– Jag blev allvarligt skadad i en bilolycka och drogs ur ett fordon. Min utrustning smälte fast på kroppen och utrustningen fick skäras av mig. När den gjorde det skalades huden också av, säger han.

Amerikanen tar av sig skjortan för att visa hur muskler transplanterats ihop med andra. Ena sidan av bröstkorgen böjer sig märkligt inåt när han rör armen bakåt. Han blev kraftigt brännskadad och fick omfattande nervskador. Det ska ännu dröja flera år tills skandalen med opioidberoende bubblar upp i USA och tack vare sin amerikanska arbetsgivare hade Chris omfattande sjukförsäkringar. Han går till flera olika läkare och får ut Oxycontin , som är kraftigt smärtstillande.

När människor hamnat i en sådan desperat situation är de ofta tacksamma för vad de än får, om än aldrig så lite.

Han träffade sin fru på universitetet och fick barn. Frun är svenskättad och för drygt 13 år sedan flyttade de till Göteborg. Chris började på Chalmers och allt såg bra ut, förutom en sak. Vårdcentralen kunde inte skriva ut hans smärtstillande. Han började bollas mellan olika instanser för att få smärtbehandling. Till Smärtmottagningen var det dock väntetid. Så efter två år i Sverige stod Chris helt utan förskrivna smärtstillande.

– Jag vaknade aldrig och kände att det ska bli en härlig dag, det fanns inget solsken eller fågelkvitter i min värld. Jag bara tog mig ur sängen, rullade ihop mig till en boll och önskade att det nån gång kunde ta slut.

Lurade systemet

Här börjar en historia som kommer att vända upp och ner på Chris hela liv. En historia om trösklar och om narkotikapolitik. Att Chris har olika typer av skador innebär att han hänvisades till olika specialister, alla med väntetid. För att kunna hantera smärtan, som också kommer med kramper, spasmer, avdomningar och kraftig huvudvärk, började han köpa piller på gatan. ”Oxy” fanns sällan att få fatt i, men det gjorde Tramadol. Mycket av det som såldes var kopior blandade med fentanyl. Han berättar hur man kunde känna, smaka och se att de ofta var piratkopior från Östeuropa och tabletter från samma karta kunde ha olika styrka. Efter en tid började han komma över metadon, vidare­sålt från substitutionspatienter. Metadonet fungerade oväntat bra, effekten satt i länge. Men han ville inte stödja droghandeln på gatan och kom därför i kontakt med dåvarande substitutionsmottagningen. Han sätts på metadon. Chris har då aldrig rört heroin, som metadon ska ersätta, men det var en lösning för en patient som allt fler såg falla mellan stolarna. 

Vad som skulle hände sedan hade han inte väntat sig. Han ordinerades för mycket.

– Jag gick på Chalmers när jag började få metadon. Men doserna jag fick var så höga att det inte fungerade att studera samtidigt, jag började somna på föreläsningar, gick upp i vikt och blev slö. 

I samma veva diagnosticeras han också som beroende.

– Jag fick diagnosen för att jag haft en medicinsk förskrivning av opiater i över ett decennium. Och att jag fick metadon var ju egentligen också för att hantera smärtor.

Smärta är komplicerat. Chris förklarar situationen som rundgång, hjärnan skickar impulser till nerver som är förstörda, varpå impulsen förstärks och hamnar i en loop. Kroppen upplever smärtan utan stopp, dag efter dag efter dag.

Metadonet ledde till att det började gå utför med studierna och Chris bestämde sig för att trappa ner, han vill hellre till Smärtmottagningen. Men det var ju kö. Dessutom förstod han efter nedtrappning att beroende­diagnosen blivit ett problem. Inte officiellt, men i praktiken: kalla handen.  

– Jag försökte bli av med beroendediagnosen, men det gick inte. På grund av den, som jag hade behövt för att få en mer långsiktig behandling, kunde jag inte komma till Smärtmottagningen. Där stod jag utan smärtstillande och fick återvända till vårdcentralen.

Vårdcentralen kunde inte ge honom varken Oxycontin , metadon eller morfin. För att kunna leva med sina omfattande smärtor börjar han åter köpa på gatan. Det är väldigt dyrt.

– Under 20 års tid hade jag haft väldigt omfattande smärtmedicinering, men nu stod jag helt utan. Heroin fick bli lösningen, säger han.

Heroin och hemlöshet

Med heroinet följde skilsmässa och hemlöshet. Inte heller vård och socialtjänst synkar för Chris. När vi ses har han problem med att han saknar såväl mobilt bank-id som adress att få kallelser till. Systemet är inte byggt för hemlöshet. 

