”Utan diagnosen hade skolgången blivit mycket värre”

Siri Frejd minns hur hon som liten kunde bli så rasande arg att allt liksom bara svartnade. Och hon minns hur hon kände sig annorlunda när hon började skol­an. Hur det kändes obekvämt att prata med klasskompisarna, att hon inte kunde fokusera på vad lärarna sa. Men de tidiga skolåren var förståelse för att hon inte hängde med liten.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Oftast kändes det som att lärarna inte förstod att jag faktiskt försökte så gott jag kunde. Det var som att de dumförklarade mig. Då blev det så att jag själv började ifrågasätta mig, och tänkte att jag var dum och annorlunda, säger hon.

”Det finns ingen forskning”

Siri Frejd var aldrig särskilt stökig i skolan. Hon bråkade inte och sprang inte runt och stojade. Men hemma kunde hon däremot få utbrott. På så sätt liknar hon många andra av flickorna med adhd-diagnos, menar Svenny Kopp, specialist i barn- och ungdomspsykiatri.

– De kan vara jättejobbiga hemma, men i skolan visar de inte det. De är inte utåtagerande på samma sätt som pojkar, säger hon.

Just det gör att det ofta tar längre tid att upptäcka att en flicka har adhd. Kunskapen om deras beteende är betydligt lägre än kunskapen om pojkars beteende.

– Det finns ingen forskning när det gäller flickor och adhd, de har varit helt utelämnade ur forskningen. Även om kunskapen om flickor har blivit bättre de senaste åren är den fortfarande alldeles för bristfällig. Det gör att många flickor inte får sin diagnos förrän de är tonåringar, och då kan de redan ha hamnat snett, säger Svenny Kopp.

Kändes olustigt i början

För Siri Frejds del såg hennes mamma till att hon hamnade i kö för att få en utredning när hon var elva år. Två år senare hade hon fått sin diagnos.

– Min mamma har alltid stått på sig om att jag ska få den hjälp jag behöver, och alltid sett till att saker faktiskt händer. Hade hon inte gjort det vet jag inte om jag fått någon diagnos alls. Det hade nog dröjt i alla fall, säger Siri Frejd.

Precis när hon fått sin diagnos tyckte hon att det kändes ganska olustigt. De fyra bokstäverna var ett bevis för att hon faktiskt var annorlunda. Men idag tänker hon inte så längre.

– Utan diagnosen hade skolgången nog blivit mycket värre. Det har alltid varit jobbigt, men jag har i alla fått hjälp och jag har fått terapi och fått prata med psykologer som lärt mig hur jag ska hantera min adhd. Dessutom vet jag ju nu att diagnosen faktiskt för något bra med sig också. När jag väl är intresserad av något har jag mer energi än många andra att fokusera på just det.