Utan klass slipper vi vara överklass

Klass. Ett ord som vi alla vet vad det betyder men som vi alltför sällan använder. Ordet anses förlegat och onödigt aggressivt. Den som använder ordet klass är dessutom per definition kommunist. Om det inte är första maj förstås. Då kan till och med en högersosse ta ordet i sin mun och känna sig lite varm i magtrakten. Men då är det inom ramarna för en tradition; en kulturell företeelse. Ungefär som nubben på midsommar, raketerna på nyår eller rödkålen på julafton.

Resten av året tycks emellertid ordet förpassat längst bak i ordförrådsgarderoben. Det är omodernt, tråkigt och ofruktbart att tala om klass. I stället använder vi andra ord för samma företeelser. Vi pratar om gentrifiering, resurssvaga, strukturella problem och fördelningspolitiska åtgärder. Vi använder en hel massa olika ord för att tassa runt klassfrågan och vi uppfinner en rad nya begrepp för att grumla klassperspektivet.

När vi slutar benämna ting och företeelser med namn som gör dem tydliga gör vi nämligen det av en anledning. Anledningen är att det finns någonting att vinna på det. Om vi suddar ut begreppet klass, vad finns då kvar? Vad finns att vinna? Jo, ett ljuvt självförhärligande enkelt liv för den stora massa som kallas medelklass. Och vem vill inte ha det?

Det är trevligare att tänka sig att ”vi bara ääälskar gröna promenadstråk och områden med många barn, det var därför vi flyttade till Sörby” än att tänka att vi hade råd att välja det här medelklassområdet eftersom vi är medelklass.

Det är lättare att hävda att ”vår livsstil gör att Linas vegetariska matkasse passar oss så bra” än att säga att vi har tillräckligt med pengar för att slippa tänka, handla och planera käk. (Laga gör vi dock gärna fortfarande eftersom vi nyligen belånade huset igen, gjorde om köket och satte in en induktionshäll).

Det är mysigare att tro att grannen har låtit bli att skaffa bil för att de är miljömedvetna och älskar att cykla än den trista vetskapen om att de har gjort det för att de inte har råd med en. (Eller grannen förresten, sådana typer har vi nog inte som grannar, jag menade nog kusinen eller kollegan).

Det är förbannat mycket mindre ångestframkallande att föreställa sig att en valde just den där förskolan för just den där trevliga montessoriinspirerade pedagogiken de använder. Hellre det än att våga se att man valde den för att föräldrarna där har samma anorak som vi, samma utbildningsnivå och samma hudfärg. (För vi – om någon – är ju FÖR integration.)

För om inte klass finns så har vi ju ”valt” en bra skola för våra bra barn medan andra av okänd anledning har ”valt” en dålig. Utan klass har vi ”valt” att utbilda oss medan andra ”valde” att strunta i det. Om ingen vet vad klass betyder kan man lätt tro att det är vårt stora ömmande djurvänliga hjärta (och absolut inte vår plånbok eller självbild) som gör att vi bara väljer svenskt viltkött och ägg som under glada tillrop har ruvats på stora öppna ytor av sprättande eko-märkta hönor. Folk som väljer billiga burägg är bara snåla djurhatare. Det vet ju alla.

För gemene person verkar det lätt att låtsas som att klass inte finns längre eftersom ingen talar om det och ingen nämner fenomenet vid sitt rätta namn. Att benämna saker med dess rätta namn är att ge människor makt. Och för många människor med makt får vi liksom inte plats med. ”150 000 människor kan faktiskt inte alla bo i Rynninge bara för att de vill det”, säger den som bor i Rynninge. ”Tänk om alla kineser hade varsin bil! då går jorden under, vi bara måste ställa om”, säger den miljömedvetne som just köpt en ny miljöbil.

Om klass inte finns är medelklassen fina människor som har gjort kloka ”individuella” och miljömedvetna val till sig och de sina. Inte människor som har det lite bättre än andra på andras bekostnad. Det vore tråkigt att vara en sådan. Typiskt överklass. Väldigt icke-PK faktiskt.