Med klar och snabb stämma berättar han om den då nyblivne heroinistens erfarenheter från olika boenden för hemlösa. 

– Betelskeppet var bäst. I början var det drogfritt, med både rum, aktiviteter och mat. Men sedan började socialen skicka dit folk som inte fick plats på andra ställen, folk som inte var drogfria, och så blev det förstört, konstaterar han krasst. 

Folk glömmer att drogberoende är människor, människor som varje dag har sin mest desperata dag i livet.

Själv portades han då personalen upptäckte att han hade droger med sig. 

Socialtjänsten fick sedan till en LVM-utredning om Chris och han fick komma till ett behandlingshem. Där fick han åter tabletter av den art han en gång hade med sig till Sverige, då när livet ännu fungerade. Han slutade med heroinet och blev äntligen av med sin beroendediagnos.

– Efter sex år, när jag fått ett intensivt missbruk. Visst är det ironiskt? säger han med ett härdat leende.

Äntligen började han närma sig Smärtmottagningen, som arbetar med medicinsk översyn, smärthantering och -rehabilitering. 

– Problemet var inte nödvändigtvis läkarna, det var att du måste ta dig igenom labyrinten och det finns ingen som kan guida dig. Och så försöker socialarbetare lösa psykologiska problem som de inte är kvalificerade för, medan psykologer säger att problemet ligger på socialarbetarnas bord. Jag fastnade emellan.

Plåster mot smärta

Saken är den att Chris också behövde psykiatrin, men smärttillståndet var konstant akut.

– Jag tog heroin därför att utan det skulle jag inte kunna fortsätta leva. Mina smärtor var så plågsamma och extrema att varje enskild dag vore det bättre för mig att dö än att fortsätta leva, säger han.

På Smärtmottagningen fick han en behandling som han med inlevelse beskriver som tortyr. Så ska den enligt läkare inte kännas, men kanske har det att göra med Chris nervskador. Plåstret han fick heter Qutenza och det aktiva ämnet kallas för kapsaicin.

– Det är det mest plågsamma du någonsin kan föreställa dig. Om du skulle hälla bensin över dig och sätta eld på din kropp så är det exakt motsvarande smärta. 

Kroppen är en märklig mekanism. Efter en dryg vecka började Chris smärtande nerver att domna. Efter två, tre veckor började smärtan försvinna helt. 

– Efter åtta veckor kände jag mig levande för första gången på åratal. Jag tyckte inte att jag behövde några smärtstillande och slutade helt med alla substanser. Det var en möjlighet att få ett nytt liv. Ja, jag kände att det här var min chans.

Han berättar energiskt om hur han började volontärarbeta, hängde på MMA-klubb och lärde ut engelska. Under nästan ett år hade han ett ganska roligt liv mellan behandlingarna. 

För en räcker inte. Efter ett par månader börjar smärtan att komma tillbaka. Vävnader återskapar sig och från att ha klarat sig på Alvedon och Ipren var han innan nästa behandling åter på heroin.

Chris ville fortsätta, men fick veta att behandlingarna skulle upphöra. i journalen står det att han i och med detta skrivs ut från Smärtmottagningen och att upphörandet har att göra med personaltillgång, samt med smärtan.

– Efter att de avslutade behandlingarna kunde jag inte direkt bli överförd till någon annan mottagning. Jag bad att få komma till psykiatrin, att få prata med någon. Jag bad om hjälp och förklarade att jag måste gå tillbaka till drogerna, mitt liv tar slut. Det kändes som att när jag äntligen fick en chans att leva igen så togs allt ifrån mig.

Fram till dess har han rökt sitt heroin, men det som injiceras är billigare och han börjar skjuta upp. För att hålla nere priset och uppe effekten kombinerar han med lugnande benzodiazepiner.

På botten och vände

De populärkulturella bilder av heroinister som vi är vana vid går inte att applicera på Chris. Han är rapp, rolig och flikar ofta in att han varit tursam. 

Medan han blandade heroin och ”benzo” lyckades han också sköta ett arbete. Han höll dosen så låg han kunde, men bara veckor innan han fick rätt till a-kassa kom nästa öronbedövande smäll. Covid-19. Arbetslösheten blev ett faktum.

De sista lönepengarna gick åt till olika tillfälliga boenden, en depressiv cykel ledde nedåt och Hans PTSD gjorde sig påmind. Han sökte sig till psykiatrin och förklarade sin situation, men fastnade på väntelistan. 

– De sa att vi ägnar oss inte åt substitution och du försöker inte aktivt att skada dig själv. Eller vill du ta ditt liv just nu? frågade de. Jag sa att jag har aldrig velat ta mitt liv, men jag vill inte fortsätta leva i smärtor. 

