– Jag bestämde mig för att träffa dem som människor trots deras fruktansvärda brott. Jag vill veta vad som hände utanför förundersökningsprotokollen, så jag valde att möta dem i förtroende, med en överenskommelse om att vad de berättade för mig inte ska kunna användas mot dem.

Evin Cetin föddes för 39 år sedan i en liten by utanför Mardin i Turkiet, på gränsen till Syrien – just det område som drabbats så hårt av den stora jordbävningen för några veckor sedan. Hela tiden där var flykt den enda möjligheten; Evins pappa är kurd och hennes mamma kristen syrian. Deras förbjudna kärlek tillsammans med det turkiska förtrycket av kurder tvingade dem att ta sig till Sverige.

Flykten tog familjen först till Skiftinge i Eskilstuna innan hennes pappa fick möjlighet att köpa ett gatukök i centrala Bollnäs. Staden blev deras nya hem. Hon började så småningom läsa juridik och engagerade sig dessutom lokalt i Socialdemokraterna i Dalarna. Det politiska arbetet i Sverige ledde också till internationella uppdrag.

Både brottslingar och offer

Uppdragen, som att uppmärksamma förtrycket mot kurder och kristna i Turkiet, att vara valobservatör i Georgien och Belarus eller se IS köpa yazidiska kvinnor som sexslavar gjorde att Evin Cetin fick se död, förtryck och lidande utan skyddsglasögon.

Ändå skriver Evin Cetin i sin bok: ”Ändå har ingenting kunnat förbereda mig för den verklighet jag mötte när jag 2016 börjar arbeta som målsägarbiträde i brottmål hemma i Sverige”.

Full av energi kommer hon inspringande till vårt möte på hennes bokförlag högst upp i Södra Kungstornet i Stockholm.

– Jag är ledsen att jag är sen men jag var tvungen att ta en stund med finsk TV på vägen hit, ursäktar hon sig.

Sedan boken publicerades förra sommaren har hennes tid varit fullt belagd med intervjuer, men också föreläsningar – allt från i skolor som inför näringslivsföreträdare.

– När jag talar inför näringslivet brukar jag fråga om vem som vill knäcka gängkriminaliteten, då räcker alla upp handen. Men när jag sedan frågar hur många som är villiga att anställa en ung kille med ett långt brottsregister räcks inte många händer upp i luften. Här ligger vår samhällsutmaning. Vad ska det bli av de här killarna som söker ett vanligt jobb men inte kan få det? De här killarna är inte bara brottslingar, de är också brottsoffer. De utnyttjades tidigt som små barn i kriminella verksamheter och har sedan inte kunnat ta sig ur det. De måste få en chans att ta sig in i det samhälle som många aldrig varit en del av.

För Evin Cetin finns det ett datum då vi gav upp kampen mot gängen och tillät den utvecklingen:

– Det är den 10 mars 2010. Då presenterade polischefen Carin Götblad en utredning som visade att 5 000 ungdomar är på väg in i grov gängkriminalitet. De finns i register och är misstänkta för tre till fyra brott. Det är dessa killar som jag träffar och jag måste säga att samhället har svikit dem. För vad gjorde samhället då? Svaret är ingenting. Den här utredningen motarbetades till och med. I dag lägger alla partier fram förslag om att man ska bryta sekretessen mellan socialtjänsten och polisen, men det handlar om 13 år gamla förslag.

Den nedtystade utredningen blev viktig för Evin.

– För mig är det samma sak som att säga att vi har ett register på 5 000 barn som ­utnyttjas sexuellt, men då skulle det blivit fart på ­myndigheterna. Det här är samma typ av exploatering.

Ingen frågar varför

Hon ger ett exempel på hur valhänt frågorna hanteras: Om man påträffar ett barn som är 13-14 år med ett vapen så gör man en anmälan om att barnet begår brott, men man inleder inte en förundersökning om vem det är som har gett vapnet och uppdraget till barnet. Socialtjänsten gör inte det, skolan gör inte det och polisen gör inte det.

