Gruset knastrar skarpt under Göran Cajhagens fötter. Det är hett, den skånska sommaren pumpar på full volym, och det går inte snabbt, mer ryckigt. Ryggen har pajat på ålderns höst efter ett långt arbetsliv. Senast som telefaxreparatör på Telia. ”Jag var med när de introducerades, det var fina grejer då”, minns 74-åringen med värme.

I minneslunden är urnorna med hans sambo och mor nedgrävda. Göran, som bor en ynka bit ner längs byvägen från kyrkan, brukar komma hit och sitta på bänken under trädet, njuta av friden och tänka på de nära som gått ur tiden. Nu vill han flytta på sambon och mamma. Gräva upp dem. Lägga dem någon annanstans. Eftersom det här på Börringe kyrkogård också blivit en avdelning för muslimer. Och Göran vill inte att hans släkt ska dela mark i efterlivet, med just muslimer.

– Nej, det är ett folk för sig. Jag tycker inte om dem. Deras kultur är farlig. De kör lastbil som dödar på gågatan. Och hugger ihjäl människor i Småland. Kastar kvinnor från balkongen. Det är mycket sånt hela tiden, som man kan läsa om i tidningar och se på tv, säger Göran, alltmedan han långsamt tar sig fram mot den stötande gräsplätten.

Fyra procent av kyrkogården

I byn runt 1700-talskyrkan lever ett hundratal själar. De äldre försvinner en efter en och ersätts av yngre familjer på jakt efter lantlivet. Hela Börringes distrikt, på landsbygden mitt mellan Svedala och Skurup, rymmer totalt 600 personer. Trots att E65:an mullrar högt utan slut bortom träden var det hit Göran valde att flytta 1975 då han tröttnat på storstadens myller.

– Jag ville ha lugn och ro. Och det fick jag. Men nu blir det väl ändring på det. Titta, de har styckat av en bra bit av kyrkogården där uppe i hörnet!

Göran pekar på en än så länge tom gräsmatta, enligt kyrkans beräkningar fyra procent av den totala begravningsytan, och berättar att det här har de kristna byråkraterna mörkat. Att de muslimska planerna har man smugit med och bara genom omvägar, som han inte kan avslöja, läckte det ut.

– Jag reagerade på en gång. Undrade om församlingen är helt dumma i huvudet. Nu har jag gått ur kyrkan efter ett helt liv som medlem. Jag blev arg. Och det är jag fortfarande, jag ger inte upp. Jag ska stoppa det här och står upp för min åsikt. Det är så fint här på kyrkogården. Än så länge.

”Hela byn tycker som jag”

Sydsvenskan, och sedan SVT, var först med att rapportera om kampen mot att muslimer ska jordfästas i Börringe. En protestlista på 60 namn har lagts till kyrkorådets offentliga handlingar – betänk då att det inte ens bor 100 människor i kyrkbyn. Efter det säger den stridslystne pensionären att ytterligare ett 20-tal människor ringt honom för att få krita dit sina namn i motstånd, en del sådana som lämnat bygden men som har kvar minnen och avlidna. Och Sverigedemokraterna i Svedala har uttalat sitt stöd. Om han fått någon skit? Nej, inte alls.

Det Göran och de 80 medprotestanterna är rädda för är att den svenska miljön och kulturen, det svenska lugnet, allt det går förlorat. Muslimerna ska ligga med huvudet mot Mecka, vilket blir snett och fult i Börringe, och de bygger hemska små hus på de utspökade gravarna. Han berättar att en bekymrad man, anställd på Malmö kyrkogård, ringt honom och berättat hur det går till på muslimska begravningar. Det ska, kort sagt, vara ett sjujävla liv med horder av sörjande. Det är skillnad på det kristna temperamentet – där den sista resan är lugn och stilla – och deras, där man gapar och skriker, tycker Göran. Och Börringe by kan inte ta emot hundratals bilar fyllda med människor som har ”en kvinnosyn helt under isen, det vill vi inte ha här”.

– De döda är inte skadliga. Utan det är de levande som ska fira sina döda, de är farliga. Hela byn tycker som jag. Muslimer hör inte hemma här om jag ska vara ärlig. Det bor inga sådana i byn utan de bor i Svedala. Då kan de begravas där. Vi ska inte behöva ta hand om dem när de är döda, suckar Göran.

