Till tonerna av Aviciis ”Levels” stegade Magdalena Andersson upp på kongresscenen i Svenska mässan i Göteborg. Busvissel, glädjerop och ett taktfast applåderande, som om åhörarna skulle börja dansa vilken sekund som helst. Där stod hon, Sveriges nästa statsminister! En socialdemokratisk kvinna med hela partiet bakom sig.
Men det dröjde inte länge förrän glädjeyran lagt sig. Magdalena Andersson var visserligen vald, men att byta partiordförande innebär inte per automatik att hon också är Sveriges nya statsminister. Först krävs att en majoritet i riksdagen tillåter det. Och 50 mil från S-kongressen i Göteborg gjorde Nooshi Dadgostar det tydligt att de inte kan ta Vänsterpartiets 27 röster för givna. Det handlar inte bara om att en person byts ut mot en annan. En Stefan mot en Magdalena. Ska Vänsterpartiet släppa igenom Magdalena Andersson krävs förhandling, sa Nooshi Dadgostar i Aktuellt-studion. Ett samtal räcker inte.
– Nej, självklart måste vi komma överens. Det är ett helt nytt politiskt läge. Nu är det fyra partier som efter sin egen styrka måste få igenom sina frågor. Det är ett blankt papper nu, för det är en helt ny konstellation, januariavtalet är borta, det är nya partier som ska sätta sig och då måste alla ge och ta.
”Två alternativ”
Dagarna som följde lät på samma sätt – Vänsterpartiet kommer inte säga ja till Socialdemokraterna utan att få någonting tillbaka. Magdalena Andersson kontrade med Ulf Kristersson-hot.
– Vänsterpartiet har ju två alternativ. Antingen accepterar man mig som statsminister, eller så accepterar man Ulf Kristersson, som då skulle leda den mest konservativa regering som Sverige någonsin haft, sa hon i en intervju med SVT.
Och inte bara det, kan Vänsterpartiet verkligen med att sätta stopp för Sveriges första kvinnliga statsminister, frågade en mängd socialdemokrater som Annika Strandhäll, Margot Wallström och de före detta statsråden Lena Hjelm-Wallén och Ingela Thalén. Men inget tycks bita på Nooshi Dadgostar. Vänsterpartiet måste få förhandla. Ansvaret för att Sveriges ska få en kvinna som statsminister, och en regering som inte är högerkonservativ, är socialdemokraternas.
– Det är väl så för alla partier som vill ha regeringsmakten, de måste själva skapa stöd för en regering, eller i det här fallet en statsminister. Och vill man ha ett partis stöd får man förhandla. Jag tycker att det är tydligt att nästan alla har förstått det, utom möjligtvis sossarna, säger vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler.
Och riksdagskollegorna verkar stå bakom partiledningen. Samtliga av dem Dagens ETC pratat med tycker att det är rätt att ställa krav.
– Socialdemokraterna verkar ha en bild av att Vänsterpartiet stöttar allt sossarna gör, men de måste förstå att det inte fungerar så. De har inga problem att förstå att de måste förhandla för att få med sig Centerpartiet, men de måste inse att det samma gäller oss. Det klart att vi måste ställa krav på förhandling, att vi måste få inflytande på riktigt nu om vi ska kunna ge vårt stöd, säger Linda Snecker, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet och riksdagsledamot.
Nytt parlamentariskt läge
Några dagar innan beskedet att det kommer bli förhandlingar är frustrationen tydlig bland vänsterpartisterna:
– Det får vara nog med att Socialdemokraterna tror att våra röster är gratis, att de alltid kan räkna med oss. De måste förstå att vi är jämbördiga med Centerpartiet, och att de måste förhandla även med oss, säger Birger Lahti, riksdagsledamot från Norrbotten.
Riksdagskollegan Håkan Svennerling håller med.
– Vi befinner oss i ett nytt parlamentariskt läge efter januariavtalets ihopfallande. Det måste Socialdemokraterna inse nu.
Medan socialdemokraterna varit oförstående, och menat att det ju bara gått 17 veckor sedan Vänsterpartiet accepterade en socialdemokratisk minister, menar vänsterpartisterna att det inte alls är samma läge som i somras. Då kunde de acceptera en S-regering eftersom förslaget om marknadshyror drogs tillbaka. Nu finns inget januariavtal längre, och Liberalerna är ute ur spelet. Istället är det Vänsterpartiets röster som krävs.
– Vi har 27 röster, Centerpartiet 31. Det är ingen större skillnad. Det enda rimliga är att båda partierna får inflytande, säger Linda Snecker.
Att försöka få partiets stöd genom att lasta dem för en eventuell högerregering, tycker hon är illa.
– Sättet de har, att beskylla oss för att inte ta ansvar, att det är upp till oss om vi får Ulf Kristersson som statsminister, och samtidigt inte verka förstå att vi också vill ha inflytande, det tycker jag är oförskämt. Dessutom skulle vi så klart inte rösta för en moderatregering. Vi har röstat ner Ulf Kristersson två gånger, det skulle aldrig bli fallet att han röstas igenom.
Ses som stödhjul
Linda Snecker säger att hon inte direkt hade förhoppningar om att inställningen till Vänsterpartiet skulle ändras när Magdalena Andersson tog över. Synen på Vänsterpartiet som stödhjul sitter för djupt. Det samma säger Daniel Bernmar, gruppledare för V i Göteborg.
