Elisabeth Lovén har lidit av reumatism i 28 år, men aldrig låtit sjukdomen hindra henne. När smärtorna var för stora för den utlovade picknicken med barnen målade de träd och blommor på tapetrullar och hade picknick hemma i vardagsrummet istället, berättar dottern Josefin Säfström, 26, som knappt förstod att mamman hade en kronisk sjukdom under uppväxten.
Det var först vid millennieskiftet Elisabeth Lovén tvingades vara borta från jobbet i perioder. 2005 tog det helt stopp. Läkaren bedömde hennes arbetsförmåga till noll och hon sjukskrevs på heltid.
– Då hade jag till slut accepterat att jag var riktigt sjuk, men trodde fortfarande att det fanns någon som tog emot en, ett skyddsnät, när det inte gick att arbeta längre, säger hon.
Arbetsgivaren höll dörren öppen om hon skulle kunna komma tillbaka men några år senare stod det klart chanserna var små. Sjukbidrag var aldrig aktuellt – trots prognosen – och hon beviljades sjukpenning.
– När beskedet om utförsäkring kom trodde jag, naivt, att jag skulle få ersättning retroaktivt för de tre månadernas inkomstbortfall eftersom jag fortfarande var sjuk, berättar hon.
Tack vare att hon då var gift klarade hon den första utförsäkringen, men förstod snart att ingenting utbetalades retroaktivt trots att hon även efter de tre månaderna var för sjuk för att jobba.
– Jag fattade det inte. Jag tänkte på hur andra sjuka utan stöd från anhöriga skulle klara sig, säger hon.
”Dörren slog igen”
Vid tiden för den andra utförsäkringen hade hon skilt sig. Hon lyckades ordna en lägenhet med varsitt rum åt de två barnen som bodde hemma, då 11 och 13 år. Själv sov hon i en stor garderob.
– Jag var så glad att jag grinade och hade lagt upp en budget för att klara det på sjukpenningen, berättar hon.
Då kom brevet. Elisabeth skulle utförsäkras om tio dagar.
– Den smällen glömmer jag aldrig. Det går inte att beskriva känslan. Jag satt på Försäkringskassan och bölade med en känsla av ren panik. En främmande person lotsade mig till socialkontoret, berättar hon.
Socialbidraget täcker mat och hyra. Alla andra räkningar läggs på hög. Efter tre månader och med en ekonomi i ruiner fick hon tillbaka sjukpenningen.
– Efter en tid ringde handläggaren från Försäkringskassan och sa att jag hade missat ett möte, hon hade sökt mig på telefon vilket samtalslistor visar inte stämmer.
Som straff drog de in en månads sjukpenning.
– När jag precis börjat komma på fötter drogs mattan undan igen. Jag såg att det aldrig skulle gå.
Hon tvingades säga upp lägenheten och flytta från Tierp till en släkting i Sundsvall, långt från de minderåriga barnen som bor hos pappan.
– Dörren slog igen. Jag hörde inte till längre. En skribent i en tidning skrev om ”sjukskrivna och andra utslagna”, vi och de, nu var jag en av ”de”, säger hon.
”Ingen väljer att bli sjuk”
Idag orkar hon knappt gå ut och umgås inte med gamla vänner. Hon har utvecklat depression och tendenser till social fobi.
– Jag brukade vara en snabbtänkt, positiv och kreativ människa som inte lät mig nedslås. Nu blir jag rädd om jag ser ett kuvert innanför dörren. Mina barn känner inte igen den jag har blivit, säger hon.
De yngre barnen träffar hon knappt längre.
– Jag längtar efter dem, men har ingen bostad och kan inte ens köpa en tröja till dem. Det är ensamt, men jag vill inte dela min oro med mina barn. Jag vill komma tillbaka, vara glad som jag brukade vara, säger Elisabeth.
Dottern Josefin pluggar i Stockholm. Hon känner sig maktlös.
– Det är tungt att se mamma brytas ner, hon som varit så social och stark. Ingen väljer att bli sjuk. Det ska inte hänga på hur välbeställd du är om du ska klara dig, säger hon.
– De fysiska smärtorna, operationerna och rörelsehindren kunde hon klara av. Men inte att bli helt utlämnad. Det är utförsäkringarna som har knäckt mamma, säger Josefin.
