Sambon, en då 23-årig man, ringde själv 112 efter mordet i april 2021 och påstod först att det var hon själv som skadat sig med en kniv. 

Siris mamma visste att de hade det tufft, men förstod inte hur illa det var.

– Jag visste att de bråkade. Men det fanns inte i min värld att man förlorar livet för att man lämnar någon. Inte alls, säger hon.

Siris historia är brutal, men långt ifrån unik. Varje år mördas i snitt 14 kvinnor av den man hon är i en relation med. Ungefär två av dessa är under 26 år. En ny rapport som gjorts på uppdrag av Jämställdhetsmyndigheten visar att det är ungefär lika stor risk att utsättas för dödligt partnervåld om man är ung och i en relation, som om man är äldre.

– Om man ser till hur stora befolkningsgrupperna är, så är nivån av partnervåld nästan lika hög bland dem som är 25 år eller yngre som bland de äldre, säger Shilan Caman, som forskar om dödligt partnervåld vid Karolinska institutet.

Våldet bland yngre konstant

I rapporten har hon tillsammans med Sara Skott, forskare vid Mittuniversitetet, analyserat alla fall mellan 1990 och 2017 där en kvinna dödats av sin partner, och särskilt fokuserat på dem under 26 år. Studien visar att det dödliga våldet mot den unga gruppen kvinnor och tjejer är konstant, till skillnad mot den äldre där våldet minskat över tid. 

– Det förvånade oss. Vad det beror på går bara att ha hypoteser om, men jag tror att en delförklaring är att vi inte har anpassat våra strategier och åtgärder till den yngre målgruppen. Det finns en ganska låg medvetenhet och kunskap om våld i ungas parrelationer.

Tidigare forskning har visat att en stor riskfaktor för dödligt partnervåld är separation – precis som i Siris fall. Bland de unga är det sambandet ännu tydligare. I nästan 70 procent av fallen motiveras våldet av att tjejen lämnat eller hotat med att hon ska lämna relationen, medan det samma gäller i 40 procent av fallen där en kvinna mördats. 

– En orsak kan vara att unga har en begränsad erfarenhet av tidigare romantiska relationer, och att det påverkar upplevelsen av ett uppbrott. Det blir väldigt dramatiskt, säger Shilan Caman.

I många av de fall där uppbrottet går så långt att det faktiskt leder till dödligt våld tror Shilan Caman att det har funnits varningssignaler på att relationen inte är bra. De signalerna behöver samhället bli bättre på att upptäcka. 

– Skolan, ungdomsmottagningar, idrottsföreningar, föräldrar, alla de som kommer i kontakt med unga behöver bli bättre på det. Samtidigt som vi också måste bli bättre på hjälpa unga att navigera i vad som är sunt och osunt i en relation.

”Våld inte bara fysiskt”

Åsa Råhlén, skolsköterska i Karlskrona och ledamot i Riksföreningen för skolsköterskor, säger att medvetenheten i skolan idag är stor om att även unga tjejer kan vara utsatta för våld. Det är viktigt att ta det eleverna berättar på allvar, menar hon.

– Man jobbar lite olika. En del ställer direkta frågor, andra kanske ställer någon stor övergripande fråga och känner av i efterhand om man behöver fråga om hon ska komma tillbaka vid ett senare tillfälle. Det handlar ju om att få till en relation för att de ska våga prata om svåra frågor. Känna att skolsköterskan och kuratorn är en trygg plats. Både i förebyggande syfte och om man har varit utsatt för våld, säger hon.

Själv jobbar hon på gymnasiet, men frågan om våld tas upp även med yngre barn.

– Vi skolsköterskor träffar ju alla elever redan från förskoleklass och har regelbundna hälsosamtal. Vi har mer och mer lagt fokus på att fråga om våld tidigt. Är det någon som gjort något mot din kropp? Någonting som inte känns bra? Men också att trycka på att våld inte bara är fysiskt utan annat också. Ge eleverna verktyg för hur de ska göra och våga säga ifrån tidigt, säger hon.

Vad är våld? 

Elin Ribjer vet hur det är att vara ung och leva i en destruktiv relation. När hon var 14 år träffade hon en kille som utsatte henne för psykiskt, digitalt och sexuellt våld. 

– I mitt fall var det ”bara” knuffar och slag i dörrar precis vid mitt ansikte. Jag levde med hotet om det fysiska våldet, säger hon. 

De var tillsammans i nästan åtta år. I dag föreläser Elin Ribjer för unga om våld och hot i relationer och hon är inte förvånad över studiens resultat. För att få stopp på våldet vilar ett tungt ansvar på vuxenvärlden, menar hon.

– Den stora skillnaden för unga är att det ofta är ens första upplevelse av kärlek, så man har ingen referenspunkt. Det gör att det år svårare att säga ifrån och att be om hjälp. Vi behöver dels sprida kunskap om vad som är våld, men vuxna behöver också ta ett mycket större grepp, säger hon.

Hon säger att vuxna ofta inte vill se att våldet finns där.

– Man vill inte se att det finns i ens egna kretsar. Det känns obehagligt och man tycker inte att det hör hemma i unga relationer. Vuxenvärlden blundar lite för ofta för våldet, säger hon.

Hade någon kunnat göra något annorlunda för att hjälpa dig?

– Jag vill inte lägga mer börda på lärarna, men jag önskar att någon på skolan hade reagerat. Jag gick i samma skola i alla år och gick från att vara väldigt social till att vara otroligt isolerad. När man ser den förändringen hos en elev önskar jag att man hade reagerat, säger hon.

Hennes upplevelse är att skolor i dag inte pratar om våld.

– På de flesta skolor jag kommer till har man aldrig pratat så ingående om det här, säger hon.

Kan bara försvinna

I Siris fall hade samhället fått flera signaler om att allt inte stod rätt till. Redan på BB gjordes en orosanmälan till socialtjänsten på grund av att paret bråkat och att sambon pratat om att adoptera bort barnet mot Siris vilja. Om det hade följts upp på rätt sätt så hade Siri kanske levt i dag, tror hennes mamma. 

– Systemet med orosanmälningar är ett fullständigt hittepå. Det fanns flera anmälningar som inte följdes upp och när barnet var fött var de så naiva från Socialtjänstens sida att de skickade ut en socialsekreterare för att träffa den nyblivna mamman. Jag vet att Siri var så orolig att de skulle ta barnet från henne. Det är klart att hon sa till dem att allt var bra.

Vad behöver hända för att unga tjejer ska kunna göra slut utan att riskera livet?

– Man behöver börja jobba med barnen redan i förskolan och skolan, tror jag. Det gäller killarna också, och deras självkänsla. Det räcker inte att säga åt dem att de är bra, de går ut i världen och tror att de är superbra och sedan när det inte går som de tänkt brakar de ihop. De klarar inte att få ett nej, hela deras självbild rasar, säger hon.

– Samtidigt boostar vi tjejers självkänsla och säger åt dem att inte låta sig hunsas. Kanske måste vi lära tjejerna att självkänsla inte behöver vara att stå på sig till vilket pris som helst. Ibland kan man lämna, men man behöver inte säga någonting. Man kan backa ut och försvinna, säger hon.