– De första dagarna där var han väldigt orolig. Han låg i fosterställning på sin väggfasta säng och skakade av ångest, har personalen berättat, säger Linda som själv jobbar som terapeut.
Psykologerna på SIS-hemmet var säkra på att han led av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, efter allt han varit med om, sett och själv gjort mot andra, berättar hon.
– Hans lärare sa det också, att de såg att han egentligen var en mjuk och fin kille som hamnat snett. Han fick ett uppvaknande där innanför murarna, en insikt om att han inte längre ville vara någon gangster, säger Linda.
Sedan början av oktober bor Isak på ett familjehem i norra Sverige, i en familj som han trivs med. Snart ska han genom BUP få träffa en terapeut som ska hjälpa honom med hans PTSD-problematik.
Som en krigsskadad
Linda berättar att Isak på grund av sin PTSD reagerar väldigt starkt på plötsliga intryck, som en krigsskadad person som blir livrädd av en oförberedd smäll från en bildörr eller ett högt skrik. Som terapeut är hon väl insatt i hur PTSD fungerar.
– Enkelt förklarat så blir man bara jävligt rädd hela tiden. Rädd för allt. Du är hela tiden påslagen. Du har en vibration av aktiverad rädsla i kroppen. Det upplever jag att Isak har. Han blir väldigt rädd för saker hela tiden, säger Linda.
Rädslan gör i sin tur att man ofta söker sig tillbaka till en miljö och en roll som man känner sig trygg och säker i – en mekanism som gör att forna kriminella ofta söker sig tillbaka till sitt gamla våldsamma liv, om och om igen, trots att de initialt vill dra sig ur.
– Killar blir ju ofta tuffa utåt och sätter på sig nån slags rustning på grund av den här rädslan. Men Isaks rädsla är också kopplad till just den här maskulina aggressiviteten – först från hans pappa som varit väldigt arg och utåtagerande mot honom, och sen samma sak från den här toxiska gängmiljön, säger Linda.
Rädslan blir normaltillstånd
När rädslan blir det normala tillståndet blir det som orsakar den till slut det man söker sig till för att känna trygghet och stabilitet, resonerar hon.
– Det är det jag tror är faran med de här barnen. Att de till slut blir avtrubbade för både våld och för aggressivitet.
Camilla Salazar, kriminolog och ansvarig för avhopparprogrammet på Fryshuset i Stockholm, är inne på samma spår.
– Vi ser att de här killarna alltför ofta inte får den hjälp och det stöd de behöver. Skolor och lärare försöker uppmärksamma problemen de ser, men får inte de resurser som behövs. Nu när skolorna ska spara in ytterligare inom elevhälsan till följd av regeringens minskade statsbidrag riskerar det att bli än värre, säger hon.
Inte klar med dumheter
Idag har Linda goda förhoppningar om sin son.
– Jag brukar säga det till honom, att du är bara 15 år och är säkert inte klar med att hitta på dumheter och ungdomstrassel. Jag får väl räkna med något slagsmål och nån fylla, men du behöver väl inte bära vapen och bli gängkriminell igen?
När Isak har varit hemma hos mamma på permission har han också svarat henne lugnande.
– Han säger bara: ”mamma, du kan vara lugn, jag kommer inte sabba min chans den här gången”, och jag tror honom, för det känns verkligen genuint. Sen tänker jag att man får ta det onda med det goda. Även om allt som hänt den här sommaren och hösten har varit helt vidrigt och fruktansvärt, tror jag det har lett till att Isak inte vill tillbaka in i gängkriminaliteten.
Fotnot: Linda och Isak heter egentligen något annat.