– Det betyder att vi aldrig haft chansen att samla in den bevisning som verkligen behövs för att nå vidare till de som ligger bakom. Samhället har inte gjort arbetet för att kunna utreda brotten som barnen utsatts för. Det är en form av människo­handel som ingen dömts för och det finns ingen kartläggning av omfattningen.

Men Evin Cetin menar att vi måste koncentrera oss på rätt saker för att kunna få en förändring. Nummer ett är narkotikan.

– Vi har öppen drogförsäljning runt om i Sverige, alla vet var de platserna ligger. När jag varit på sådana platser under tiden jag har skrivit min bok kan jag se vilka barn och ungdomar som finns där. När jag pratar med ordningsvakter som varit i där länge säger de att de vet exakt vilka barnen är, att de har växt upp här och de har sett hur de utvecklas. Om vi inte kan utreda varifrån de här barnen får den narkotika som de säljer gör vi inte ens det grundläggande arbetet.

Knark istället för böcker

Det är väl känt att det är narkotikan och den ekonomi som den för med sig som göder gängen och ser till att det hela tiden kommer in nya barn.

– Man pratar om gängens välfärdsbrott, men det kräver att man är äldre, att man kan saker. Det är narkotikaförsäljningen som ­måste vara det primära målet, den är inkörs­porten in i gängkriminaliteten. Den kräver inga förkunskaper, det enda du behöver göra är att byta ut böckerna i din skolväska mot knark och sedan vandrar du vidare med ­knarket dit det ska.

Även om det låter främmande tror Evin Cetin att vi måste se sanningen och inte vika undan:

– Vi måste prata i de termerna – det ­handlar om barn som tömmer sina skolväskor på böcker och lägger dit narkotika istället. De som rekryterar in barnen jobbar professionellt. ­Polisen har hittat dokument som visar vad den som tar in ett barn i verksamheten får. Man talar i fackliga termer, om semesterersättning och lönegaranti.

– Det handlar om att gängmedlemmarna måste ta ut semester då och då, inte för att vila upp sig utan för att inte få span på sig. Är du lojal och inte anger någon kan du få mellan 50 000 och 100 000 kronor per år som du sitter i fängelse. Och allt detta drivs av narkotika­försäljningen.

Och detta, menar Evin Cetin, leder oss in på den svenska narkotikapolitiken. Hon vill inte lägga sig i debatten om legalisering, men menar att den kommer att fortsätta komma upp och att förr eller senare måste ett beslut tas.

En rad länder i vår närhet har i praktiken ­legaliserat användning av cannabis, bland annat för att få bukt med gängen – något som också påverkar Sverige.

– Men tills ett beslut tas och viss narkotika blir legal måste människor som köper idag veta att de är med och faktiskt finansierar de barnsoldater som finns i Sverige. De betalar priset för att avrätta en kille, priset för att sätta en summa pengar på någons huvud och priset man betalar för att köpa ett vapen.

Kokaintelefonen

Det är inte en verksamhet som bara kan ledas till rikemansområden utan är enligt Evin Cetin spritt över hela landet och finns inom alla samhällsgrupper. Alla är med och ­betalar gängen. Det kan handla om medelklass i Motala, ett fattigt storstadsområde, fester ute på landet.

I sin bok skriver Evin Cetin om kokain­telefonen i Stockholm – man ringer helt enkelt ett telefonnummer och sedan kommer någon med det man beställt.

– Jag träffade en kille som åker ut med kokainet och möter en välbärgad överklass som har en aw eller efterfest hemma på lördagskvällen. När jag träffade honom var jag väldigt arg eftersom jag visste att hans grupp var utpekad för att skjutit en ung kille, och även om han inte var misstänkt för själva mordet frågade jag honom varför de håller på så där. Varför slutar ni inte? Han speglar vårt nya samhälle när han svarade att du får säga vad du vill, men ni är inte bättre än vi. Vi gör det för att över­leva, ni gör det för att njuta, så vem är värst?

