Unga, ensamma – och rättslösa

Abdullah Rahimi, 18: ”Jag mår mycket dåligt och vill bara dö”

Min pappa var lastbilschaufför i vår hemstad Ghazni i Afghanistan. Talibanerna stoppade honom en dag och sköt honom i huvudet för att han inte ville samarbeta med dem. Min farbror som är grönsakshandlare och rapporterar till talibanerna tvingade sig på min mamma efter det. Han slog henne, han slog mig och han slog min lillebror. Jag kunde inte vara kvar i Afghanistan, så jag flydde till Europa och Sverige. Jag hade hört att människor var mycket snälla i Sverige. Att man kunde få stanna här och få studera. Men resan hit tog mycket lång tid. Över ett år. Jag fick promenera mycket länge. Genom hela Makedonien gick jag utan skor. Det tog två veckor och jag blödde om fötterna.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

När jag kom till Sverige var jag 16 år. Jag ville få ett liv här. Jag gick i skolan och ville bli bilmekaniker. Jag lämnade in id-handlingar och papper från min skola i Afghanistan, som angav min ålder, till Migrationsverket. Men de trodde mig inte ändå. De ville att jag skulle göra en medicinsk åldersbedömning. Jag sa: ”Okej, ni kan undersöka mina knän och tänder.” Men min advokat sa nej, han ville inte det. Han sa att mina papper räckte. När sedan beslutet kom från Migrationsverket för två månader sedan så sa de: ”Nej, du är inte 17 år, du är 18.” Men det stämmer inte.

Sedan dess har jag ingenstans att bo. Om natten går jag bara runt, runt, runt i staden. Det är mycket kallt. Jag fryser. Ibland får jag sova hos en kompis. Jag mår inte bra. Jag går till BUP en gång i veckan och de ger mig tabletter. Jag har mycket ont i huvudet och hela kroppen för att jag inte kan sova. En gång tog jag en kniv och skar mig i handleden. Jag ville inte leva längre. Jag har alltid trott på livet förut, men nu jag har tappat kontrollen. Jag vill bara dö.

Jag har sådan stress hela tiden. Jag vill överklaga mitt avslag men får inte tag på min advokat. Jag har försökt ringa, men han svarar inte i telefonen. Jag mår mer och mer dåligt hela tiden, men jag fortsätter gå till skolan. Jag får mat där och min lärare vet hur jag har det och förstår mig. På två månader har jag inte fått några pengar eller haft tak över huvudet.

Jag är väldigt rädd för att bli tillbakaskickad. Det går inte. Min farbror kommer att döda mig då. Det enda jag hoppas på nu är att den nya regeln ska göra att jag får stanna. Då har jag en chans, och många andra med mig.

Alla mina kläder bär jag med mig i min ryggsäck. Ibland är jag ute och går till åtta eller nio på morgonen. Sedan går jag hem och sover en timme hos någon kompis, när de går till skolan. Jag vill att ni svenskar ska förstå mig, hur jag mår. Jag mår mycket dåligt. Jag behöver er hjälp. Jag vill jobba som bilmekaniker, jag tycker om det.

Berättat för: Jörgen Lund

Ali Shirzad, 19: ”Jag är mycket rädd för att skickas till Afghanistan”

Jag kommer från Ghazni, som många andra flyktingar som kommit hit från Afghanistan. Det är en väldigt orolig provins som befinner sig i krig. Staden är under talibanernas kontroll. Regeringen säger att de har kontroll, men det har de inte. Det är väldigt farligt. Jag har förlorat många nära och kära, familj och vänner. Min pappa blev skjuten i huvudet av talibanerna. Det är en mardröm.

Pappa blev dödad när jag var tretton år. Efter det flydde vi till Iran. Vi levde i staden Bushehr, men det var mycket svårt. Jag fick inte gå i skolan. Vi var papperslösa utan tillstånd att vara i landet.

Folket där tyckte inte om invandrare. De gjorde vad de ville med oss. Vi blev misshandlade och diskriminerade. En gång blev jag huggen i ryggen med kniv, av rasister. Jag blödde mycket men de tog inte emot mig på sjukhuset, för jag hade inget id-kort. Jag förlorade mycket blod och var nära att dö. Min mamma tog mig till ett privat sjukhus och fick betala mycket pengar för min vård, för att jag skulle överleva.

När jag kom till Sverige, efter den 24 november 2015, var jag 17 år. Idag är jag 19 och för tre månader sedan fick jag avslag på min asylansökan. Nu sover jag ibland hos kompisar, ibland ute. Det är mycket kallt. Jag sover i trappuppgångar och i tunnelbanans tunnelsystem. Jag mår inte bra. Jag tänker mycket på min framtid, på att skickas tillbaka till Afghanistan, och är mycket rädd. Jag kan inte sova på natten. Men jag träffar min kompis Ali och pratar om känslor. Det hjälper lite.

På dagarna jag går i skolan i Hallunda där jag läser svenska och engelska. Jag vill stanna här och utbilda mig till läkare. Min advokat säger att han ska hjälpa mig att överklaga Migrationsverkets avslag. Men han vet inte. Han säger att han hoppas för min skull att jag ska få stanna, men han vet inte hur det kommer att gå. Han säger det kommer att ta ungefär två till tre månader innan vi vet. Jag är väldigt orolig. Jag känner inte någon i Afghanistan eftersom jag vuxit upp i Iran.

Jag förstår inte varför jag inte får stanna. Jag är en lugn person. Jag har inte gjort något inbrott. Jag vill bara vara en tillgång för landet och leva tryggt här.

Berättat för: Jörgen Lund

Mehdi Hosseini, 19: ”Vi blev sjuka, jag fick blod i avföringen”