Dörren förblev stängd och Chris hänvisades till socialtjänsten. Inom några månader hade han hunnit överdosera tre gånger.

Men alldeles här nere på den så kallade botten, så händer något. En traumatisk händelse ser ut att bli en långtida vändning. Chris berättar att han var tillsammans med en kompis då hon tog heroin. Lite för mycket heroin. 

– Hon blev lila, blå och grå. Hon var borta. Jag lyckas ringa efter ambulans och gör hjärt- och lungräddning. Vakterna i Nordstan hade tagit mitt Naloxon, säger han. 

De är lägre än lägst, i samhällets ögon är de nära värdelösa, och allmänheten vill bara skjuta dem åt sidan och marginalisera dem.

Naloxon delas ut av sprutmottagningen och innehåller en substans som häver all effekt av opioider. I Sverige finns den främst som inhalator och en sådan puff hade fått igång väninnan. Men Chris konstaterar att såväl polis som vakter tagit hans Naloxon vid ett flertal tillfällen i tron att det var ett narkotiskt preparat, och nu stod han utan. Istället kämpar han för vännens liv. 

– Jag lyckades göra väldigt många kompressioner och kanske fem minuter innan ambulansen kom fram så började hon spy. Jag fick igång henne.

Nu ville han inte riskera att vara utan Naloxon igen. En av sina egna överdoser överlevde han genom preparatet – en annan genom medicinsk hjälp och den tredje helt enkelt genom att han föll framåt. Spyorna fastnade inte i halsen. 

Efter alla vändor hade han gett upp att få hjälp av psykiatrin, men personal på sprutbytet uppmanade honom att inte ge upp. Att faktiskt kunna rädda en annan människas liv höll honom motiverad och som för så många andra var sprutbytet hans enda kontakt med vården. 

Tio år efter USA

På sprutbytet får Chris rena kanyler. Men han får också lära sig hur man injicerar på ett säkert sätt, hur man räddar sitt och andras liv, samt hur man utan att skapa risker för nån annan gör sig av med skräp som kan innehålla nålar eller blod. 

Vad som ännu saknas är övervakade injektionsrum, det som efter dansk förlaga också kallas fixerum. 

– Sverige är som så ofta tio år bakom USA och för tio år sedan höll USA ännu på med ”the war on drugs”. Vi kriminaliserade missbrukare och drogberoende. Det gör Sverige ännu, men har till och med gått längre. Medicinskt har man slagit fast att beroende är en sjukdom, men man har inte lyckats implementera det i lagstiftningen. Beroende är fortfarande stigmatiserat och hanteras inte som andra sjukdomar där du kan få hjälp.

Chris som följt beroende­vården i ett decennium konstaterar att Göteborg är sämre än andra – och att tre specifika kriser ritat om spelplanen. Den första var när det började rapporteras om att metadon gick att köpa på gatan. Just som han själv först hade fått fatt i det. Substitutionsmottagningen idag är en mer kontrollerad, bättre, verksamhet än det var då. 

Det andra var när antalet inneliggande platser ströps på Laro-mottagningen (läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende).

– Alla slängdes samman i en gladiatorgrop. Det var slagsmål och överfall. Människor med beroende skulle sitta tillsammans med såna som hörde röster, psykospatienter, säger han. 

Det händer att vakter och poliser som hittar Naloxone på folk tar det, de tror det är droger. Men det är inget annat än livräddande medicin, det kan inte missbrukas.  

Den tredje eran pågår sedan några månader tillbaka. Att läkare hotades ledde till att patienter inte får träffa en läkare. Och så är det den omfattande bristen på personal. 

– Vi behöver vård. Någon har brutit benet, en annan har ett trasigt sinne – vi är båda sjuka och behöver hjälp.  

För Chris blev sprutbytet en väg upp ur diket. Han har fått hjälp att komma in på substitution och på bordet står en burk metadon. Även om han fortfarande är hemlös så går det sig i rätt riktning. Vårt första möte får ställas in då han fått ett påhugg som målare. Och han kommer kanske aldrig att bli av med smärtorna, men förhoppningsvis kan han få bli svensk medborgare. Genom sprutbytesmottagningen har han också äntligen fått kontakt med psykiatrin. 

Han vill hjälpa andra genom att delta i föreläsningar, och genom att berätta sin historia för Dagens ETC:s läsare. 

– Jag är kvalificerad för medicinsk hjälp. Men eftersom det inte finns tillräcklig tillgång så blir jag ofta nekad det, säger han.