Narkotikaproblemet är alltså inte bara ett individuellt problem, det är strukturellt. Det är som klimatkrisen – alla vet vad den beror på, ändå tar man bilen och flyget nästa dag. Evin Cetin vet att det även här krävs radikala samhällsåtgärder för att göra något åt det.

Hon tar ett exempel ur den absurda ­narkotikapolitiken som gör att barn och ungdomar kan sälja narkotika helt öppet.

– Jag var på en skola för någon vecka sedan och pratade om det här och då är det ­några som skrattar. Jag har lärt mig att genom blickar och reaktioner kunna se vilka som är inblandade och alla runt omkring vet det. När jag frågar klassen om de känner någon som säljer så räcker nästan alla elever upp sina händer. Samma sak om jag frågar om de känner någon som köper knark, om det är sjunde och åttonde klass. Lärare och rektorer säger till mig att de vet vilka de är som säljer, men de vet inte hur de ska hantera det.

Lever i en bubbla

Sveriges myndigheter vet vilka de är, de har deras namn och deras adresser och ändå görs ingenting. Evin Cetin noterar att under hela valrörelsen, och även efter den, talas det inte om narkotika som en grund för gängens verksamhet. Evin Cetin tror inte att det går att knäcka gängen utan att knäcka knark­försäljningen. Men hon tror att det börjar ske ett uppvaknande efter en lång sömn.

– Jag nästan tvingade två gängmedlemmar att se ett avsnitt av Agenda med mig där Morgan Johansson, dåvarande justitieminister och Liberalernas partiledare Johan Pehrson debatterade gängen.

De hade ingen aning om vilka de är, men lyssnade på hela debatten som handlade om rekryteringen till gängen.

– Jag hade inte tänkt på det själv, men ­killarna undrade varför de två ­politikerna inte nämner narkotika en enda gång. Det säger ­något om hur vi kan diskutera rekryteringen och varför vi inte kommer fram till rätt ­lösningar. Jag tror att det beror på att ­politikerna lever i sin egen bubbla, de ser inte verkligheten utan talar om det som alla andra pratar om. Jag har varit där och känt det, och samma sak fanns också inom advokatbubblan – det var saker man inte talade om.

Dessutom spelar det sannolikt in att ­narkotikan är ett så gammalt och etablerat samhällsproblem att man givit upp. Ingen tror längre att man kan göra något åt narkotikan – precis som med alkoholen.

Men de våldsdåd vi har nu är enligt Evin Cetin helt kopplad till narkotikan.

– De mordfall som jag varit inblandad i som advokat handlar helt om narkotika. Det gäller vilka som får andelar, hur ­pengarna har fördelats, vilka som säljer var och ­blåsningarna gängen mellan. Det handlar om att man skyller på polisen, polisen skulle ha beslagtagit mycket mer narkotika än vad som uppgivits, att polisen tagit pengar som betalat knarket och så vidare. Ingen litar på någon.

Komplicerat

Evin Cetin ser det som nödvändigt att införa hårdare straff för rekrytering av barn till ­gängen. Men det är inte problemfritt.

– Många av de som rekryterar är barn, de rekryterar sina vänner och jämnåriga genom att berätta hur mycket man kan tjäna. Vad gör vi med dessa barn? Att döma dem för ­rekrytering känns inte rimligt.

I Sverige blir även mördarna, skyttarna, i konflikterna allt yngre. Det är inte ­längre ovanligt med barn i yngre tonåren som ­mördare. Vad gör vi med dem?

