När uppropet kom reagerade Göteborgs universitet snabbt och lade ut information på medarbetarportalen om hur man skulle gå tillväga om man blivit utsatt för sexuella trakasserier eller övergrepp på jobbet. Det publicerades även en intervju där rektor Eva Wiberg beklagade sig över att man trots ett långsiktigt jämställdhetsarbete inte nått ända fram.
– Jag tyckte att det var viktigt att gå ut så fort som möjligt eftersom många kunde känna sig kränkta och inte sedda. Vi har haft strukturer för sexuella trakasserier på arbetsplatsen tidigare så jag ville informera vad som gäller och som högsta chef tyckte jag det var viktigt att markera att det är nolltolerans som gäller, säger hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Får inga konsekvenser
I de andra uppropen finns många vittnesmål från personer som blivit utsatta för trakasserier eller övergrepp men som av olika anledningar inte har vågat berätta om det. Människor inom kultursektorn håller tyst av rädsla för att de överordnade männen kan påverka så att de inte kan få teaterroller eller böcker utgivna, och visstidsanställda journalister tiger av rädsla för att inte få sina kontrakt förlängda. Men från akademins håll kom många berättelser om att de utsatta personerna har anmält förövare och berättat för handledare och chefer – utan att någonting hänt.
En kvinna berättade om hur hon blev trakasserad av en manlig kollega under flera års tid trots att hon tidigt berättat om det för sin chef. När hon inte orkade mer och avsade sig uppdraget blev chefen arg. En masterstudent berättar att en doktorand stoppade in handen innanför hennes kläder flera gånger. När hon berättade för personens handledare tyckte hon att anmälaren var jobbig och skapade dålig stämning på arbetsplatsen.
Eftersom vittnesmålen är anonyma vet man inte hur situationen ser ut på Göteborgs universitet, men Eva Wiberg beklagar om människor som berättat om övergrepp inte fått stöd och hjälp.
– Det är obehagligt och så ska det naturligtvis inte vara. Precis som på andra arbetsplatser kan det bli problem om man anmäler till en person som står nära den som blir anmäld. I första hand ska man anmäla till sin närmaste chef eftersom de har arbetsgivaransvar men om man upplever att ingenting händer ska man ta det till högre nivå, till dekanen eller till mig, säger hon.
Hon tror även att det finns ett mörkertal av personer som drar sig för att anmäla eftersom det är skuldbelagt och kan vara svårt att veta var gränsen för ett övergrepp går. För att ge stöd till de personer som blir ansvariga för att utreda anmälningar, planerar universitetets personalenhet att i januari anordna särskilda utredningsstugor som man kan anmäla sig till.
– Vi har fått oss en tankeställare.Trots att vi har regler och policys som vi går igenom med alla anställda så kan vi i efterhand konstatera att vi inte jobbat tillräckligt med de här frågorna. Nu måste vi tänka framåt och ge mer stöd till chefer och anställda så att de vet hur de ska agera, säger Eva Wiberg.
Informationen kan läcka
Catrine Folcker är adjunkt och dietist på institutionen för kost- och idrottsvetenskap samt ordförande för Saco på GU. Hon tror att många inom universitetsvärlden drar sig från att anmäla eftersom man är rädd att informationen ska komma ut.
– Vi får höra många historier men förvånansvärt få vill gå vidare och göra konkreta anmälningar. Jag tror att det beror på att det kan vara svårt och tungt att gå vidare med en anmälan, men också att vi är en statlig myndighet så det riskerar att bli en allmän handling som vem som helst kan begära ut, säger hon.
Framöver hoppas hon att universitetet kommer arbeta hårdare för att förebygga sexuella trakasserier men också jobba med de hierarkiska strukturerna överlag.
– Det finns strukturer och miljöer på universitetet som gör det svårt att hantera de här frågorna. Många personer sitter i beroendeställningar eftersom en person i ett forskningsprojekt kan ha alla medel så man måste vara till lags med den, och det finns även beroendeförhållanden mellan doktorander och handledare. Vi måste bli bättre på att säkerställa att det systemet inte leder till kränkningar och maktmissbruk, säger Catrine Folcker.