Det är den 16 januari 2019 och Jonas Sjöstedt håller presskonferens för att berätta att Vänsterpartiet tänker släppa igenom Stefan Löfven som statsminister, någonting som innebär att januariavtalet blir styrande i svensk politik. Men Sjöstedt är tydlig: om regeringen lägger fram förslag som innebär marknadshyror eller en urholkning av arbetsrätten – två punkter som ingår i januaripartiernas avtal – så lovar vänstern att fälla regeringen. Han är även tydlig med att den klausul som ska hindra V från att få något politiskt inflytande, den som Centerpartiet och Liberalerna har drivit igenom i praktiken redan är meningslös. Det känner sig Sjöstedt trygg i efter att ha diskuterat saken med Stefan Löfven.
Två år senare, i maj 2021, gör Sjöstedts efterträdare Nooshi Dadgostar det tydligt att de röda linjerna fortfarande finns kvar. Ett förslag om marknadshyror kommer att innebära att regeringen tappar Vänsterpartiets passiva stöd och att V i stället kommer att arbeta för att fälla regeringen. Men bara några dagar senare kommer nästa besked. Dadgostar meddelar att hon är för ett regeringssamarbete efter valet 2022 med just Centerpartiet, en av de drivande krafterna bakom både uteslutningsklausulen och de mer nyliberala delarna av januariavtalet. Tidigare har Dadgostar kallat C ”farligast i riksdagen”, och i en intervju med Dagens ETC i oktober 2020 sade hon att partiet vill ”skicka alla pengar i samhället upp till en ekonomisk elit, och slå sönder hela vår välfärd”. Nu säger hon till GP att hon inte ser någon annan väg. Vänsterpartiets tid som passivt stödparti verkar lida mot sitt slut.
– Det finns inga andra möjligheter. Det krävs fyra partier på våran sida, V, S, MP och C, för att regera landet.
Sikta högre
Sedan 2012 har Aron Etzler varit partisekreterare för Vänsterpartiet. Han anser att Vänsterpartiet har haft stort utrymme att påverka politiken under den senaste mandatperioden och pekar på att 60 procent av riksdagsmandaten idag tas upp av högerpartier. Men nästa mandatperiod är det dags att sikta högre, bekräftar han.
– Vänsterpartiet ska ha inflytande efter valet 2022 om det finns förutsättningar, det vill säga om det inte blir Moderaterna som styr med Sverigedemokraternas stöd.
Innebär det att ni vill sitta i regeringen eller tänker ni er en roll som liknar den som C och L har idag?
– Vi är öppna för båda. Det är långt dit och vi behöver ha en massa diskussioner, det kommer att vara en valrörelse där mycket måste debatteras, men vi utesluter inget alternativ.
Men ett nytt avtal motsvarande januariavtalet där V hålls utanför är inte aktuellt?
– Nej, jag tror att vårt aktiva stöd kommer att behövas under nästa mandatperiod och då är det självklart att V ska ha inflytande.
De röda linjerna från 2019 finns kvar, men kan komma att se annorlunda ut efter nästa val, säger Etzler.
– Förhoppningen är att efter en rödgrön valseger 2022 ska partierna kunna prata med varandra, det är ju det naturliga – att man sätter sig och pratar om den politiska inriktningen. Speciellt med den här perioden är att det från början fanns en uttrycklig ambition att V inte skulle få inflytande. Så kan vi inte ha det.
När det gäller ett samarbete med Centerpartiet säger Etzler att det finns frågor där de två kan komma överens.
– Men sedan är det självklart så att vi står långt ifrån varandra i en massa ekonomiska frågor och det märks, det kommer att finnas många politiska debatter där. Men som jag uppfattar det är Centerns syn på ekonomisk politik, den nyliberala skattesänkarpolitiken, föråldrad och på väg ut inte bara i Sverige utan i många länder. Nyliberala idéer är att gå emot tidens riktning, nu behöver vi ställa om ekonomin för att rädda klimatet, skapa nya sorters jobb och hjälpa vården efter den här hemska pandemin.
Möjlighet att agera motvikt
Runt om i landet finns det ett starkt stöd för partistyrelsen bland vänsterpartister. Emil Broberg, ordinarie styrelseledamot i SKR, har sett flera exempel där V och C samarbetar på kommunnivå.
