Den stora utmaningen på klimatmötet i Katowice

Men vem lyssnar?

Inte är det Svenska Dagbladets ledarskribent Lydia Wålsten i alla fall. Hon tar i stället fasta på en i högerns ekokammare numera vältummad rapport från Timbro, ”Effektiv klimatpolitik?”, för att förklara att Parisavtalet inte är kostnadseffektivt.

Wålsten är på intet vis ensam – argumentationen har utgjort hörnstenen i Moderaternas retorik i klimatfrågan under valrörelsen och återges i kaxig ton och varierande tappning på borgerliga ledarsidor sedan en tid tillbaka.

Huvudbudskapet är att varje inhemsk klimatåtgärd är slösaktig. Vi kan fortsätta som förut – om vi investerar i energieffektiviseringar och minskade utsläpp utomlands.

Exakt vilka investeringar det rör sig om skriver inte Wålsten. Gissningsvis handlar det om åtgärder liknande den Naomi Klein nämner i boken ”Det här förändrar allt”, som att ”betala en stam av urbefolkning för att sluta hugga timmer i en skog i Papua Nya Guinea för att väga upp utsläppen av ett kolkraftverk i Ohio”. Det vill säga – låt någon annan betala när du smutsar ner.

Eller är det åtgärder som FN:s handel med utsläppskrediter, där oljebolag i Nigerdeltat har fått betalt för att sluta elda upp den gas som blir över vid oljeutvinning trots att uppeldandet har varit förbjudet i landet sedan 1980-talet, och där kinesiska och indiska kylskåpstillverkare kan ha uppmuntrats till att använda farligare växthusgaser till sina produkter än nödvändigt, för att tjäna pengar på att förstöra de biprodukter som bildas vid tillverkningen? Jag är inte säker.

Men nog får man ge Wålsten en poäng: Parisavtalet är inte tillräckligt. Det är, som många konstaterade när avtalet skrevs under, en önskelista snarare än en plan, och ger sig inte in i krav som blir obekväma för undertecknarna trots stora ambitioner.

Faktum är att avtalet säger mycket lite om vilka hinder som står i vägen för att minska utsläppen, och hur vi tar itu med dem. Ett stort problem ligger faktiskt i utformningen av de frihandelsavtal som är så omhuldade av den Timbrohöger som Lydia Wålsten tillhör.

Ett chockerande faktum är att även om koldioxidutsläppen också tidigare ökade varje år, så var det fråga om en långsam ökning under 1990-talet. Mellan 2000 och 2008, när frihandelsavtalens juridiska konsekvenser hade börjat slå igenom, handlade det om 3,4 procent om året, och nu har de parkerat sig på en högre nivå. FN:s klimatpanel har också konstaterat att ”en växande andel utsläpp kommer från tillverkning av produkter som inhandlats över internationella gränser”.

I en rapport konstaterar Institute for Agriculture and Trade Policy att länder som försöker utforma program för att på lokal nivå minska sina utsläpp redan har stött på juridiska problem på grund av avtalen, vilket har strypt många projekt i sin linda. Ett exempel är Indiens inhemska program för solceller, där paragrafer i frihandelsavtal har använts mot lokala protester eller egna initiativ för grön utveckling. Ett annat är satsningen på grön energi i kombination med lokala jobb i kanadensiska Ontario.

Naomi Klein konstaterar också att det är symtomatiskt att Danmarks ambitiösa vindenergiprogram kom att genomföras på 80-talet, innan frihandelsavtalen hade börjat få verkan. Hade satsningen gjorts idag hade den varit oförenlig med de globala avtalen. De globala förhandlingarna i Katowice kan bli verkningslösa på grund av globala förhandlingar inom WTO.

Det här vet Timbrohögern. Egentligen. Men den vet också att om något proklameras tillräckligt ofta och med tillräckligt stort självförtroende spelar statistik och faktauppgifter ingen roll. Det är det som är poängen med propaganda.