På Järvaskolan i Kista går Aryan Ahmed. Han är 15 år, uppvuxen i Akalla och trivs bra i området. Det finns gemenskap, sammanhållning och trygghet, men de senaste åren har gängbråken skakat området. Och det märks, berättar han.
– När något händer så känns det dagarna och veckorna efter, det känns att folk blir lite mer vaksamma. Det påverkar hur människor är mot varandra. I vissa fall stärker det banden och man blir närmare, men ibland blir det tvärtom också, man släpper dem man tvekar på.
Sköts ihjäl utanför skolan
Aryan Ahmed minns en händelse från när han gick i lågstadiet. Han spelade fotboll med sina vänner när de hörde skottlossning.
– En kille blev ihjälskjuten precis utanför skolan. Jag minns att jag tänkte ”hoppas inget mer händer nu, hoppas ingen jag känner blir skjuten”.
Idag tänker Aryan Ahmed direkt på om någon han känner råkat illa ut när han ser poliser.
– Det är inte polisen jag blir rädd för, jag blir rädd för vad som hänt, att någon jag känner blivit skadad.
Han önskar att mer skulle göras för att undvika att unga människor dras in i gängen, som gratis läxhjälp, fler fritidsgårdar, gratis aktiviteter och mer resurser till skolorna. Det är bättre idag än när han var liten upplever han, men fortfarande behövs mer.
– När det finns mer möjligheter för oss att göra meningsfulla saker är det lättare att hitta en bra plats istället för att göra något dumt, säger han.
– Vi måste också prata om de här sakerna oftare och mer än vid skjutningarna, och vi måste sluta tänka att det är en gängmedlem som skjutits. Det var inte en gängmedlem som dog. Det var en bror, en son, någons kompis. Frågan är hur många som måste dö innan de som har makten att göra något lyssnar.
Går neråt i åldrarna
Sara Aissaoui är 14 år och bor i Rinkeby. Hon beskriver det som ett litet område där alla känner alla. När hon var liten var parken alltid full med barn, alla lekte tillsammans och var vänner.
– Jag har alltid bott i Rinkeby, jag älskar Rinkeby, men det har ändrasts. Jag vill ta tillbaka tiden till när vi var små, vi hade så kul. Nu är vi äldre och vissa vi lekte med står i centrum och becknar.
Hon beskriver hur de började splittras i mellanstadiet, och det blev tydligt att de gått skilda vägar i högstadiet.
– Det var först de äldre som gick med i gäng och sånt, men de påverkar de yngre. Nu kan man få höra om man umgås med människor från olika områden att man umgås med fienden redan i vår ålder.
Flera personer i Sara Aissaouis närhet har drabbats, berättar hon. För ett tag sen förlorade en vän till Sara Aissaoui sin bror.
– Jag får ont i hjärtat när jag tänker på det, på min vän och på hennes mamma som bara låg i sin säng. De här killarna tänker inte på det, de tänker bara att den de skjuter kommer dö, de tänker inte på hans mamma och familj men det är de som kommer lida. Det är hans mamma som kommer gråta sig till sömns.
Kärleksfullt Rinkeby
På frågan om vad som kan göras svarar Sara Aissaoui att det inte finns någonting någon annan kan göra.
– Det är de som kan sluta, de måste förstå att det räcker nu istället för att det bara ska fortsätta. En skjuter en, sen ska den andra hämnas, sen ska nästa hämnas. De själva måste förstå att det kunde varit dem som sköts, och deras mamma som låg där i sängen.
Samtidigt tycker Sara Aissaoui att bliden av Rinkeby ofta blir ensidig.
– Det finns drogerna och kriminaliteten, men det är bara ena halvan. Det finns också det kärleksfulla Rinkeby. Vi bryr oss om varandra här, säger hon.
Sima Sidiq är 20 år och jobbar med att stötta elever som klasscoach. Hon är uppvuxen i Hjulsta och i Hässelby, men bor idag vid Medborgarplatsen. Hon åker ofta till Hjulsta och Rinkeby, där hennes föräldrar och syskon bor.
– Klyftorna blir så tydliga, jag åker bara 13 minuter med tunnelbanan men det känns som att jag kommer till en annan värld, säger hon.
– Skillnaderna är extrema, det är svårare att hitta likheterna ärligt talat, fortsätter hon.
Orolig hela tiden
När Sima Sidiq var yngre levde hennes storebror ett stökigt liv. Hon har sett honom jagas med kniv, hon har trott att han varit död och hon har sett sin mamma springa ut barfota genom porten, skrikandes att hennes son är död.
– När det är ens vardag, det är obeskrivligt. Jag har gråtit och bett honom sluta men inte kunnat nå honom eftersom han gått på droger. Det går inte att förklara hur det påverkar en. Jag var orolig hela tiden. När jag var i skolan, när jag var med vänner, om jag var hemma men han inte var det. Jag bara väntade egentligen på ett samtal om att något hänt honom.
Idag mår hennes bror bra, han har vänt sitt liv och de har en bra relation.
– Han har hittat rätt väg, säger hon.
För någon vecka sedan när hon var i Rinkeby såg hon fem killar jaga ikapp och misshandla en person mitt på torget i Rinkeby. Hon blev skärrad av att ingen ingrep, och hon vågade själv inte heller göra något.
– Jag kände mina ögon tåras. Det har blivit så mycket värre, men hur vanligt det än blir blir man aldrig van. Det här våldet som de har normaliserat, det gör också att ingen vågar göra något. Vad säger att de inte kommer ge sig på dig?
– Tankarna äter upp mig. Jag mår dåligt när jag åker ut dit och jag oroar mig mycket. Min yngsta bror är ett år, vad ska hända med honom? Hur ska han må av att växa upp där det här är normalt?
Skolan kan vara vägen ut
Hon tycker att det arbetet mot utanförskap och kriminalitet måste börja i skolan, på så sätt kan elever som behöver det få stöd, och negativa mönster kan brytas.
– Annars är det lätt för de här unga människorna att välja kortsiktiga lösningar, det känns bättre att tjäna snabba pengar och ta en tablett än att gå till skolan och inte klara den. Men klarar de inte skolan, vad ska de göra då? Hur lätt är det att få ett jobb om du inte heter Svensson och inte har en utbildning? Och då leder den där lättare vägen till värre grejer.
De här tankarna har också påverkat Sima Sidiq i hennes yrkesval, dels på den arbetsplats hon är nu genom att hon kan stötta och peppa eleverna att satsa på skolan, men också i framtiden.
– Jag vill fortsätta studera juridik. Jag vill hjälpa människor, framförallt människorna i förorterna för jag vill se dem lyckas och jag vill att de ska få det stödet som de verkligen förtjänar, säger hon.