– Om man ser och lär från den lokala politiken kan man ofta hitta vägar fram. Sedan är det alltid svårare på nationell nivå och skillnaderna i synen på hela den ekonomiska politiken och på hur välfärden ska fungera är stora. Det var inte länge sedan Annie Lööf och hennes extrema nyliberalism sågs som den främsta fienden, men nu är fler positiva till henne eftersom hon står upp för sin människosyn.
Hur skulle ett V-samarbete med C egentligen kunna se ut?
– Det är svårt att se. Det är klart att det väl finns frågor där man kan enas och hitta gemensamma ställningstaganden, till viss del kanske det går i flykting- och asylpolitiken, men skillnaderna är enorma när det gäller välfärden och den ekonomiska politiken. Jag tänker att om landet ska styras på ett sätt där vi i V har inflytande gäller det att hitta en styrkeposition som vi kan förhandla från. Socialdemokraterna kommer alltid att gå åt det hållet där de ser en möjlighet att styra, sedan verkar det politiska innehållet vara mindre viktigt – det måste vi lära oss av.
Emil Broberg ser en möjlighet för Vänsterpartiet att agera motvikt mot Centerpartiet när det gäller samarbeten med Socialdemokraterna, någonting han hoppas att väljarna som vill se en mer vänsterinriktad politik tänker på på valdagen.
– Det är då det avgörs hur stark position vi kommer ha i förhandlingarna. Väljarna kommer att få ta ställning om åt vilket håll en S-ledd regering ska luta, S-väljare kan eventuellt behöva rösta taktiskt och förflytta sina röster i den riktning de vill ha. Vill de ha mer vänsterpolitik kanske det inte funkar att rösta på S, då kanske de får rösta V, annars får de C:s politik.
”Samarbeta med alla”
Ingen av de som Dagens ETC har pratat med kan på rak arm nämna några sakfrågor där Vänsterpartiet och Centerpartiet enkelt kan komma överens.
– På Gal/Tan-skalan har vi liberala värderingar gemensamt – vi är mer eller mindre antirasister, vi är för jämställdhet, vi är för hbtq-personers fri- och rättigheter. Men sedan förstörs det i C eftersom de inte kopplar frågorna till ekonomiska villkor, säger Torun Boucher, gruppledare för Vänsterpartiet i Stockholm.
Ändå tycker hon att Vänsterpartiet agerar rätt på riksnivå.
– Vi har länge sagt att vi måste börja prata om de verkliga problemen i stället för att hamna i en pseudodebatt om invandring och brott och straff – vi måste prata om den enorma nedrustningen som regeringen Reinfeldt drog igång. Jag tycker att både Jonas Sjöstedt och nu Nooshi Dadgostar får genomslag och respons när de pratar om sådana ekonomiska strukturer, att folk uppskattar vad de faktiskt säger.
Torun Bouchers motsvarighet i Göteborg, Daniel Bernmar, är pragmatisk i sin syn på Vänsterpartiets möjligheter till samarbete.
– Jag tycker att vi ska vara som vilket annat parti som helst, hitta ett arbetssätt som gör att våra väljares röster får så mycket utfall som möjligt. Vi vill få genomslag för vår politik och måste agera så att våra väljare känner sig representerade.
Han ser inget principiellt fel med att samarbeta med Centerpartiet om det betyder att V får genomslag.
– Som det är nu har vi ju kommit överens om saker med M och KD eftersom det innebar 4 miljarder till kommuner och regioner, så ser verkligheten redan ut. Och på många håll i landet ser det likadant ut.
”V gav sig för lätt”
Tidigare riksdagsledamoten Rossana Dinamarca håller med om att de extra miljarderna till välfärden var en seger, men hon tycker inte att sättet den vanns på är någonting att fira.
– Man har hela tiden varit i beroendeställning till de högerkonservativa för att uppnå någonting. Det har varit en dålig sits att sätta sig i, att göra sig beroende av samtliga partier på högerkanten – inte bara M och KD, utan även SD, vars röster skulle behövas för att driva igenom ett misstroendevotum.
Rossana Dinamarca menar att Vänsterpartiet gav sig för lätt under regeringsförhandlingarna efter valet 2018.