Det är fullt i Malmö

Anledningen att muslimer när de i framtiden dör hamnar i Börringe, trots att där inga bor, är ren, klassisk svensk förvaltningsformalia. Som bygger på att kyrkan på statligt uppdrag ska se till att alla svenskar, oavsett tro eller icketro, får sig en sista vila. Den muslimska sektionen på Östra kyrkogården i Malmö är full. Även om man nu håller på att utöka med ytterligare 1 400 platser så kommer de att behövas för de egna lokalborna. Därför har Malmö sagt upp det avtal man haft med alla omkringliggande församlingar.

Så från och med nu om du är en muslim bosatt i Svedala församling – huvudorten Svedala, Börringe, Törringe, Västra Kärrstorp och allt däremellan – så är det också i den församlingen du kommer att begravas. Och kyrkan har kommit fram till att för minsta möjliga peng och med minsta möjliga ansträngning, då passar Börringe kyrkogård bäst eftersom man där redan äger mycket mark man inte skissat på att behöva använda på den här sidan evigheten. Lite häckar, lite gångar – klart och betalt för max 60 muslimer. Mest pang för pengarna.

”Otrevlig stämning” på möte

– Kyrkogården är jättefin. Träden är väldigt gamla och inventerade av von Linné. 1700-talsorgeln är unik och kallas silverorgel trots att den inte har ett gram silver i sig, jag antar att den har en spröd klang. Det finns inte så många sådana, den är restaurerad och det kommer orgelnissar från hela Sverige för att titta på den, berättar kyrkoherden Louise Wetterlund engagerat när hon ska sälja in Börringe kyrka, där det inte varit regelbunden gudstjänst sedan Dackefejden.

Hon beskriver sig själv som en anglofil kyrkogårdsfantast som tycker engelsmännens gamla gravgårdar, där ett kors kan stå ensamt mitt på ett oklippt fält, är riktigt häftiga. När familjen är ute och reser tvingar barnen henne att lova att endast besöka en kyrka per dag. Louise är i egenskap av kyrkoherde i Svedala församling det ögsta hönset bland tjänstemännen. Och den som fått ta den bittra fajten med Göran och alla de andra som är arga på den nya muslimsektionen. När hon, på grund av protesterna, ordnade ett infomöte på plats dök det upp ett tiotal bybor och det blev ”ganska otrevlig stämning”. Telefonen har gått varm och hennes inkorg har fyllts med avsky. Det har dykt upp personliga besök på kontoret, kärva FB-kommentarer, direktmeddelanden via Messenger, en Flashbacktråd och uppmärksamhet från en högerextrem nyhetssajt.

– Sådan här diskussioner tar inte fram bästa sidorna hos folk. De otrevligheterna jag fått i mejl vill jag inte upprepa. Det är lågt, så tråkigt och jag vill inte spä på det. Det är ren känslomässig hat-argumentation och det är inte värdigt att prata på den nivån. Inget har dock polisanmälts. Vi bestämde att jag tar det, så hoppas vi att det slutar där.

Kyrkan blev tagen på sängen

I media har Louise dragit lans för att kyrkan aldrig ska tiga när det gäller att försvara samhällets utsatta och marginaliserade grupper. Men den här upprördheten och dess intensitet tog henne, och resten av kyrkan, på sängen.

– Faktiskt så blev vi alla överraskade. Det bottnar i rädsla. Rädsla för det annorlunda. Och främlingsfientlighet, i vissa fall ren och skär rasism. Alla våra beslut är offentliga och vi fattar massa sådana hela tiden om all vår verksamhet. Och ja, även om begravningar.

Louise filosoferar kring traditioner och ceremoniers förgänglighet. Ta kremering, som exempel, något som är standard idag. Förra året dog 98 124 människor i Sverige och 83 procent av dem kremerades. För 50 år sedan var den andelen häften så stor. Proceduren blev laglig i slutet av 1800-talet och var hett debatterad. Svenska kyrkan var mycket negativ, och så sent som 1930, i Luleå, byggde man sitt första egna krematorium. Det är inte ens 100 år sedan.

