ETC Umeå berättade i förra veckan om att antalet kollektivhus i Sverige ökar och om den planerade aktionsgruppen för kollektivhusbyggen i Umeå. Men intresset för gemenskapsboenden är större än så. Dick Urban Vestbro, professor emeritus i arkitektur vid KTH, ser en global ökning.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det är absolut en internationell trend. Danmark är fortfarande det land som har flest kollektivboenden per invånare, men det är stort även i Holland och Tyskland, och på gång även i Italien och USA.
Tillsammans med 300 aktivister
Det finns dock europeiska städer som har tagit det kollektiva tänkandet och utförandet till en helt ny nivå – som Barcelona. Förra helgen besökte den katalanska arkitekten Carles Baiges Camprubí Umeå, inbjuden av Förbundet Allt åt alla, för att berätta om hur ett helt industriområde har förvandlats till en kollektiv tummelplats med gräsrotsuppbyggda verksamheter och snart också 28 klimatsmarta lägenheter.
– Vi hade en plan – vi ville arbeta långsiktigt. Men många idéer växte fram efterhand och vi gick många gånger in i nya förhandlingar med kommunen, säger Carles Baiges Camprubí och ser genuint lycklig ut, fast också något matt.
Det är på många sätt ett häpnadsväckande arbete som Carles Baiges Camprubí och ungefär 300 andra aktivister har genomfört – liksom att de huvudsakligen har mötts av välvilja, trots att kommunledningen i Barcelona har skiftat politisk färg under de sex år som arbetet har pågått. Tänk dig följande: du och dina vänner tycker att ett övergivet industriområde kan användas till något bättre än att bara förfalla. Tänk dig sedan att kommunledningen säger ”Jaha. Gör det själv då”. Med dagens Umeåperspektiv är det närmast osannolikt. Men i Barcelona, med en stolt tradition av medborgarinitiativ, är det möjligt.
Roligt men tröttsamt
Industriområdet ifråga heter Can Batlló och ligger i området Sants. Byggnaden som tronar mitt i det nio hektar stora området är en tidigare textilfabrik. Verksamheten upphörde 1976 och redan då krävde Santsborna att området skulle få tillbaka grönytor och bostäder, men inget hände. Sedan 2011 har Can Batlló ockuperats av olika organisationer som ordnat marknader och konserter. Efter hårt tryck från både organisationer och de boende gav Barcelonas dåvarande konservativa kommunledning aktivisterna tillåtelse att börja bygga om fabrikslokalerna. Det var bara att kavla upp ärmarna.
– Arbetet har definitivt varit roligt, men också tröttsamt, eftersom alla beslut tas genom att konsensus ska nås i diskussionen. Men det har fungerat, säger Carles Baiges Camprubí.
”Kommunen har tjänat på vårt arbete”
Det första som byggdes var ett kulturhus med bibliotek. Sedan dess har Can Batlló utökats med lekplatser, ett mikrobryggeri, en bar, trädgårdar, workshopar och en inkubatorverksamhet för sociala företag – allt uppbyggt av aktivisterna själva och finansierat med hjälp av donationer och smärre bidrag från kommunen.
– För att vara lite sarkastisk, så har kommunen faktiskt tjänat väldigt mycket pengar på vårt arbete, konstaterar Carles.
Men det är bostadsprojektet La Borda som har dragit till sig störst uppmärksamhet. Carles Baiges Camprubí och arktitektkooperativet Lacol har varit drivande i projektet, där 28 lägenheter med ett tydligt ekotänk just nu byggs för att stå färdiga 2018. Boendeformen är strikt kooperativ. Den boende betalar för rätten att bo, men själva lägenheten ägs av kooperativet. La Borda-projektet kostar 3 miljoner euro och finansieras främst av boendekooperativets medlemmar, lån från en kooperativ bank och via medel från en mikrolånskampanj. Barcelona kommun hyr ut marken i 75 år till aktivisterna, som även här sköter bygget själva – inom gällande regelverk, förstås.
Rätten till staden
Modellen har fått uppmärksamhet i hela Spanien.
– Jag är speciellt stolt över La Borda. Vi ser att vi verkligen gör skillnad. När vi drog igång var det svårt nog att få bostäder i Barcelona, men nu är det i princip omöjligt. Nu kommer det många delegationer för att fråga hur vi har gjort. Det vore bra med fler som jobbar så här och fler kommuner som tror på vårt sätt att arbeta.
Vad kan aktivister i en stad som Umeå lära av er?
– Utnyttja närheten till de som har inflytande! I Barcelona talar tjänstemännen i stadshuset knappt med varandra, men det gör man nog i mindre städer. Försök också börja med ett flaggskeppsprojekt – något som är unikt, för då är det lättare att övertyga andra, säger Carles Baiges Camprubí.
Malte Dahlberg från Föreningen Allt åt alla tycker att Can Batlló är ett bra exempel på social aktivism:
– Det är kul att se hur man jobbar med medborgarinkluderingar på andra platser. Vi är ju en organisation som ofta för fram kritik och därför är det bra att kunna visa på projekt som fungerar och som jobbar med hållbarhetsfrågor utifrån vanliga människors behov – rätten till staden och rätten att bo.
