Mitt uppdrag var att på ett ickestereotypt sätt porträttera personer med kognitiva funktionshinder, och därför hade jag blivit tipsad om Uttervägens hjältar. Men vad jag mötte var någonting mer än bara normbrytande. Det jag mötte var en känsla av en revolution.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
– Det har aldrig handlat bara om träning, säger boendehandledaren Cilla Brönemyr.
Hon har varit med på Uttervägen sedan gruppboendet startade för ungefär tre år sedan. Cilla visste – med erfarenheter från sitt tidigare jobb på Tjärbrännarvägen på Gimonäs – vilka effekter fysiska aktiviteter tillsammans med de boende har för arbetsgruppen. Arbetsklimatet förbättrades, de boende mådde bättre både psykiskt och fysiskt – men framför allt kom personal och boende varandra närmare.
Som Cillas kollega Elin Hardeland uttrycker det – man tar bort ”vi och dem”–tänket.
– Vi gör det tillsammans, och när vi säger det, så är det tillsammans på riktigt, säger Elin Hardeland.
Vann pris på idrottsgala
Men det var hinderbanetävlingen Toughest som kom att göra Uttervägens hjältar kända för en större skara. Förra året fick de ett rejält genomslag i media när de överraskande tog sig igenom den nio kilometer långa banan och över de 40 hindren.
Senare på Umeå idrottsgala vann de dessutom pris för Årets prestation – en kategori där de tävlade mot ”normalstörda”, som det brukar kallas på Uttervägen.
Nina Johansson är en av Hjältarna, och hon berättar att hon trivs med att ha blivit något av en kändis. Numer händer det att de får glada tillrop från folk som kommer fram och säger hej.
– Det känns kul att det finns folk som har Downs syndrom som får vara kända, det ger oss en chans att visa hela världen vad vi är bra på. Vi kan också klara av saker och ting och får ses som normala, säger Nina Johansson.
Positiva effekter
När jag träffade dem i maj höll de än en gång på att träna inför att springa Toughest. Som journalist ska man vara opartisk och objektiv, men jag ska erkänna att jag blev imponerad av vad jag mötte och jag bestämde mig direkt för att bevaka resan mot tävlingen. Deras metod lät vettig, och framför allt medmänsklig. Det ska dock sägas att jag inte är utbildad socionom eller fysioterapeut, så min bedömning om vad som funkar ska inte användas för att fälla något avgörande. Däremot så vittnar både personal och föräldrar till Hjältarna om att det har haft väldigt positiva effekter i vardagslivet.
Självförtroendet har stärkts, de kan hantera motgångar och kritik på helt annat sätt, de har blivit bättre på att samarbeta och vågar ta större plats i sociala sammanhang.
– Vårt uppdrag är att ge dem redskap för ett självständigt liv. Med självständighet menas praktiska saker som att kunna laga mat och städa, men större fokus borde egentligen ligga på den sociala biten. Hur mycket vi än tränar på att laga korv stroganoff så kommer de fortfarande inte ens att kunna handla mat om vi inte har lärt dem hur man tilltalar kassörskan i butiken. Det börjar i träningen, säger Elin Hardeland.
– Genom att göra fysiska aktiviteter tillsammans interagerar man som grupp och då får man de sociala bitarna på köpet, säger Cilla Brönemyr.
Eller som Nina Johansson säger:
– Det är skönt att övervinna sin egen rädsla som man haft och bli bättre på det.
Ribban ska höjas
Efter att ha följt dem i nästan fem månader blev tävlingsdagen en mäktig upplevelse även för mig. Över tid har jag fått en bild av allas styrkor och svagheter, och jag fick se hur alla överträffade sig själva på något sätt.
Frida, som får panik av lera, vadade genom ett nästan hundra meter långt lerbad. Nina bar en 20 kilos sandsäck över axeln och marscherade utan problem. Jocke svingade sig i ringar som vilken tv-gladiator som helst.
Hanna, som hade det supertungt förra året, sprang den här gången längst fram och höll uppe tempot för hela gruppen. Och Linus som verkligen inte gillar höjder hoppade fyra meter ner i ett iskallt vattenbad.
Cilla och Elin menar att utvecklingen från förra året har varit enorm. Siktet är redan inställt på nästa Toughest, som går av stapeln i maj. Men tills dess ska ribban höjas.
– Målet är inte längre bara att vi ska ta oss runt. Vi ska fortsätta att utvecklas, säger Cilla Brönemyr.