– Där har vi inga val. Vi måste låsa in dem, både för deras egen och för andras skull. Jag tror inte på LVU i de här fallen. Jag tror tyvärr inte att vi har några alternativ. Men sedan måste vi tillsätta stora resurser, något helt annat än vi gör idag, för att arbeta med de här barnen och ungdomarna. Det gäller under hela förloppet. När de döms till fängelse eller olika anstalter har vi äntligen möjlighet att arbeta med dem. Men istället avskaffar vi terapi från fängelser, vi släpper in narkotika och utnyttjar inte tiden till något positivt. Vi måste utnyttja tiden i fängelset, där finns det en öppning.

Ungdomarna och barnen som kommit in i gängen värdesätter inte ens sina egna liv. Hur skulle de då kunna värdesätta en rivals, en fiendes liv, resonerar Evin Cetin.

– Det handlar om att de inte har något att leva för. Vi måste ge de här unga killarna något som är värt att leva för, att skapa någon sorts anständighet som gör att de värdesätter sitt eget liv. Gör de inte det kommer de aldrig att värdesätta en annan människas liv.

Många missbrukar själva

Sverige skulle kunna stoppa mycket mer knark från att komma in på fängelserna. Vi vet, säger Evin Cetin, att knarkhundar är det överlägset bästa sättet att stoppa intaget. Ändå har kriminalvården bara tillgång till 22 hundar till alla 49 fängelser. Knarket är av avgörande betydelse, nästan alla ungdomar i gängen är knarkare själva:

– När en 14-åring tas upp i ett gäng har han ofta knarkat i flera år, en 22-åring har kanske tio år av missbruk bakom sig. De lägger 10 000 kronor i månaden bara på narkotika – hur skulle de kunna göra det om de mot all förmodan skulle få ett vanligt jobb? Därför måste vi bryta knarkandet.

Evin Cetin menar också att barn­konventionen i vissa fall slagit fel:

– Förr i tiden fick ungdomar som hamnade på SIS-hem inte ha telefoner. Efter att barnkonventionen blev lag får barnen ha egna mobiltelefoner och det är enormt problematiskt – barnen tar med sin destruktiva värld in i anstalten. I dag beställs mord från fängelser, det är helt absurt.

Advokaterna är också ett problem, där menar Evin Cetin att det krävs reformer. I Sverige finns en vittnesplikt, man är skyldig att vittna om det man sett eller fått reda på. Men samtidigt finns ingen vittnesgaranti, den som vittnar är inte garanterad skydd från hämnd och attacker från de man vittnat mot. Det finns en speciell enhet inom polisen som heter Bops som arbetar med det i samarbete med andra myndigheter.

– Jag har haft många som sagt att de är villiga att vittna, men då vill de ha en garanti att deras familjer får skydd och det systemet finns inte. Och det är inte polisens fel, utan politikens som inte gett resurser och infört en vittnesgaranti. Jag har haft alldeles för många fall där människor har vittnat men resurserna för att skydda dem har inte funnits. Vi har försökt flytta familjer där någon vill vittna från ett område till ett annat, men det går inte. De kommunala bostadsbolagen ger inte lägenheter. Och kommuner vill ibland inte medverka för de vet att flyttar man en familj med problem från en kommun till en annan så följer kostnaderna med och det är den nya kommunen inte intresserad av. En liten kommun har kanske inte pengar till det. Jag har själv sett hur en familjemedlem blivit skjuten till döds av några som velat hämnas ett vittnesmål från en ung kille i familjen.

Politik utan kunskap

Evin Cetin lämnade politiken för att hon ­kände att hon inte bidrog till något vettigt. Hon kände att hon lärde sig mer om verkligheten när hon lämnade politiken. Hennes dom är hård:

– Jag kommer aldrig att gå tillbaka till politiken igen och det jag hör från politikerna stärker mig i den övertygelsen. Bristen på kunskap finns inom alla områden inom alla partier. Ingen vill säga något som kan stöta bort väljare, oavsett om det är sant eller inte.

Och efter åtta år som advokat känner hon att inte heller det är det bästa hon kan göra med sin tid.

– Jag kände att jag kunde göra större nytta som samhällsdebattör. Nu vill jag vara med om att bygga upp något nytt.