– Socialdemokraterna i hela landet har en resa att göra när det kommer till att förstå att det enda rimliga är att ha normala relationer också till Vänsterpartiet. Vill man ha våra mandat behöver man prata med oss.
Oviljan att göra det beror till stor del på Centerpartiet. Annie Lööf har varit tydlig med att förhandlingar med V är uteslutet för henne. När det gäller budgeten har hon varit ännu tydligare – om Socialdemokraterna förhandlar budget med Vänsterpartiet, då kan de inte räkna med Centerpartiets stöd. Men att låta Centerpartiet dikterar villkoren är orimligt, menar Aron Etzler.
– Det är uppenbart, precis som med marknadshyrorna kan du inte lova saker som du inte har stöd för i riksdagen. Då bygger du ett luftslott. Det gäller även nu. Alla som kan räkna vet hur mandatfördelningen ser ut, säger Aron Etzler.
Han tror att Socialdemokraternas inställning till Centerpartiet till stor del handlar om att de vill knyta partiet till sig. Och att det finns en liten rädsla för att bli lämnade. Att Ulf Kristersson ska fånga in dem i sin famn igen.
– Jag tror att Socialdemokraterna har inbillat sig att Centerpartiet har ett till alternativ. Men även, rent historiskt, för att kunna få ihop en koalition och kunna regera har Socialdemokraterna alltid försökt binda partier till sig. Just nu är det överordnade målet att binda C till sig, trots att det är ett parti som på väldigt många sätt står långt ifrån dem politiskt.
Klart med förhandlingar
Den här gången ser det också ut att ha lyckats. I onsdags, efter att uppgörelsen om skogen och strandskyddet blev klar, meddelade Annie Lööf att Magdalena Andersson kommer släppas fram som statsminister. Och två dagar senare, på fredagsförmiddagen, blev mötet mellan Nooshi Dadgostar och Magdalena Andersson av. På väg in till mötet betonade vänsterledaren återigen att hon kräver förhandlingar och ett avtal, och en dryg timma senare blev det klart – förhandlingar väntar. Men vad de kommer att leda till återstår att se. Nooshi Dadgostar har sagt att hon vill prata pensioner, sjukförsäkringen och trygga jobb på arbetsmarknaden.
Liknande förslag har partiet fört fram i en kravlista inför budgetförhandlingen. Redan i augusti skrev Nooshi Dadgostar och Ulla Andersson en debattartikel i DN att de vill se satsningar på välfärden. Bland annat vill de att varje skattesänkning i budgeten ska motsvaras av en minst lika stor skattehöjning, att taket i sjukpenningen ska höjas, liksom garantipensionen. A-kassan ska förstärkas, de tillfälliga karensreglerna bli permanenta. Klassisk vänsterpolitik. Och, menar Linda Snecker, politik som Socialdemokraterna inte borde ha svårt att skriva under på.
– Det borde inte vara svårt för ett parti som Socialdemokraterna att förhandla med Vänsterpartiet om ett mer rättvist Sverige, om att gå med på att de som har mest kapital inte ska få skattesänkningar, om att pensionärer och ensamstående ska få det bättre. Det borde inte skava för ett socialdemokratiskt parti.
Tuffare efter partiledarbyte
Om, och i så fall hur långt, Magdalena Andersson och Socialdemokraterna kommer gå Vänsterpartiet till mötes återstår att se. Likaså hur fast Nooshi Dadgostar kommer stå vid sin hållning. Att partiet inte längre böjer sig för Socialdemokraterna visade de redan i somras. Rossana Dinamarca, som satt i riksdagen för V i 16 år, och i partistyrelsen och det verkställande utskottet fram till 2018, är övertygad om att partiledarebytet, ja kanske inte att Stefan blivit Magdalena, utan att Jonas har blivit Nooshi, har stor betydelse.
– Vi har varit lite fega, men tack och lov har det förändrats i och med ledarskiftet. Partiledningen insåg att om vi inte vill användas som dörrmatta måste vi nog agera. Att sätta stopp för marknadshyrorna genom att fälla Löfven var helt rätt, precis som det är rätt att kräva att få förhandla nu. Med Jonas Sjöstedt som ledare tror jag inte att det hade hänt, säger hon.
Rossana Dinamarca menar att Vänsterpartiets tidigare ängslighet har levt kvar sedan förra mandatperioden. När Socialdemokraterna nobbade V och inte ville ha med dem i regeringsunderlaget efter valet 2014 blev strategin att visa sig statsmannamässiga.
– Det blev en tid där vi behövde visa oss regeringsdugliga, visa att vi var värda att prata med. Och vi hade ju förhandlingar med S och MP, med resultatet att vi fick gå ut och presentera vissa av uppgörelserna som våra vinster. Men de här fyra åren gjorde oss lite fega. Det levde kvar sedan när regeringen släpptes igenom efter januariavtalet.
Hon tror att det också stärkte Socialdemokraternas uppfattning om att Vänsterpartiet hänger på. Trots nobben kommer de lunkande där bakom till slut. Men nu tycks den tiden vara förbi. Och kanske har också Socialdemokraterna insett det. Nooshi Dadgostars krav har gett resultat. För första gången på flera år har Vänsterpartiet bjudits in till förhandlingar.