– V hade ett momentum där som jag tycker att de slarvade bort, de gjorde det svårare för sig själva. Det finns ju saker som Vänsterpartiet har varit nöjda med att stoppa under mandatperioden, som kaosprivatiseringen av Arbetsförmedlingen, men att stoppa dålig politik kan ju inte vara det enda målet. ”Utan oss hade det blivit sämre” är inte heller riktigt en politisk ambition. Ett parti som säger sig vilja göra samhällsomvälvande förändringar kan inte nöja sig med att fila kanterna på ett bord.
Hon tycker att det är problematiskt att det pratas så mycket om hur makten ska fördelas efter valet i stället för hur V ska få ett så starkt mandat som möjligt för sin politik.
– Givet det politiska landskapet borde V vara betydligt större. Vi har ingen socialdemokrati längre – där finns ett stort utrymme för V utan att partiet för den sakens skull behöver följa efter åt höger. Det viktigaste är att skaffa ett så starkt mandat som möjligt, då vet jag inte om det är det bästa att säga att man kan tänka sig att sitta i regering med C. Jag hoppas att man inte gör om samma misstag. Skit i att prata om regeringsmakten, skaffa ett så starkt mandat som möjligt och slarva sedan inte bort det när den dagen kommer.
Finns det sakfrågor där C och V kan komma överens?
– På rak arm kan jag inte komma på någonting, det är lättare att hitta frågor där de absolut inte är överens som är viktigare. Sedan har Annie Lööf profilerat sig som en slags huvudmotståndare till Jimmie Åkesson. Om jag vore borgerlig eller skulle uppmuntra mina borgerliga vänner som aldrig skulle rösta vänster att rösta på någon så visst, välj Annie Lööf. Men krocken med Vänsterpartiets syn på arbetsrätten är enorm. Hon säger också saker som kan upplevas som att hon står upp för jämställdhet, men i handling är hon ändå för en politik som har bidragit till att öka klyftorna.
Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, ser Vänsterpartiet som ett parti som idag mår ganska bra. Dessutom har de mindre att förlora i eventuella regeringsförhandlingar än många motparter.
Anders Lindberg menar att Vänsterpartiet verkar ha hittat sin roll i politiken.
– Det är min generella bild, att de mår bra. Om det stämmer eller inte kommer vi att se. Vänsterpartiet är ofta ett parti med gott humör, men det växlas inte alltid ut i valframgångar. Som parti har V en väldigt stark självbild av att de har rätt, vilket gör att de ofta på sluttampen tar i för mycket. I EU-valet fick de problem efter SVT:s avslöjande om att Malin Björk tog ut traktamente i Bryssel. Partiet kunde inte riktigt hantera det och få bort det från dagordningen, eftersom de såg det som att det var andra som hade gjort fel.
Men inte heller Anders Lindberg kan se att det finns några frågor som Vänsterpartiet och Centerpartiet faktiskt kan enas om.
– Nej, det gör jag inte egentligen. Man kan symboliskt enas om vissa miljöfrågor och någon form av antirasistisk agenda, men båda partierna anser att höger-vänsterskalan är fundamental och där finns inga beröringspunkter mellan dem. Från Centerpartiets håll kan de omöjligt säga att de öppnar för Vänsterpartiet innan valet. Men sedan, allt eftersom att statsministerkandidaterna faller i voteringarna så kommer det sluta med att de sitter där och ska välja mellan Kristersson och Löfven och då tror jag att de väljer Löfven. Om inte Ulf Kristerssons sida får egen majoritet.
Ingen passiv roll
Det mesta pekar på att det blir en regeringsbildning som liknar den som följde förra valet, tror Anders Lindberg.
– Men av det jag hör låter det inte som att V tänker acceptera den passiva rollen de har idag, då hamnar C och V i ett chicken race. Jag bedömer att V har starkare kort där än C, för V kan tänka sig att sitta i opposition, men C har ingenstans att ta vägen. Alternativet är att Jimmie Åkesson och hans tjänstemän får direkt tillgång till Rosenbad, det vill inte C.
Enligt Anders Lindberg är frågan om att hålla SD borta från makten avgörande.
– Det som finns är ett mycket starkt gemensamt intresse av att hålla SD borta medan den högerpopulistiska vågen fortsätter. Sedan tror jag att den vågen kommer att lägga sig, det handlar om att det demokratiska Sverige måste övervintra det som återstår. Man kan inte slarva med regeringsfrågan 2022.