörer och lokala partners. 

Och det svenska militära engagemanget ledde, enligt kommitténs rapport, inte till någon beständig måluppfyllelse vad gäller att bidra till ökad och hållbar säkerhet och stabilitet i Afghanistan.

Över 9 500 svenska soldater deltog inom ramen för det internationella samarbetet, och sex svenskar och två lokalanställda afghanska tolkar har stupat eller dödats i tjänsten i Afghanistan.

Svårt uppskatta total kostnad

Kommittén är tydlig med att det inte har varit möjligt för Försvarsmakten att redovisa alla indirekta kostnader. Det gör att den riktiga prislappen för Sveriges militära insats troligtvis är betydligt högre än det redovisade 11,3 miljarder kronor, en siffra som kommittén kallar ”behäftad med betydande osäkerhet”. Inga summor för ”förbandsverksamhet och beredskap” redovisas exempelvis för åren 2002-2009. 

Men flera tidigare rapporter från bland annat FOI uppskattar att de indirekta kostnaderna för Afghanistaninsatsen uppgår till miljardbelopp, bland annat kopplat till anskaffandet av terrängfordon, helikoptrar och annan utrustning.

Det humanitära biståndet och pengar till utvecklingssamarbete har under samma period uppgått till 14,7 miljarder kronor, och i princip allt har gått genom Sida. 

Prioriterat kvinnors situation

I det här arbetet har kvinnors och flickors situation varit en särskilt prioriterad fråga. Stödet gjorde att andelen kvinnor i arbetslivet och på ledande positioner ökade, och fler flickor kunde gå i skolan. Under tidsperioden för insatsen ökade antalet skolbarn från mellan 500 000-800 000 till åtta-nio miljoner varav drygt 40 procent flickor.

Med det i åtanke har Sveriges målsättning att bidra till att stärka förutsättningar för ekonomisk och social utveckling uppfyllts till viss del.

Men framstegen var begränsade och kvinnors och flickors mänskliga rättigheter har återigen inskränkts kraftigt efter talibanernas maktövertagande. Även här, sett till utvecklingen för jämställdhet, är bedömningen att målet inte uppfyllts. 

Kommittén ställer den öppna, försiktigt hoppfulla frågan, om de kvinnor och flickor som ändå utbildats under 20-årspeioden kan utgöra ett frö för förändring på sikt. 

”Frågan om vilka frön för normförändringar som har såtts och vilka de långsiktiga effekterna är går ännu inte att besvara. Dagens Afghanistan uppvisar en mörk och allvarlig situation med förtryck, allt större humanitära behov och kraftig tillbakagång vad gäller mänskliga rättigheter.”

Godkänt på två av nio punkter

Bara på två av nio punkter gör kommittén bedömningen att målen uppfyllts: Insatsen gjorde att samarbetet mellan Sverige och Nato fördjupades, samt att Sverige stärkte sin trovärdighet och förmåga som deltagare i internationella insatser.

I rapporten skriver man att många fört fram att de närmare banden till Nato utgjort ”den kanske främsta anledningen till det stora svenska militära engagemanget i Afghanistan”.

Försvarsmakten för fram att man stärkt operativa förmågor som att flyga i hotmiljö, att förebygga och hantera detonationer av improviserade sprängladdningar, svenska förbands deltagande i effektbaserade operationer och underrättelseoperationer. Samtidigt ska mycket ha varit personberoende och inte överförts till en systematisk nivå.

Trots den bristande bärigheten har Sveriges engagemang utgjort en gnista av hopp under en kritisk period, tycker kommittén. Levnadsförhållanden för miljontals afghaner blev under en tid bättre, och tillgång till hälsa och utbildning står ut som framgångsrika svenska insatser.