I Storbritannien har sjukvårdsexperter manat till att prioritera etniska minoritetsgrupper för covidvaccinering. Argumenten är, bland annat, att dessa befolkningsgrupper generellt har en lägre medellivslängd och att pandemin drabbat dem hårdare än andra grupper i landet.

I Danmark så har myndigheterna gått ut med att man ska prioritera hemlösa framför andra samhällsgrupper.

Vilka är sårbara?

Australiska filosofiprofessorn Jane Williams publicerade i tidskriften BMC Medical Ethics i maj 2020 en etisk överblick för hur olika länder resonerar kring prioritering av befolkningsgrupper när vaccintillgången är knapp. Enligt Williams finns ingen tydlig konsensus mer än att de allra flesta ser till utilitarism - ju fler man kan rädda desto bättre, och att de mest sårbara bör få tillgång till vaccin först. Men definitionen av sårbarhet och vilka som faller in i den gruppen är ofta tvetydig.

Sveriges vaccinprogram styrs av ett riksdagsbeslut som utgår ifrån en behovsprincip, det vill säga en liknande idé om sårbarhet. Här hamnar riskgrupperna, de som i högst grad riskerar att dö av smittan först. Men Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi på Stockholms universitet, menar att frågan hur man ska tolka vem som har störst behov inte är ordentligt utredd.

– Från början ville man inte ta med sjukvårdspersonal, men nu har man gett efter i det. Jag tycker att man ska tänka ett steg till. Som äldre finns det en betydligt större risk att dö om man smittas, men man glömmer att man kan begränsa den risken. Många kan inte arbeta hemma, de exponeras för smittohärdar, bor trångt och har svårt att göra karantän hemma. Det är arbetarklassen som i första hand bör prioriteras. Om jag dör förlorar jag kanske tio år, men om de yngre dör eller drabbas av långtidssjukdom, kan de drabbas över betydligt längre tid.

Lika värde oavsett ålder

I den andan gjorde Landsorganisationen, LO, häromveckan ett utspel om att deras medlemmar borde få företräde. Det möttes enligt Tännsjö med en genant tystnad.

– Om man skulle vaccinera dessa personer först kan man också använda vaccinet som ett vapen mot smittan. Det finns idag en liten osäkerhet om man minskar spridningen när man vaccinerats, men troligen är det så att smittan skulle hejdas snabbare.

Man måste våga räkna på konsekvenserna, så att vaccinet inte går till de som skriker högst. Det finns många fler ­variabler än det riksdagen ­fattade beslut om.

Göran Collste, professor emeritus i tillämpad etik på Linköpings universitet och sakkunnig i Statens medicin-etiska råd, menar att målet att minska det totala lidandet, genom att exempelvis vaccinera arbetarklassen först såsom Tännsjö förespråkar, kan ställas mot värde­grunden att alla människor är lika mycket värda.

– Idén om lika människovärde oavsett ålder har inte fungerat i praktiken gällande den svenska coronastrategin. Det är de äldre som drabbats. Därmed är det desto viktigare att prioritera de äldre nu. Om varje människas liv är lika mycket värd oavsett ålder, kön och etnicitet är det inte antal levnadsår man räddar utan individer. Det är en svår diskussion, om exempelvis en äldre människa bara har två, tre år kvar av sitt liv kunde det finnas skäl att inte prioritera en sådan person. Men det är ju ingenting man vet i beslutssituationen. Min uppfattning är att varje människas liv är lika mycket värt och att det borde vara fokus för prioriteringar av vacciner.

Risk för förseningar

Han anser liksom Torbjörn Tännsjö att man också bör prioritera människor i socialt utsatta områden – men i steg två.

– Det finns tre till fyra gånger så stor risk att dö i covid i ett tätbefolkat förortsområde som i villaområden, Om man följer samma princip att minska antalet dödsfall i covid-19 bör det därför leda till en sådan prioritering.

Både Torsbjörn Tennsjö och Göran Collste resonerar samtidigt att det finns en risk med att ha för många kategorier i en prioritetslista. Logistiken att vaccinera rätt personer i rätt tid kan helt enkelt göra att vaccinationen tar längre tid.

– Egentligen är det kanske bättre att öppna kranarna och försöka motivera människor att gå och vaccinera sig, och framför allt underlätta för de som utsätter sig mer för risken att smittas, säger Torbjörn Tännsjö.

Göran Collste ser helst ett mellanläge.

– När man börjar gå till nästa stadium av vaccinationen måste man ändå göra någon slags prioritering, man gör ett val var man inleder vaccinationerna. Då kan man ju styra verksamheten och till exempel vaccinationsbussarna till mer utsatta områden i första hand. Men det finns förstås också en risk att för många prioriteringskategorier skapar byråkrati som försenar alltihop.

Den globala prioriteringen

Från ett större perspektiv finns också den etiska frågeställningen om prioritet av vaccinet till olika länder.

– Det är den verkliga moraliska skandalen att inte det globala vaccinationsprojektet Covax verkar kunna genomföras enligt planerna. Som det ser ut idag har man inte fått tillräckliga resurser som man utlovat för att kunna göra en någorlunda jämlik vaccination globalt. Här gäller plötsligt inte människors lika värde utan vacciner går till den som har råd att köpa. Vi som bor i den här delen av ­världen har det, säger Collste.