– En muslimsk avdelning på Börringe är ett av många beslut över hur kyrkogårdar förändras. Man tänker att som de ser ut nu, så har de alltid sett ut. Så är det inte. Alla tycker att minneslundar är helt naturliga, eller hur? De kom på 1960-talet. Begravningsskick är föränderligt. Inte evigt, säger kyrkoherden, och funderar vidare:

– Kyrkogårdar präglas av tiden vi lever i. Precis som de alltid gjort. Förr var det viktigt att visa att man haft det gott ställt. Hur många tänker så idag, att man vill skryta med sin förmögenhet efter döden genom att köpa en jättestor gravsten? Allt förändras.

Ofta runt 20 på begravningar

Två mil nordväst om Göran Cajhagen i Börringe dukar Roland Vishkurti fram kaffe, chokladdoppade havrekakor och gamla tidningsutklipp. Som imam på Islamic Center i Malmö består hans vardag av det vanliga för andliga tjänstemän: kärlek, död, rådgivning, studiebesök. Nu vill han visa hur saker utvecklas i Sverige, genom en artikel i Sydsvenska Dagbladet från 1978. ”Muslimen äntligen begravd”, skriker rubriken ovanför ett svartvit, sepiatonat foto av män i kufi och kavaj som skottar igen en grav.

– Det var den första muslimska begravningen i Malmö. Vi har kommit en lång väg sedan dess. Det var konstigt för myndigheter och samhället, något nytt och man visste inte vad man skulle göra. De första flyktingarna och invandrarna, de hade inte tänkt dö här, utan planerade att åka hem. Då behövdes ingen kyrkogård eller moské. Så dog den här mannen i en olycka – jaha, vad gör vi med honom? Han fick ligga på bårhuset i månader. Då började man tänka på framtiden och en anpassad plats, berättar Roland medan han rör ner mjölk i sin kopp.

Den anpassade platsen blev på Östra kyrkogården, några kilometer från Rolands moské i Islamic Center. Där det som sagt nu är fullt. Muslimer kremeras inte, ska sänkas i jord efter max 24 timmar, skippar helst kistan till förmån för svepning, och vill ha oanvänd mark, till skillnad från kristna som återanvänder gravar med några decenniers mellanrum. Och man får inte gå ovanpå de döda vilket gör att man markerar gravens konturer på olika sätt, och märker ut huvud- och fotända. Huvudet ska peka mot Mecka, såklart.

– Ja, det är inte så stor skillnad som man tror. Hur många deltar? Det beror på. De som blir rädda att en muslim ska begravs någonstans, och att det då ska komma många muslimer, det är inte alltid så. Det beror på hur känd person var och hur stor släkten är.

Roland skrattar och drar en skämtsam liknelse för att illustrera det absurda i frågeställningen:

– Det är som sociala medier. Om man är populär och har mycket följare och lajks kommer många på begravningen. Vi har en religiös ceremoni här i moskén med bland annat tvagning. Innan pandemin, här i Malmö, så kanske mellan 50 och 80 pers närvarade varje gång. Sedan när man kört till kyrkogården, vid jordfästningen, kanske 20 stycken. Den närmaste familjen. Om det inte är någon kändis då.

”Bara fördomar”

I egenskap av närmaste imam närvarade Roland vid det
otrevliga infomötet. Han har träffat och pratat med protesteraren Göran, som han tror fått sin bild av muslimers begravningar ”från någon Hollywood-film”:

– Det ska inte samlas hundratals människor som åker med bilar mellan gravstenarna i Börringe. Vi har full respekt för avlidna människor. Vi är också människor. Det sa jag till honom. Att vi är likadana, inga konstigheter.

– Det är bara fördomar. De är lite äldre och lever bakåt i tiden i en liten by, ett parallellsamhälle där de aldrig träffat en invandare, en muslim. Men jag blir inte arg. När jag ser dem rakt fram i ögat så tror jag det blir bättre. Isen smälter. Göran och de andra bygger fördomar utifrån tidningar och tv. De kommer kanske inte försvinna helt men de blir mindre om vi träffas mer. Särskilt när de ser att det inte blir några problem med den muslimska avdelningen, säger en hoppfull Roland.

Men Göran och de andra i Börringe är, trots snacket med Roland och en inbjudan att besöka moskén när pandemin är över, övertygade om att muslimerna kommer att göra kaos med kyrkogården i det lilla samhället.

– Jag hade själv tänkt ligga här. Nu får vi se hur det blir med den saken, säger Göran.